Titel: Rosenregimen
Författare: Elin Bengtsson
Utgiven: 2018
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Jag gav 3 tekoppar i betyg till denna bok. Men egentligen så vill jag ge den både 1 tekopp och 5 tekoppar simultant, för jag både hatar och älskar den samtidigt. 

Detta är en relationshistoria och vi får följa den genom Nikos tankar. Den börjar när Niko möter Emmy på en buss, och inom en månad har de flyttat ihop. Så här säger baksidestexten: 

[…]Hon är oförstående inför Nikos lust att spränga sig igenom språket, dansa, söka sig till sin gräns. […]Hur förhandlar man aptiten och relationen, en regim som kräver att man inordnar sig i ett färdigtuggat språk?

Redan här misstänkte jag att detta var en bok som jag skulle ha mycket blandade känslor kring, men då det var en av mina bokcirkel-böcker så tvekade jag inte utan började läsa. Låt oss starta med det jag inte gillar.

Språket. Hur historien berättas. Jag. Står. Inte. Ut. Jag blir helt skogstokig på hur denna bok är skriven. Det är uppenbarligen väldigt viktigt för författaren att vara poetisk. För mig framstår det som pretentiöst flum. Jag är ingen poesi-konnässör, en och annan haiku slinker ner då och då, men på det stora hela är poesi inte något för mig. Om en är älskare av poesi så kanske en gillar hur boken är skriven, jag gör det verkligen inte. En huvudperson som vill “spränga sig igenom språket” är uppenbarligen inte någon som jag klarar av att samtala med. Att jag själv är autistisk och har svårt för när folk inte säger vad dom faktiskt menar kanske även bidrar till att jag hela boken igenom vill skrika TALA KLARSPRÅK! 

Jag blir så besviken på att det är såhär författaren väljer att skriva sin berättelse. För det är en bra historia! Och den tar upp viktiga ämnen. Det handlar om en relation som är skadlig, de normer som finns i vårt samhälle och om hur monogami ses som det självklara i hur en ska leva sitt liv. Vi möter många av de fördomar som flersamma människor ofta möter. Boken vrider och vänder på reglerna vi har kring relationer och visar hur svårt det kan vara att bryta mot dessa. Jag önskar att Niko i boken hade fått säga “jag är poly” eller “jag är icke-monogam”. Jag förstå att detta är medvetet utelämnat av författaren eftersom “man inordnar sig i ett färdigtuggat språk”, och berättelsen handlar om att Niko inte har ord att sätta på sina känslor. Men det är frustrerande, för vi har faktiskt ord för detta. Det Niko upplever är inte nytt, orden finns redan. Jag tycker författaren hade kunnat låta Niko hitta orden hon söker efter. 

Boken tar även upp sätt att leva med bdsm i sin relation. På ett vis tycker jag det är bra att visa att de två huvudpersonerna har en D/S relation med varandra, för det är något som inte så ofta får synas. Men jag är samtidig orolig för att folk som inte själva är bdsm-utövare kommer koppla ihop deras maktförskjutningslekar (som sker med samtycke) med den skadliga kärleksrelationen och de härskartekniker som Niko kontinuerligt utsätts för. 

Mycket tankar och känslor kring denna bok har jag, men mitt slutliga uttalande blir nog att jag önskar den var bättre än den var.

Både namnet och innehållet associeras lätt till kinesiska teblommor. Det är te som binds ihop tillsammans med blommor så att när en sen häller vatten på så vecklas det ut till en vacker blomma. Måste beredas i glaskanna eller ett stort glas så det går att se hur vacker den är. Det är teernas absoluta show-off och går inte att uttrycka med ord… men smaken, i vart fall på det som tar sig hela vägen till väst är oftast ganska ordinär och alldeles för söt.

Jag läser böcker på olika sätt: Böcker i pappersform (inbundna och pocket), ljudböcker,  böcker på läsplatta samt böcker på dator. Jag ser tydliga för och nackdelar med alla olika format av böcker, men börjar med det jag tycker sämst om, att läsa böcker/historier på dator. 

