Jag är en sådan person som inte läser klart böcker jag inte gillar. För vissa kanske detta är en no-brainer, varför skulle en läsa klart något en inte tycker om? För andra är det en hädelse, för tänk om slutet är superbra och får hela boken att framträda i nytt ljus? 

Tidigare i mitt liv läste jag i princip alltid klart böcker, oavsett hur dåliga jag tyckte dom var. Inte för att jag trodde att slutet skulle ge belöning för att jag höll ut (även om jag såklart hoppades på det), utan för att jag inte klarade av att bryta det åtagandet jag gett mig in i när jag började läsa boken. Jag kände att författaren förtjänade att jag läste hela boken, och för att kunna ge boken ett omdöme så behövde jag ha läst allt. Idag ser jag annorlunda på saker. Jag känner inte längre att jag är skyldig författaren att läsa hela boken om den inte passar mig, för lika lite som jag kan kräva att författaren skriver en bok så-som-jag-vill, så kan hen inte kräva att jag läser det hen skrivit. Jag håller fortfarande fast vid att jag inte kan ge ett fullvärdigt omdöme om en bok om jag inte har läst hela, men att inte läsa klart en bok är även ett typ av omdöme i sig själv. Ifall jag uttalar mig om en bok jag inte läst klart är jag noga med att berätta detta så att mottagaren vet att jag inte har hela bilden. 

Att jag lyckades lära mig att inte läsa klart beror dock på något en vän sa till mig en gång: Tänk på alla bra böcker det finns i världen som du inte kommer hinna läsa innan du dör, så varför slösa tid på en bok du inte ens tycker är bra. Det är en så enkel sanning och som har gjort min litterära förtäring så mycket godare. Att läsa (som hobby) ska inte vara en plåga. Nu för tiden lägger jag ner böcker som jag tror kommer få mindre än 3 av 5 möjliga tekoppar. För helt ärligt, även om endel böcker kanske har ett bra slut, så är det inte värt det om resan dit är ett gissel. Så jag säger, sluta läs, och hitta något att njuta av istället.

Live long and prosper!

Om du har köpt ett te som du inte gillar? För många så hamnar det nog längst in i skåpet och står och blir dåligt. I det läget är det mycket bättre att ge bort det! Till mig till exempel. Det vill säga om det inte är ett sånt där hemskt te med konstig smaksättning, då är det bästa att slänga det och köpa ett nytt, vi vill inte sprida för dåligt te ut i landet.

Titel: Maurice
Författare: E.M. Forster
Utgiven: 1971
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Denna bok publicerades 1971 efter författarens död, men den skrev redan 1914. Forster såg ingen möjlighet att publicera berättelsen i den samtid som den skrivits eftersom den handlar om manlig homosexuell kärlek och har ett lyckligt slut. 

Forster har själv klargjort att det var viktigt för honom att slutet skulle vara lyckligt. Kill your gays är en gammal (och tyvärr fortfarande alldeles för vanlig) trope. Tittar vi bakåt i tiden så var homosexuella teman inte förbjudet att skriva om (varken lagligt eller socialt) men berättelserna behövde alltid sluta olyckligt. Tanken var att historier om homosexuell kärlek skulle vara avskräckande “se här så dåligt det går om du är homosexuell”, så att skriva en bok som slutar lyckligt för den homosexuella huvudpersonen var banbrytande av Forster. 

Spoilers förekommer i nedan text.

Boken handlar om Maurice, en ung homosexuell man. Han studerar vid Oxford och inleder en relation med Clive, en av sina studiekamrater. Deras relation är platonisk men de älskar och är kära i varandra. Att dom inte har sex beror på Clive som sätter stopp för fysisk intimitet, något som Maurice har svårt att förstå och som gör honom ledsen men som han accepterar. Clive blir så småningom kär i en kvinna som han gifter sig med och avslutar relationen med Maurice. Maurice blir förkrossad, men finner kärleken igen i en man som arbetar på Clives egendom. Deras kärlek får även vara sexuell, och boken avslutas med att dom försvinner tillsammans för att leva lyckliga i alla sina dagar. 

