På engelska finns det ett begrepp som jag gillar mycket, own voices, det innebär att författaren som skriver om en marginaliserad grupp själv tillhör gruppen som hen skriver om. Exempel; en bok handlar om en autistisk person, är författaren själv autistisk så är det en own voices bok, är författaren inte autistisk så är den det inte. När jag bestämde mig för att skriva detta inlägg så sökte jag högt och lågt efter ett motsvarande, vedertaget, svenskt ord/begrepp och kom fram till att det har vi inte. Därför har jag bestämt mig för att direktöversättning är min vän och att den svenska motsvarigheten är nu egna röster (enligt mig). 

Spelar det då någon roll om en bok är en egna röster bok? Är det ett krav att det som författaren skriver om måste komma från egen erfarenhet?

Svaret på frågan tycker jag är ett solklart mnja, det beror på. 

Det är lätt att se fördelarna med en egna röster berättelse. Författaren har förstahandserfarenhet av ämnet som berörs och talar med ett inifrån perspektiv.

Men måste en skriva om saker som en själv har upplevt? Nej, givetvis inte. I så fall hade vi inte haft vampyrer, drakar eller demoner i litteraturen, och tänk så tråkigt livet hade varit då. Men det är skillnad på att skriva om påhittade, overkliga, saker och att skriva om någon annans verklighet. 

När en läser en bok som inte är egna röster finns det risk för att en råkar ut för en författare som inte har något intresse av den marginaliserade gruppen hen skriver om, utan endast använder den som ett sätt att ge sin bok mer uppmärksamhet. Men även välmenande författare kan producera böcker med tveksamt innehåll, för problemen som finns med att skriva om en marginaliserad grupp som en inte är en del av är många. Dels är det lätt att hamna i stereotyper, alla nyanser försvinner för författaren vill visa på samtliga saker en normbrytande person kan råka ut för. Å andra sidan är ibland problem att författaren inte är tillräckligt insatt i hur det är att vara sagd minoritet och fyller berättelsen med missrepresentation och fördomar. 

Jag tänker att författare som vill skriva om en minoritet de inte har egen erfarenhet av måste rannsaka sig själva och göra mycket, mycket research. Det är bra att olika historier får synas, det är bra att olika människor får synas. Men frågan jag önskar att varje författare ska ställa sig är, är jag rätt person att berätta denna historia? Om jag berättar denna historia, möjliggör jag för andra författare att få sina egna röster publicerade? Eller tar jag de egna rösternas plats? Om författaren bestämmer sig för att skriva boken så måste hen ta reda på så mycket fakta som bara går! Förutom hård fakta måste även, och jag tror detta är det absolut viktigaste, författaren ha personer ur gruppen hen skriver om som läser texten och ger input. Inte bara en person, utan flera. Är du författare och säker på att detta är en historia som du är rätt person att berätta, så måste du också vara villig att lägga ner tid och energi på att få input från personer med förstahandserfarenhet, har du inte det så är du definitivt inte rätt person att skriva historien.

Men är inte risken att skepticism till författare som skriver utanför sin självupplevda erfarenhet leder till att berättelserna vi får blir ännu mer homogena, att vi får ännu mindre representation? Ja, kanske, men frågan en även bör ställa sig är hur kommer det sig att förlag vill publicera en berättelse om en svart kvinna skriven av en vit man, men inte vill publicera en berättelse om en svart kvinna skrivet av en svart kvinna? 

Det finns även andra sätt att visa på diversiteten i vårt samhälle som inte tar ifrån egna röster sina röster. Istället för ett persongalleri som består av vita, heterosexuella cis-personer kan en göra ett persongalleri som består av massa olika normavvikande personer! Och jag menar inte att slänga in en svart/homosexuell/funktionsnedsatt person för att visa hur inkluderande berättelsen är, jag menar gör alla karaktärer på något sätt normavvikande! Att ha mångfald i persongalleriet gör inte bara boken mer verklig, den visar även på alla de saker en människa kan vara, utan att ta ifrån någons röst. Det är (oftast) oproblematiskt att ha en bok som handlar om att lösa ett mord med en homosexuell huvudkaraktär när författaren själv är hetero, problemen brukar uppstå när bokens huvuddtema är homosexuallitet och författaren inte har förstahandserfarenhet av detta. Kanske är det så att historier vars huvudfokus är att tex komma ut som bisexuell blir bäst om författaren själv är bi, men alla författare kan vara inkluderande och normbrytande i sina böcker, med eller utan egna röster!