Att läsa på dator är något jag endast gör om jag inte kan få boken/historien i något av de andra formaten. Nackdelarna med att läsa på dator är många: Min dator är vad jag kallar en stationär-laptop, vilket betyder att batteritiden är ca 3 min och jag måste konstant ha den inkopplad i eluttag, vilket minskar rörligheten. Det är jobbigt att bläddra/scrolla sidorna. Det är svårt att få en bra längd på raderna, vilket gör det svårare att läsa texten. Skärmen har ett ljus som tröttar ut ögonen. Men jag sa i början att det finns för och nackdelar med alla olika format, och så även för dator. Fördelen som jag kommit på är att det är lätt att skriva kommentarer om texten medans du läser. Denna fördel kräver ju dock att du känner att du vill anteckna medans du läser boken/historien… jaja, det är en fördel iaf. 

Ljudböcker! Jag älskar ljudböcker, nu för tiden, men när ljudböcker började bli populära back in the day så gjorde jag det definitivt inte. Problemet jag hade med ljudböcker var många. Jag tyckte det var svårt att fokusera på boken, jag missade saker pga störande ljud utifrån, jag upplevde att berättarens röst lät “fel”. När jag pratade om detta med en kollega så sa hon att lyssna på böcker är något som en måste träna sig på (precis som att läsa böcker). Omöjligt! sa jag, det går inte. Jag hade fel. Jag känner definitivt att jag har blivit “duktigare” på att lyssna på böcker än jag var när jag först försökte. Det är en unik skill att kunna hålla fokus på ljud när så mycket orelaterat från ljudet händer framför dina ögon. Men det går att lära sig. Att jag lyckades lära mig det beror dock på tekniken. Jag fick ett par jättebra noise-cancelling hörlurar, och när jag fått det så kunde jag träna upp min koncentrationsförmåga. Största fördelen för mig med ljudböcker vs pappersböcker/e-böcker är att jag kan läsa i kollektivtrafiken, vilket jag inte kan göra om jag fysiskt måste läsa då jag blir åksjuk väldigt lätt. Genom ljudböcker så känner jag att pendlingstiden till och från jobbet inte längre är så jobbig, för jag får ut något av tiden. Detta med berättarens röst kan dock fortfarande ibland vara ett problem. Det finns helt enkelt vissa röster som en inte tycker om att lyssna till av olika orsaker, och råkar du få tag på en bok med “fel” inläsare -byt bok! Det problemet finns det ingen lösning för tyvärr. 

Pappersböcker vs e-böcker på läsplatta. Om detta tvistar de lärda. Tror inte jag stött på någon boktok som inte har en åsikt i vad hen föredrar, men på senare tid (till skillnad från när e-böcker var ett nytt fenomen) så börjar även de mest rabiata boktokarna att ha en mer nyanserad bild av de olika formatens för och nackdelar. Fördelar jag ser med läsplatta: Min läsplatta har olika ljusinställningar, så jag kan läsa oavsett ljusnivån i rummet eller ute. Den håller automatiskt reda på vart i boken jag är, så borttappade bokmärken är inte ett problem. Den är lätt att håll i för den väger lite och det är lätt att bläddra med en hand, (så andra handen kan obekymrat hålla i tekoppen). Min läsplatta är kopplad till mitt ljudboksabonnemang, som även har e-böcker, så det är smidigt att få tag i böcker jag vill läsa. Fördelar jag ser med pappersböcker: Dom kan lukta gott. Dom kan se snygga ut i bokhyllan. Att dom syns i ens hem kan även öppna upp för trevligt bokprat med besökare. Det är mysigt att somna med sängen full av böcker. Det känns tillfredsställande att se en ny, oläst bok, förvandlas till en läst, omtyckt och sliten bok. Nackdelarna för läsplattan är att de fördelar som finns med pappersböcker inte finns, nackdelarna för pappersböcker är att de fördelar som finns med läsplatta inte finns. 