Clive är en karaktär som jag har svårt att förstå mig på. Intrycket jag får är att han vill ha sex med Maurice men inte vågar, men jag kan tolka detta fel då jag inte tycker det framgår tydligt vad hans egentliga motivation är. Jag tycker också han är något av en rövhatt, inte för att han inte vill ha sex, och inte för att han sedan blir kär i en kvinna, utanför hur han behandlar Maurice när han blir kär i sagda kvinna. Han vet att Maurice älskar honom, men han ger honom inget fint avslut, det känns som att han bara vill låtsas som om det aldrig har varit någon kärlek mellan honom själv och Maurice, och verkar överraskad när detta sårar Maurice. 

Jag funderar även på om Clive är bisexuell, om berättelsen varit skriven idag hade då Forster använt sig av detta ord? Så som Clive uttrycker det i boken så slutar han vara homosexuell och blir heterosexuell, och så kan det absolut vara. Sexualitet behöver inte vara något statiskt utan kan fluktuera, men som alltid när en kollar på historiska personer, må de vara verkliga eller påhittade, så är det ofta svårt att avgöra om det är ändrad sexualitet det handlar om eller oförstående/borttagande av bisexualitet. 

Detta är en varm berättelse om kärlek, och den har ett lyckligt slut, men den är inte sockersöt hela vägen igenom vilket jag uppskattar mycket. Läs denna berättelse och let your gays live.

Precis som den här toppenboken så är te bäst när det är varmt men inte sockersött. Om tipset om att inte bränna grönt te var det viktigaste så är kanske tipset, eller snarare regeln, om att inte ha socker, eller mjölk, i teet det näst viktigaste att förmedla. Om du tycker att det blir godare så är det antagligen för att du börjar med ett te du inte gillar, byt då hellre te till ett du tycker är gott.

Boken är alltid bättre än filmen, en fras mycket upprepad och ganska ofta sann. Låt oss prata om när böcker görs till film.

Jag älskar böcker. Jag gillar filmer. Ofta gillar jag inte filmer som är baserade på böcker som jag redan har läst, eftersom jag jämför med boken och finner att  filmen saknar något som boken gav mig. Jag har förståelse för att det (oftast) är omöjligt att ha med hela boken i filmen och att saker måste tas bort. Jag har även förståelse för att vissa saker funkar bra på papper och andra saker funkar bra på film. Men vad krävs då för att göra en bra adaption av en bok? Jag skulle säga att denna checklista är en bra utgångspunkt:

• Samma huvud-handling 
• Ha kvar de viktigaste karaktärerna
• Låt karaktärerna ha kvar sina personligheter

Kan tyckas som självklara saker, men uppenbarligen inte. Sedan skulle jag säga att det är viktigt att fånga känslan i boken. Det är tyvärr inte lika enkelt att definiera hur en gör detta, men om boken ger läsaren en känsla av obehag så ska även filmen väcka obehag, om boken ger en känsla av äventyr ska även filmen göra det osv. Jag anser även att en inte ska stoppa in för mycket nytt heller, eftersom även detta kan ändra historien avsevärt. Ska en göra film av en kort barnbok tex så kan det vara olämpligt att göra det till tre långfilmer.

Boken är alltid bättre än filmen, men det finns givetvis undantag där filmen är lika bra som sitt ursprung. Tex Sense and Sensibility skriven av Austen och publicerad 1811 och filmadaptionen gjord 1995. Filmen följer inte boken till punkt och pricka, men de viktigaste beståndsdelarna är där, och framförallt har den lyckats fånga kärnan och känslan i historien.

Sist men inte minst kan jag nämna att jag brukar få en skräckblandad förtjusning när jag får höra att en bok jag verkligen gillar ska göras till film. Skräck för att det finns så många böcker jag gillar som blivit till filmer jag inte gillar, och samtidigt hoppfull för tänk om just denna film kommer göra boken rättvisa? En bra adaption ge mig ett nytt sätt att njuta av historien på, och kan nå ut till en annan publik, och det gillar jag. 

Live long and prosper!

Te fungerar förstås lika bra om du läser böcker eller om du ser på film, förutom kanske på bio, men om det är någon skillnad så är det nog att för en film skulle jag dricka ur en stor tekopp för att inte behöva ta pauser så ofta. Vid läsande tycker jag det är lättare att ta små pauser för att fylla på te.