Live long and prosper!

Att lära sig att brygga te är lätt, på 10 års hård träning kan de flesta lära sig grunderna, lär en kinesisk temästare ha sagt. På samma sätt som kineserna är stolta över sin tekultur så är japanerna minst lika stolta över sin, och de skiljer sig åt mer än en tror. Indien å sin sida har ett alldeles eget förhållande till te. Som västerländsk tedrickare är det lätt att bli förvirrad, men i postmodern anda så tänker jag att det viktigaste är att dricka det teet som du gillar, på det sätt som du gillar. Men när en ibland hör svepande uttalande om “asiatisk tekultur” och jämför den med västerländsk, well, det är verkligen inte en kultur, bara inom länderna skiljer det nästan lika mycket som matkulturen.

Titel: Lady Chatterley´s Lover
Författare: D.H. Lawrence
Utgiven: 1928
Betyg: 2 av 5 tekoppar

Jag brukar nu för tiden inte läsa klart böcker som verkar få lägre betyg än 3 av 5 tekoppar, alltså böcker som jag tycker är dåliga, men ibland så blir böcker med lägre betyg färdiglästa eftersom jag in i det sista hoppas på att det kommer komma något som gör att boken faktiskt blir bra. Det kom inget i denna bok som gör den bra.

Spoilers förekommer i nedan text. 

Constance (lady) Chatterley är bokens huvudperson. Hon gifter sig med Clifford Chatterley i början av boken och vi får följa henne under flera år, fram tills dess att hon lämnar honom för en annan man. Clifford är skadad från kriget och förlamad från midjan ned, sitter i rullstol och kan inte ha sex med sin fru. Älskaren som hon lämnar sin man för är Oliver Mellors, skogsvaktaren till godset där dom bor. 

När denna bok släpptes back in the day så var den skandalös och förbjöds lite här och där under många år eftersom den var osedlig. Mina förhoppningar var med andra ord höga! Och den börjar inte så dåligt. Constance är en sexuelt frigjord kvinna, vilket betyder att hon har sex med män innan hon är gift. Även om hennes motiv för att ha sex är emotionellt, vilket är en tråkig klyscha när det kommer till kvinnlig sexualitet, så har hon ändå sex med flera olika män utan en tanke på giftemål och det är uppfriskande att läsa i en bok från denna tidsperiod. Jag gillade även Constance och Cliffords relation i början. Frågor som, räcker det att vara själsligt tillfredsställd, eller behöver även kroppen tillfredsställas för att hela människan ska må bra? Hur bygger två personer en relation av öppenhet och tillit när den ena är svårt sårad och inte klarar av att läka sina egna sår? Jag kände att början öppnade upp för dessa frågor, och när Clifford säger att han skulle tycka det var ok, till och med bra, om hon blev gravid av en annan man så att dom kunde få barn så blev jag investerad i berättelsen. Han verkade till och med känna att det var bra om hon hade en älskare även om det inte nödvändigtvis resulterade i barn, så länge som hon älskade honom. Åhå, tänkte jag, ett öppet förhållande? Ska vi få se en fin skildring av två människor som älskar varandra, och som vill att varandra ska må bra, även om det betyder okonventionella levnadssätt? 