Jag läser som jag sa i början böcker på alla dessa olika sätt. Det fina med att det nuförtiden finns ett utbud av bok-format är att det gör berättelser mer lättillgängliga. Och jag tycker det är helt ok att ha ett favorit format på böcker! Dock vill jag säga att format-snobberi inte är ok. Att läsa ljudbok är lika validt som att läsa pappersbok. Att läsa e-bok är lika validt som att läsa pappersbok. Att läsa är fantastiskt oavsett hur en väljer att göra det, så klanka aldrig någonsin ner på någon för att hen läser “fel” format, med andra ord, var inte en rövhatt.

Live long and prosper!

Detta gäller förstås inte när det gäller te. Inte bara att det inte finns varken ljudte eller elektroniskt te, även bland de formaten som finns så är det en ganska tydlig hierarki. Te i lösvikt / puerh-kakor är bäst. Tepåsar är sämst. Det blir lite gråzon när det gäller så kallade “pyramidpåsar” för dom skulle kunna vara nästan lika bra som löste eftersom teet i vart fall har plats att utvecklas. Men vad jag har sett så är ändå teet i dom så dålig kvalité att det inte spelar någon roll. Så klanka aldrig ner på någon som dricker te från tepåsar, men visa dom sanningen om vad te kan vara genom att bjuda på gott te. Vilket te? Finns ett antal inlägg på bloggen om detta redan, trevlig läsning.

Titel: The Long Way to a Small, Angry Planet

Författare: Becky Chambers

Utgiven: 2014

Serie: Wayfarers #1

Betyg: 5 av 5 tekoppar

Jag satte tänderna i denna bok när jag rollspelade ett rymdäventyr och fick tipset av min dungeon master. (Ok, officiellt kallades han inte dungeon master, det var inte så många dungeons i vårt spel, men det är roligare så.) Becky är nu en av mina absoluta favoritförfattare. 

Boken tar oss med på rymdskeppet Wayfarer och dess besättning som arbetar med att gräva maskhål i rymden. Det är en bok som snarare fokuserar på personlig utveckling av dess karaktärer än ett rymdäventyr, men spännande och hemska saker händer längst vägen. 

Besättningen består av flera olika mer eller mindre humanoida raser samt en självmedveten AI. Genom de olika kulturer och seder som besättningen har visar författaren på olika sätt att leva, och hon lyckas göra det helt utan att använda pekpinnar, för det handlar inte om rätt eller fel, utan om olika sätt och att försöka se saker ur sina medresenärers ögon. 

På ett personligt plan kände jag genast samhörighet med piloten Sissix som är en aandrisk. Aandrisker bygger relationer på sätt som ligger långt från vår norm. Äldre aandrisker som har mycket livserfarenhet är de som tar hand om barnen, eftersom det är de som har mest att lära ut. När barnen inte längre är barn utan vuxna väljer dom sina egna familjer, en familj är den grupp personer som du väljer att leva ditt liv med. Monogami är inget som existerar för aandrisker, sex är en social aktivitet och ett sätt att bygga band till andra på. Men icke-monogami handlar inte “bara” om sex utan om känslor, nätverk och samhörighet med andra. Mitt relationsanarkist-hjärta dunkar hårt när jag tänker på hur aandrisker lever.

Jag brukar inte tycka det är relevant i vilket format jag läst boken, men vill prata om det denna gång. Jag lyssnade till den som ljudbok och den var producerad av Booktrack. Såhär beskriver Booktrack sig själva: 

[…]an immersive format that pairs traditional audiobook narration and complementary music. The tempo and rhythm of the score are in perfect harmony with the action and characters[…]. Gently playing in the background, the music never overpowers or distracts from the narration[…]

När jag hörde detta stängde jag nästan av, tänkte jag får försöka hitta den i läs-format istället, (jag klarar inte av störande ljud när jag lyssnar på bok.) Men jag gav det 15 minuter, och det funkade! Det var faktiskt en fantastisk upplevelse, dom levererade vad dom lovade. Detta är en av de absolut bästa ljudbok-upplevelse som jag har haft. 

Jag har inte lyssnat på något annat producerat av Booktrack ännu, men hoppas på att fler titlar som jag vill läsa ges ut genom dom.