Titel: “Graceling” & “Fire” 
Författare: Kristin Cashore
Utgiven: 2008 & 2009
Serie: Graceling Realm #1 & #2
Betyg: 4 av 5 tekoppar & 5 av 5 tekoppar

Här kommer en dubbelrecension av böcker i en serie, alltså jag recenserar båda två samtidigt. Bok ett i serien Graceling Realm är Graceling (4 av 5) och bok två är Fire (5 av 5), (det finns också en tredje bok i serien som heter Bitterblue men den kommer jag inte prata om här och nu.)

Serien består av fristående böcker, de utspelar sig i samma värld men har olika handling och olika persongalleri. 

Graceling handlar om Katsa. Katsa är en graceling, en person som känns igen på sina olikfärgade ögon och har någon typ av superförmåga. Vissa graceling kan läsa tankar, andra kan simma fort, vissa är oerhört pricksäkra, det finns ingen gräns eller ram för vad en person kan ha som grace, alltså förmåga. Katsas grace är att hon kan döda. En grace som hon själv avskyr och som gör henne fruktad av alla runt omkring sig. För sin grace skull så blir hon tvingad till att arbeta som kungens lakej, något hon avskyr men inte ser en väg ut ur, men så ändras saker…

Fire handlar om kvinnan Fire. Fire är ett monster, det sista mänskliga monster som finns kvar sedan hennes far dog flera år tidigare. Som monster så har hon förmåga att kontrollera andra människors tankar. Folk som möter henne dras oemotståndligt till henne, men hon är lika mycket hatad och fruktad som hon är älskad. När hon blir indragen i kungahusets intriger upptäcker hon att hon har ännu mer kraft och makt än hon själv anat…

Spoilers förekommer i nedan text. 

Graceling och Fire tar upp två aspekter som inte syns så ofta i fiktion, än mindre i fantasy, nämligen preventivmedel och mens. 

I Graceling så har Katsa sex med prins Po, och boken pratar preventivmedel! Den visar hur Katsa oroar sig för graviditet, och hur hennes vän (som förutsett att hon kommer vilja ligga) gjort preventivmedel åt henne bestående av olika organiska ingredienser. Det vanliga i böcker är att folk har sex, eventuella konsekvenser i form av graviditet berörs aldrig, om det inte är så att graviditeten i sig är en plot-point. När jag läser böcker som inte tar upp detta så kan jag inte låta bli att undra över hur folk håller sig från att bli gravida i världar som är medeltida-ish? Men framförallt brukar jag tycka det är konstigt att ämnet aldrig berörs mellan de två som ska ha sex (när personerna har kön som skulle kunna resultera i detta), oroar sig verkligen ingen av dom för graviditet? Nämner ingen av dom hur dom ska undvika sagda graviditet? Tydligen inte. Eller så tycker författare att sådana saker inte är värt att skriva om, vilket är konstigt tycker jag. Men antar att det säger en hel del om hur vi ser på sex, kroppar och “kvinnors ansvar att inte hamna i svåra situationer”. 

I Fire så behandlas ämnet menstruation, oooh joy! Även detta är sällan prata om i böcker och det är bra att det får synas, många personer har mens. Jag tycker även att boken gör det på ett så bra sätt genom att visa på de svårigheter som uppstår för Fire när hon har mens. Hennes blod lockar till sig monster-djur från långa vägar som försöker döda henne, och hon måste därför gå runt med extra vakter som skydd under de dagar hon blöder. Det som brukar störa mig mest när det kommer till mens i böcker, eller bristen därav, är att mensblod inte brukar räknas som blod. Exempel Twilight där en vampyr blir rabiat mördarmaskin vid minsta droppe blod från ett finger. Men samma vampyr har tydligen inte något problem med att gå i skolan varje dag tillsammans med massa elever, och alldeles säkert är det några varje dag som har mens. 

Graceling och Fire publicerades 2008 och 2009, och jag tror att de senaste åren har blivit lite mer vanligt med fantasyböcker som tar upp dessa ämnen. Jag hoppas att utvecklingen håller i sig och att vi kommer få se fler böcker i framtiden som pratar om detta, för det är viktiga ämnen, och dom förtjänar mer utrymme än dom får.

Graceling, och Fire, låter dessutom som tesorter som du kan hitta i så kallade tebutiker överallt. Hittar du teer med liknande namn så undvik dom! De passar mycket bättre som boktitlar och så kan du dricka ett Yunnan gold istället.