Till denna bok vill jag inte rekommendera en tesort utan en te-associar nämligen en gaiwan (om du gillar gröna teer) eller en pytteliten kanna i Yixing-lera (om du gillar puerh- eller oolong-teer). Riktigt fint te görs nämligen bäst i små kärl, man får bäst kontroll så. Vanligtvis när man läser en bok så vill man kanske hellre ha en stor kopp på en gång för att inte behöva avbryta läsningen. Men om du lyssnar på den här boken så kan du efter lite träning göra te samtidigt och många gånger utan att tappa fokus på boken, så får du en mycket bra bok med mycket bra te.

Jag gillar spoilers! Japp, det är sant, jag gillar spoilers. Jag vet att jag inte är ensam om att gilla spoilers, men tror att vi spoiler-gillare är i minoritet, om inte så är spoiler-hatarna betydligt mer högljudda. Det finns frågor som ofta kommer upp när jag berättar att jag gillar spoilers, “varför vill du läsa boken om du redan vet hur den slutar?” är en av de vanligaste förekommande. Jag ska försöka förklara varför jag gillar spoilers, varför jag vill läsa en bok trots att jag vet slutet, och varför spoiler till och med kan göra att jag uppskattar en bok mer än jag skulle gjort utan spoiler. (Shocking, I know).

Jag har alltid gillat att veta vad jag ger mig in på. Detta gäller i stort sett alla aspekter av mitt liv. Jag gillar inte överraskningar, jag vill vara väl förberedd för vad som komma skall. Detta gäller även böcker jag ska läsa. Att veta hur en bok slutar gör att jag vet när jag ska läsa vilken bok, och om en bok överhuvudtaget är något för mig att läsa. När jag mår psykiskt bra så kan jag ta en bok med ett sorgligt slut för jag vet att jag kommer kunna hantera känslorna kring slutet. När jag mår psykiskt dåligt så kan jag ta en bok med ett lyckligt slut, eftersom att lägga på negativa känslor när jag redan mår dåligt är lite som att skjuta mig själv i benet (och det vill jag undvika, har hört att det är dåligt). Sedan så handlar givetvis inte allt om slutet, spoilers kan vara av alla delar och element av boken och även om en bok har lyckligt slut så kan det vara en fruktansvärd resa dit, och då ska även denna bok undvikas i perioder när jag mår dåligt. 

Som sagt, en bok är inte bara slutet. Jag läste (någonstans, någongång,) en förklaring om varför folk kan gilla spoilers, det var skrivet ur perspektivet att se på film, men jag känner det funkar bra att överföra även till böcker. Artikeln sade att titta på en film utan spoiler är som att köra på en helt ny väg, och att titta på en film med spoiler är som att köra en väg som en känner till bra och har kört ofta. Kör du en helt ny väg så måste 100% av ditt fokus vara på vägen, på svängarna och backarna. Kör du en väg du känner till bra så kan du se mer av omgivningen, du kan se utsikten och de fina träden eftersom du vet hur vägen ser ut, vad som komma skall. Samma gäller när du ser på film (eller läser en bok), vet du inget om vad som kommer hända så måste hela ditt fokus vara på att hänga med i berättelsen, vad som händer, hur det händer. Vet du däremot vad som kommer hända i berättelsen så kan ditt fokus vara bredare. Du kan lägga märke till små nyansskillnader, språket, varför saker händer inte bara vad som händer.

Jag förstår att inte alla är som jag, att det finns folk som älskar överraskningar, och det är ok. Men det är inte heller konstigt att gilla spoilers. Och jag vill be er spoiler-hatare om en sak, spoila mig om jag ber om det! Om du rekommenderar en bok till mig, och jag ber om spoilers, ge det till mig. Även om du inte förstår varför jag vill ha spoiler (fast jag hoppas att detta inlägg gjort det lite klarare) så är det mitt val, och det ökar både chansen för att jag kommer läsa vad du rekommenderar och att jag kommer gilla boken mer än jag annars skulle ha gjort. 

Live long and prosper!

När det gäller te så är det inte lika kontroversiellt att spoila smaken, men jag rekommenderar ändå alla som bjuder på te att göra just det. Det finns en anledning till att fina restauranger presenterar maten alldeles för länge, det sätter förväntnigarna. Så om ett te presenteras som ett mörkt oolong med toner av nöt och honung (om det nu är ett sådant) så är det mycket troligare att den som dricker det kan uppfatta det och njuta av nyanserna.

Titel: Autonomous
Författare: Annalee Newitz
Utgiven: 2017
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Jag fick tips som denna bok när jag var på Sci-fi bokhandeln i Stockholm under Pride 2018, och efter jag läst den så rekommenderar jag den varmt till alla som frågar om vad dom ska läsa härnäst. (Samt alla som inte frågar.)

Boken roterar kring Jack, en vetenskapsman som gått under jorden och ägnar sig åt att tillverka medicin genom att kopiera patent-belagda recept, medicin som hon sedan säljer billigt till folk som behöver. Den senaste drogen som hon skickade ut på undre marknaden har dock resulterat i flera dödsfall. Medan Jack försöker hitta orsaken och stoppa spridningen så jagas hon av Eliasz och Paladin. Eliasz och Paladin är skickade av the-powers-that-be för att fånga Jack (död eller levande… men helst död). Eliasz är en människa (med katolsk uppfostran), Paladin är en robot.  

Berättelsens övergripande teman är: vad händer om en drar kapitalismen till sin spets, och vad är det egentligen att vara människa? (Och kan katoliker vara gay?)

Historien utspelar sig på jorden år 2144, och det är en dystopisk framtid. Allt kan ägas och säljas, företagen härskar och du föds in i slaveri, har du tur så har dina föräldrar pengar att köpa loss dig för, har du otur så har dom det inte. I sann amerikansk anda så har “alla möjlighet att lyckas och varje människa är sin egen lyckas smed”, (konstigt nog så är det aldrig någon av slavarna som upprepar detta mantra, utan det verkar bara vara folk som hade rika föräldrar och blev utköpta som ser denna sanning). Framtidssamhället som beskrivs känns tyvärr oroväckande realistiskt.

Paladin är en robot, mer specifikt en militär robot. Han har massa inbyggda vapen och sköldar och kan göra coola grejer. När vi först möter Paladin så är han nästintill färsk ut från fabriken, och försöker lära sig om världen runt omkring honom. Det mest framträdande (förutom utseende) som skiljer Paladin från människor är att han inte har någon könsidentitet. Det finns givetvis även människor som inte har detta, men robotar i boken har genomgående inte en könsidentitet, kön är ett mänskligt påfund som robotar inte har en relation till. Att “han” används som pronomen om Paladin beror på att människor ser militärrobotar som manliga, det är inte hans egna val. Det är en intressant och to-the-point beskrivning av hur vårt samhälle ser på kön, könsidentitet och “manligt” vs “kvinnligt”. Paladin är den karaktären som jag tycker är mest komplex, även om de andra karaktärerna inte är platta de heller.

Eliasz är en man. Han är en man som gillar kvinnor. Han är uppfostrad katolskt och vet att homosexualitet är syndigt. Han är inte, jag upprepar inte, “a fucking faggot”! Så det är jobbigt för Eliasz när han blir både kär och kåt på Paladin. Att Paladin är en robot är absolut inget problem, men att Paladin är en manlig robot, där har vi en uppsjö av internaliserad homofobi som bara väntar på att få komma ut. Det framkommer inte tydligt om världen är homofobisk i stort, eller om Eliasz är i minoritet, men intrycket jag fick var att den är ungefär som vår värld när det kommer till detta. 

Det är en historia där mycket händer och snabbt går det! Det är en 291 sidor berättelse som springer fram utan en lugn stund. Gillar du sci-fi som känns realistisk och berör djupa teman på ett lättillgängligt sätt, så är detta en bok du bör läsa. (Egentligen tycker jag alla bör läsa den. För den är jättebra!)