Varför är representation viktigt? Frågade ingen någonsin. Förutom folk som alltid ser sig själva representerade i litteraturen. Och låt mig klargöra en grej från start, är du en person som säger “men jag bryr mig inte om ifall jag finns representerad i böcker” så är det två saker som är viktiga att komma ihåg. 1: Bara för att du inte har det behovet betyder det inte att det behovet är oviktigt och detta behov ska fortfarande respekteras hos andra. 2: Du är antagligen van med att se dig representerad i böcker, så att du inte känner det behovet är inte konstigt.  

Representation är viktigt för personer som oftas inte får se sig själva i historierna som berättas, och jag kommer komma tillbaka till detta, men det är även viktig för folk som inte tillhör gruppen/identiteten som visas. Att visa något bidrar till att normalisera det. Vit hudfärg är inte default, alla är inte straighta, folk har npf-diagnoser, etc etc. För att minska den minoritetsstress som folk i normavvikande grupper ofta upplever behöver den stora massan, normisarna, lära sig att alla inte är som dom. Det är lätt att på en intellektuell nivå veta detta, det är en hel annan att ha det med sig i sin vardag och i möten med andra människor. 

Men framförallt är representation viktigt för att få se sig själv är viktigt. Oavsett vem du är, vilka identiteter du har eller vilken grupp du tillhör, så är det viktigt att se sig själv representerad. Det handlar inte om att en inte kan relatera till personer som inte är som en själv, det handlar om att känna sig validerad. Att se sig själv ha en plats i världen och samhället och att se sig själv få finnas med i alla olika typer av sammanhang. Det är därför det inte räcker att skriva 1 bok med 1 huvudperson som är lesbisk och som handlar om hur hon kom ut till sin omgivning. Normavvikande personer måste få se sig själva i alla de situationer som normisarna får se sig i. Först när vi har mycket representation så kommer vi se stor effekt, kvantitet spelar roll. Sedan får det givetvis gärna vara kvalité på det som skrivs också, men ju mer kvantitet vi får desto mindre roll spelar kvalitén. Att röster höjs och tar avstånd från en normbrytande karaktär som beskrivs på ett dåligt sätt beror just på att det inte finns någon annan att jämföra med. Om en straight man beskrivs bete sig som ett svin så gör detta inget, eftersom det finns tusentals straighta män som beskrivs som bra män. Men om vi tar en autistisk kvinna som framställs som en negativ stereotyp så gör detta skada, just för att det inte finns andra exempel att ställa henne mot. Först när vi har en stor mängd normbrytande karaktärer i böckerna vi läser kommer vi kunna döma dom för hur dom är som personer och inte bara efter hur bra representation dom ger oss eller inte.

Live long and prosper!

Våga pröva nya tesorter! Utbudet på de flesta caféer är tyvärr riktigt dåligt och enkelspårigt. Det går att få 20 varianter av sött smaksatt svart eller grönt te men nästan aldrig ens något oolong eller puerh. Om du gillar normisutbudet så kan du förstås fortsätta dricka det teet också men jag skulle ändå rekommendera att du så fort du får chansen prövar de mer udda varianterna, oddsen är låga för att du ännu inte hittat ditt favoritte.

Titel: Too Like the Lightning
Författare: Ada Palmer
Utgiven: 2016
Serie: Terra Ignota #1
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Detta är en av väldigt få böcker som jag är glad att jag inte blev spoilad om innan, så denna recension kommer vara helt spoiler-free.

Denna bok handlar om kön, religion, samhällssystem, etik och framtidsföreställningar. Det är så många aspekter av denna bok som är intressanta, och som känns värda att prata om, men jag kommer fokusera på två saker, hives och pronomen. 

Historien utspelar sig på jorden under 2400-talet, och världen är mycket annorlunda från idag. Istället för nationer så finns det “hives”, en vuxen person väljer själv vilken hive som hen vill tillhöra, och det står alla fritt att lämna en hive för en annan om en så önskar. De hives som finns är olika stora och har olika inriktningar, med medlemmar spridda över hela jorden. Varje hive följer sina egna lagar och regler. Det går även att avstå från att vara med i en hive, och det finns vissa grundläggande lagar, i tre olika nivåer, som personen istället kan välja att följa och skyddas av. Vissa städer är även knutna till någon av de tre grundläggande nivåerna. Boken väcker intressanta tankar och frågor om hur våra nationer fungerar idag och andra sätt samhället skulle kunna vara organiserad på. 

I denna värld får vi genom Mycroft följa utredningen av vad som framstår som ett iscensatt inbrott som vidrör de viktigaste medlemmarna i alla hives. Mycroft är en servicer (straffad brottsling), som verkar stå dessa ledare förvånansvärt nära. Vi får se hur en värld som har förändrats massivt från vår egen, går in i en ny tid av förändring och följa krafterna som orsakar detta från första parkett.

I 2400-talet används inte längre könade pronomen, alla är them/they och det är tabu att prata om någons kön eller könsidentitet. Mycroft däremot könar alla han träffar. Han väljer pronomen efter de egenskaper som han tycker personen har och om han tycker detta är en manlig eller en kvinnlig egenskap. Personen har själv inget att säga till om vilket pronomen som hen föredrar. Boken visar på det absurda i hur vi idag delar upp saker i manligt/kvinnligt, men även vad som kan hända om en bara låtsas som om att ojämställdhet inte finns. För Mycrofts värld är kanske inte fullt så jämlik som den tror att den är, men den har gjort det omöjligt att prata om de patriarkala strukturerna. 

Detta var en väldig svår recension för mig att skriva, för det finns så mycket jag skulle vilja ta upp. Jag rekommenderar att om du tänkt läsa boken, hitta någon som har läst den eller som vill läsa den samtidigt som dig, så att du har någon att prata med under resans gång. Tro mig, du kommer behöva det.

Till detta dricks lämpligen Hojicha, ett te som jag helst hade velat dricka utan spoilers första gången och som en sen gärna pratar med någon om.

På engelska finns det ett begrepp som jag gillar mycket, own voices, det innebär att författaren som skriver om en marginaliserad grupp själv tillhör gruppen som hen skriver om. Exempel; en bok handlar om en autistisk person, är författaren själv autistisk så är det en own voices bok, är författaren inte autistisk så är den det inte. När jag bestämde mig för att skriva detta inlägg så sökte jag högt och lågt efter ett motsvarande, vedertaget, svenskt ord/begrepp och kom fram till att det har vi inte. Därför har jag bestämt mig för att direktöversättning är min vän och att den svenska motsvarigheten är nu egna röster (enligt mig). 

Spelar det då någon roll om en bok är en egna röster bok? Är det ett krav att det som författaren skriver om måste komma från egen erfarenhet?

Svaret på frågan tycker jag är ett solklart mnja, det beror på. 

Det är lätt att se fördelarna med en egna röster berättelse. Författaren har förstahandserfarenhet av ämnet som berörs och talar med ett inifrån perspektiv.

Men måste en skriva om saker som en själv har upplevt? Nej, givetvis inte. I så fall hade vi inte haft vampyrer, drakar eller demoner i litteraturen, och tänk så tråkigt livet hade varit då. Men det är skillnad på att skriva om påhittade, overkliga, saker och att skriva om någon annans verklighet. 

När en läser en bok som inte är egna röster finns det risk för att en råkar ut för en författare som inte har något intresse av den marginaliserade gruppen hen skriver om, utan endast använder den som ett sätt att ge sin bok mer uppmärksamhet. Men även välmenande författare kan producera böcker med tveksamt innehåll, för problemen som finns med att skriva om en marginaliserad grupp som en inte är en del av är många. Dels är det lätt att hamna i stereotyper, alla nyanser försvinner för författaren vill visa på samtliga saker en normbrytande person kan råka ut för. Å andra sidan är ibland problem att författaren inte är tillräckligt insatt i hur det är att vara sagd minoritet och fyller berättelsen med missrepresentation och fördomar. 

Jag tänker att författare som vill skriva om en minoritet de inte har egen erfarenhet av måste rannsaka sig själva och göra mycket, mycket research. Det är bra att olika historier får synas, det är bra att olika människor får synas. Men frågan jag önskar att varje författare ska ställa sig är, är jag rätt person att berätta denna historia? Om jag berättar denna historia, möjliggör jag för andra författare att få sina egna röster publicerade? Eller tar jag de egna rösternas plats? Om författaren bestämmer sig för att skriva boken så måste hen ta reda på så mycket fakta som bara går! Förutom hård fakta måste även, och jag tror detta är det absolut viktigaste, författaren ha personer ur gruppen hen skriver om som läser texten och ger input. Inte bara en person, utan flera. Är du författare och säker på att detta är en historia som du är rätt person att berätta, så måste du också vara villig att lägga ner tid och energi på att få input från personer med förstahandserfarenhet, har du inte det så är du definitivt inte rätt person att skriva historien.