Till detta dricks förstås gärna ett futuristiskt te. Problemet med riktigt futuristiska teer är ju förstås att de inte finns än, då hade de inte varit futuristiska. Kanske kommer vi inte ens ha te år 2144 utan bara “a Nutri-Matic machine which had provided him with a plastic cup filled with a liquid that was almost, but not quite, entirely unlike tea.” men förhoppningsvis går det inte så illa. Tills de futuristiska teerna kommer så skulle jag till boken istället dricka ett Kukicha, ett te där mycket händer och som går väldigt snabbt att brygga.

Titel: Carry On

Författare: Rainbow Rowell
Utgiven: 2015
Serie: Simon Snow #1
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Älskar du Harry Potter men kan se problem i böckerna? Älskar du fantasy men stör dig på uttjatade tropes? Läs denna bok! Jag och en vän hade detta som högläsningsbok och jag har nog aldrig tidigare läst en bok som vi skrattade, skrek, flämtade och diskuterade så mycket som vi gjorde med denna bok. Böcker som jag älskar så mycket som jag älskar denna brukar jag ha svårt att konkretisera och formulera varför jag älskar, jag vill mest bara skrika DEN ÄR AMAZING non stop tills hela världen har läst den. Men jag ska ge det ett försök att nedan berätta varför den är så amazing. 

Huvudpersonen Simon är en trollkarl. Han är 18 år går sitt sista år på en magiskola. Han har en smart bästa vän som heter Penny och en ärkefiende som heter Baz. Simon är the-chosen-one, eller som Baz brukar säga, “the worst Chosen One that has ever been chosen.” Simon är den utvalde som ska stoppa hotet mot hela det magiska samhället, the Insideous Humdrum! 

När boken tar sin början är Simon påväg tillbaka till skolan efter sommarlovet. Vi får veta att Simon är föräldralös, men skolans rektor har tagit Simon under sina vingar. Deras relation är inte alltid problemfri, det var ju den där gången då rektorn vägrade prata med honom på ett helt år, och det verkar inte som att han alltid berättar allt för Simon, men det är det närmaste en fadersfigur som Simon har. Känns detta igen? Om det inte gör det så kan jag berätta att det vi får läsa de första sidorna i stort sett är en recap av Harry Potterböckerna. Och detta är en av sakerna som jag älskar med denna bok, författaren är uppenbarligen ett stort Harry Potter fan, men kan se problemen i böckerna, och vill göra något ännu bättre. Det är inte en elak parodi på Harry Potter och andra böcker med samma “chosen”-trope, utan en genuin uppskattning av verken som den lutar sig mot, men som gör något nytt av det! 

Spoilers förekommer i texten nedanför.

Det är bra Bi-representation i boken. Simon har tidigare haft en flickvän, men råkar en dag hamna i kyssar med Baz och dom blir ett par. (Oooh, kom igen, så klart dom blir ett par! Vem har en ärkefiende? Klart dom är kära…) Det är inte lätt för dom att vara ett par dock, Baz familj har alltid motarbetat the-chosen-one och rektorn, så när Simon kommer och bor ett par dagar hos Baz verkar hans familj tro att Baz har en ondskefull plan på gång. (Awkward…)

Samtliga karaktärer känns så verkliga. Bästa exemplet på detta är nog Agatha. Agatha är Simons ex och hon skulle så lätt kunna vara ännu en av alla platta, tråkiga, exflickvänner som-inte-förstår-[insert name] och som inte vet vad som är viktigt i livet. Istället har vi en riktigt person. Med tankar, drömmar, åsikter och känslor precis som Simon. Hon kanske inte alltid agerar så som en vill att hon ska, men en kan alltid förstå varför hon gör som hon gör, varför hon känner som hon gör. Och hon gör aktiva val i sitt liv, hon väljer att gå sin egen väg. Som en riktig människa.

Bok nummer två i serien, Wayward Son, släpps 24 September, och jag håller på att dö av längtan!

Till varje bokrecension kommer jag att presentera ett matchande te till boken. Till den här boken så vill du ha något starkt med kraftig smak. Då är det självklart ett “pu-erh”-te som du ska dricka, gärna ett shu-puerh av bra kvalité (det som i Sverige oftast kallas svart puerh).