Men är inte risken att skepticism till författare som skriver utanför sin självupplevda erfarenhet leder till att berättelserna vi får blir ännu mer homogena, att vi får ännu mindre representation? Ja, kanske, men frågan en även bör ställa sig är hur kommer det sig att förlag vill publicera en berättelse om en svart kvinna skriven av en vit man, men inte vill publicera en berättelse om en svart kvinna skrivet av en svart kvinna? 

Det finns även andra sätt att visa på diversiteten i vårt samhälle som inte tar ifrån egna röster sina röster. Istället för ett persongalleri som består av vita, heterosexuella cis-personer kan en göra ett persongalleri som består av massa olika normavvikande personer! Och jag menar inte att slänga in en svart/homosexuell/funktionsnedsatt person för att visa hur inkluderande berättelsen är, jag menar gör alla karaktärer på något sätt normavvikande! Att ha mångfald i persongalleriet gör inte bara boken mer verklig, den visar även på alla de saker en människa kan vara, utan att ta ifrån någons röst. Det är (oftast) oproblematiskt att ha en bok som handlar om att lösa ett mord med en homosexuell huvudkaraktär när författaren själv är hetero, problemen brukar uppstå när bokens huvuddtema är homosexuallitet och författaren inte har förstahandserfarenhet av detta. Kanske är det så att historier vars huvudfokus är att tex komma ut som bisexuell blir bäst om författaren själv är bi, men alla författare kan vara inkluderande och normbrytande i sina böcker, med eller utan egna röster!

Live long and prosper!

Att lära sig att brygga te är lätt, på 10 års hård träning kan de flesta lära sig grunderna, lär en kinesisk temästare ha sagt. På samma sätt som kineserna är stolta över sin tekultur så är japanerna minst lika stolta över sin, och de skiljer sig åt mer än en tror. Indien å sin sida har ett alldeles eget förhållande till te. Som västerländsk tedrickare är det lätt att bli förvirrad, men i postmodern anda så tänker jag att det viktigaste är att dricka det teet som du gillar, på det sätt som du gillar. Men när en ibland hör svepande uttalande om “asiatisk tekultur” och jämför den med västerländsk, well, det är verkligen inte en kultur, bara inom länderna skiljer det nästan lika mycket som matkulturen.

Titel: Lady Chatterley´s Lover
Författare: D.H. Lawrence
Utgiven: 1928
Betyg: 2 av 5 tekoppar

Jag brukar nu för tiden inte läsa klart böcker som verkar få lägre betyg än 3 av 5 tekoppar, alltså böcker som jag tycker är dåliga, men ibland så blir böcker med lägre betyg färdiglästa eftersom jag in i det sista hoppas på att det kommer komma något som gör att boken faktiskt blir bra. Det kom inget i denna bok som gör den bra.

Spoilers förekommer i nedan text. 

Constance (lady) Chatterley är bokens huvudperson. Hon gifter sig med Clifford Chatterley i början av boken och vi får följa henne under flera år, fram tills dess att hon lämnar honom för en annan man. Clifford är skadad från kriget och förlamad från midjan ned, sitter i rullstol och kan inte ha sex med sin fru. Älskaren som hon lämnar sin man för är Oliver Mellors, skogsvaktaren till godset där dom bor. 

När denna bok släpptes back in the day så var den skandalös och förbjöds lite här och där under många år eftersom den var osedlig. Mina förhoppningar var med andra ord höga! Och den börjar inte så dåligt. Constance är en sexuelt frigjord kvinna, vilket betyder att hon har sex med män innan hon är gift. Även om hennes motiv för att ha sex är emotionellt, vilket är en tråkig klyscha när det kommer till kvinnlig sexualitet, så har hon ändå sex med flera olika män utan en tanke på giftemål och det är uppfriskande att läsa i en bok från denna tidsperiod. Jag gillade även Constance och Cliffords relation i början. Frågor som, räcker det att vara själsligt tillfredsställd, eller behöver även kroppen tillfredsställas för att hela människan ska må bra? Hur bygger två personer en relation av öppenhet och tillit när den ena är svårt sårad och inte klarar av att läka sina egna sår? Jag kände att början öppnade upp för dessa frågor, och när Clifford säger att han skulle tycka det var ok, till och med bra, om hon blev gravid av en annan man så att dom kunde få barn så blev jag investerad i berättelsen. Han verkade till och med känna att det var bra om hon hade en älskare även om det inte nödvändigtvis resulterade i barn, så länge som hon älskade honom. Åhå, tänkte jag, ett öppet förhållande? Ska vi få se en fin skildring av två människor som älskar varandra, och som vill att varandra ska må bra, även om det betyder okonventionella levnadssätt? 

Nope! Nej! Icke! Det var inte den riktningen som boken tog. Istället får vi se två människor som börjar avsky varandra, beter sig dåligt och skadar varandra. Constance träffar sedan Oliver och dom inleder en affär, och har massa sex. Oj vad mycket sex dom har. Sex, sex, sex. Och det är så fruktansvärt tråkigt skildrat! Jag gillar att läsa bra skildrat sex, detta är inte bra skildrat sex. Jag förstår att för tiden som boken släpptes i så var den uppseendeväckande, men med samtidens ögon så är den…. meh. Författaren verkar gå in för att göra sina medmänniskor obekväma, och han gör det genom att säga “cunt”, “kock” och “fucking” ca 5 miljoner gånger boken igenom. Jag har aldrig någonsin läst dessa tre ord så ofta som i denna bok. Antagligen förekommer dessa tre ord mer i denna bok än i samtliga böcker tillsammans som jag läst genom hela mitt liv. Det är inte rolig läsning, det är inte spännande, det är tråkigt och tjatigt. Det jag dock ska ge cred för är att även Constance beskrivs som en sexuell varelse, hon har begär precis som Oliver och hon får orgasmer. Det är många orgasmer i denna bok, både från Oliver och Constance. Att sex skildras som något vars enda syfte är orgasmer är trist, men det är iaf något att det gäller dom båda två, och inte bara mannen. 

Jag vill avsluta med att säga denna bok inte får mina rekommendationer (ifall det inte framgått av texten), men om du älskar att läsa ”cunt”, ”kock” och ”fuck” så är denna bok definitivt något för dig!

Till detta dricks narurligtvis earl Grey, det passar tidsperioden och samhället perfekt och är också ett te som oftast får 2/5

Nu när vi gått in i det nya året tänker jag det är bra att prata om baksmällor, men inte vilka baksmällor som helst utan bokbaksmällor.

Ni vet den där känslan som en kan få när en avslutat en bok som berör en på djupet? Lusten att bara ligga i sängen en vecka med täcket över huvudet. Känslor som stormar, ena stunden gråta andra stunden skratta. Omöjligheten att fokusera på något i verkligheten då den känns totalt meningslös. Ingen energi att göra något alls. Konstant behov av att i detalj beskriva varje händelse i boken för intet ont anade kollegor. En saknad och en sorg över att inte längre vara en del av huvudpersonens värld. Oroa dig inte, du håller inte på att bli galen, du lider bara av en sjuhelvetes bokbaksmälla. 

Vad beror bokbaksmällor på? Så vitt jag vet finns det ingen forskning som helt förklarar fenomenet, men det finns forskning som visar på att endorfinpåslag kan hända i hjärnan när en läser en bra bok, och om en får påslag, som sedan försvinner när boken är slut, så tänker jag att det är det som gör att en kan uppleva bokbaksmällor. Det känns som en rimlig förklaring, så låt oss säga att det är en sanning. Lite abstinens efter bokdrogen helt enkelt. 

Hur bör en då kurera en bokbaksmälla? Jag tänker att det varierar från person till person, men mina topp fem tips är:

1. Låt känslorna flöda! Allt du känner efter boken, låt det ta plats och ge det utlopp.
2. Drick mycket te.
3. Läs tidningar, eller andra lättlästa saker som inte är böcker.
4. Prata med andra om vad du har läst.
5. Se på film eller tv-serie.

Vissa gillar att direkt ge sig i kast med en ny bok, andra kan bli låsta och helt tappa lusten att läsa. Jag lutar mer åt alternativ ett och brukar ganska snabbt gå vidare till nästa bok. Det betyder dock inte att jag lägger boken bakom mig, jag bearbetar den fortfarande när jag går in i nästa läsprojekt, så jag brukar försöka välja en bok som jag inte tror kommer vara lika gripande, för att helt enkelt inte överbelasta min hjärna och mina känslor. 

Ibland kan jag, och säkert ni också, tycka det är lite jobbigt med bokbaksmällor, men jag tänker att en får se det från andra hållet, orsaken till baksmällan är en riktigt bra bok, och det är fantastiskt!

Live long and prosper!

Vilket te är då det bästa bokbaksmälleteet? Antagligen samma som vid vanlig baksmälla, ett neutralt svart te som du är väl bekant med. För mig är det ett Koh-i-Noor Ceylon, för dig kanske något annat men det viktiga är att det är gott men enkelt, och att du inte behöver spendera energi på att välja sort.

Titel: A Closed and Common Orbit

Författare: Becky Chambers

Utgiven: 2016

Serie: Wayfarers #2

Betyg: 5 av 5 tekoppar

Detta är bok två i en serie av tre med fristående böcker, men jag rekommenderar ändå att läsa böckerna i ordning då det är en av bi-karaktärerna i första boken som är en av huvudpersonerna i denna bok. Boken lider inte av andra-boken-syndrom då den är lika fantastisk som första boken. (Bok två i fristående serier brukar iofs inte lida av andra-boken-syndrom på samma sätt som sammanhängande serier, men det är ett inlägg för en annan gång). 

Boken berättar två historier parallellt. Dels har vi historien om Sidra som är en nykläckt självmedvetande-AI i en android kropp,  en kropp som ser mänsklig ut men som för henne är olaglig att ha. Vi får följa henne när hon försöker hitta ett sätt att leva i en kropp och en värld som inte är gjorda för henne, och till sin hjälp har hon Pepper. Pepper är en tekniker som gör många lagliga saker och ibland även lite olagliga saker (som att erbjuda en kropp till en AI tex.)  Andra historien är Peppers uppväxt, hon föddes som slav i en fabrik, genmodifierad för att vara den perfekta arbetaren. 

Sindra kämpar med sin kropp eftersom hon inte är byggd för att ha en. Det är lätt att dra paralleller mellan detta och mellan kroppsdysfori. I denna bok får vi även lära oss mer om rasen Aeluon genom Sindras vän Tak. Aeluons brukar av människor ses som att dom har två olika kön, “man” och “kvinna”, men egentligen så har dom fyra olika kön. De som kan bära ägg, de som kan befrukta ägg, de som är sterila och de som varierar mellan könen. Tak ändrar pronomen efter sitt kön och varierar mellan he/she/xe, (xe är ett engelskt pronomen som kan användas istället för singular they/them, jag tänker att svenskans motsvarighet till xe är hen.) Vi får veta att Tak känner när en ändring av hens kön är på gång, och har ett implantat som hjälper till att ändra kroppen så att kropp och identitet matchar. Som genderfluid person så uppskattar jag att författaren låter tekniken vara med och hjälpa Tak. Det är aldrig någon fråga om ifall Tak är detta fjärde kön som gör att hen varierar mellan de andra tre, det är en självklar fakta. Och Aeluons har utvecklat teknik för att kunna hjälpa de personer av detta fjärde kön, men det är inte tekniken som gör det fjärde könen, det har alltid funnits. Innan tekniken var utvecklad så beskrivs det att det var oerhört svårt och smärtsamt de veckor som kroppen inte matchade könet hos personen, men med hjälp av implantatet som Tak fick i ganska ung ålder (så fort hens föräldrar förstod att Tak var del av detta fjärde kön), så kan hen alltid leva i harmoni med sin kropp. Den visionen för teknik tilltalar mig mycket. 

Tempot i boken är ganska så lugnt, men det blir aldrig tråkigt. Det är en behaglig resa som väcker många tankar och känslor. Har ni läst The Long Way to a Small, Angry Planet, läs denna bok. Har ni inte läst The Long Way to a Small, Angry Planet, läs först den och sedan denna bok, ni kommer inte bli besvikna!

Te ändrar visserligen inte kön vad vi vet, men något som många missar är att finare teer (förutom svarta) går att göra många dragningar på. Förändringen på smaken kan ibland vara ganska markant där första dragningen oftare är lite mer besk, andra dragningen luktar bäst och tredje dragningen är den sötaste. Som jag skrev till första boken i serien så är nästan en förutsättning för att göra dessa många dragningar att en har en liten kanna eller gaiwan, men om en inte har det så går det också bra att göra direkt i koppen, och sen dricka upp snabbt.