Nope! Nej! Icke! Det var inte den riktningen som boken tog. Istället får vi se två människor som börjar avsky varandra, beter sig dåligt och skadar varandra. Constance träffar sedan Oliver och dom inleder en affär, och har massa sex. Oj vad mycket sex dom har. Sex, sex, sex. Och det är så fruktansvärt tråkigt skildrat! Jag gillar att läsa bra skildrat sex, detta är inte bra skildrat sex. Jag förstår att för tiden som boken släpptes i så var den uppseendeväckande, men med samtidens ögon så är den…. meh. Författaren verkar gå in för att göra sina medmänniskor obekväma, och han gör det genom att säga “cunt”, “kock” och “fucking” ca 5 miljoner gånger boken igenom. Jag har aldrig någonsin läst dessa tre ord så ofta som i denna bok. Antagligen förekommer dessa tre ord mer i denna bok än i samtliga böcker tillsammans som jag läst genom hela mitt liv. Det är inte rolig läsning, det är inte spännande, det är tråkigt och tjatigt. Det jag dock ska ge cred för är att även Constance beskrivs som en sexuell varelse, hon har begär precis som Oliver och hon får orgasmer. Det är många orgasmer i denna bok, både från Oliver och Constance. Att sex skildras som något vars enda syfte är orgasmer är trist, men det är iaf något att det gäller dom båda två, och inte bara mannen. 

Jag vill avsluta med att säga denna bok inte får mina rekommendationer (ifall det inte framgått av texten), men om du älskar att läsa ”cunt”, ”kock” och ”fuck” så är denna bok definitivt något för dig!

Till detta dricks narurligtvis earl Grey, det passar tidsperioden och samhället perfekt och är också ett te som oftast får 2/5

Nu när vi gått in i det nya året tänker jag det är bra att prata om baksmällor, men inte vilka baksmällor som helst utan bokbaksmällor.

Ni vet den där känslan som en kan få när en avslutat en bok som berör en på djupet? Lusten att bara ligga i sängen en vecka med täcket över huvudet. Känslor som stormar, ena stunden gråta andra stunden skratta. Omöjligheten att fokusera på något i verkligheten då den känns totalt meningslös. Ingen energi att göra något alls. Konstant behov av att i detalj beskriva varje händelse i boken för intet ont anade kollegor. En saknad och en sorg över att inte längre vara en del av huvudpersonens värld. Oroa dig inte, du håller inte på att bli galen, du lider bara av en sjuhelvetes bokbaksmälla. 

Vad beror bokbaksmällor på? Så vitt jag vet finns det ingen forskning som helt förklarar fenomenet, men det finns forskning som visar på att endorfinpåslag kan hända i hjärnan när en läser en bra bok, och om en får påslag, som sedan försvinner när boken är slut, så tänker jag att det är det som gör att en kan uppleva bokbaksmällor. Det känns som en rimlig förklaring, så låt oss säga att det är en sanning. Lite abstinens efter bokdrogen helt enkelt. 

Hur bör en då kurera en bokbaksmälla? Jag tänker att det varierar från person till person, men mina topp fem tips är:

1. Låt känslorna flöda! Allt du känner efter boken, låt det ta plats och ge det utlopp.
2. Drick mycket te.
3. Läs tidningar, eller andra lättlästa saker som inte är böcker.
4. Prata med andra om vad du har läst.
5. Se på film eller tv-serie.

Vissa gillar att direkt ge sig i kast med en ny bok, andra kan bli låsta och helt tappa lusten att läsa. Jag lutar mer åt alternativ ett och brukar ganska snabbt gå vidare till nästa bok. Det betyder dock inte att jag lägger boken bakom mig, jag bearbetar den fortfarande när jag går in i nästa läsprojekt, så jag brukar försöka välja en bok som jag inte tror kommer vara lika gripande, för att helt enkelt inte överbelasta min hjärna och mina känslor. 

Ibland kan jag, och säkert ni också, tycka det är lite jobbigt med bokbaksmällor, men jag tänker att en får se det från andra hållet, orsaken till baksmällan är en riktigt bra bok, och det är fantastiskt!

Live long and prosper!

Vilket te är då det bästa bokbaksmälleteet? Antagligen samma som vid vanlig baksmälla, ett neutralt svart te som du är väl bekant med. För mig är det ett Koh-i-Noor Ceylon, för dig kanske något annat men det viktiga är att det är gott men enkelt, och att du inte behöver spendera energi på att välja sort.

Titel: A Closed and Common Orbit

Författare: Becky Chambers

Utgiven: 2016

Serie: Wayfarers #2

Betyg: 5 av 5 tekoppar

Detta är bok två i en serie av tre med fristående böcker, men jag rekommenderar ändå att läsa böckerna i ordning då det är en av bi-karaktärerna i första boken som är en av huvudpersonerna i denna bok. Boken lider inte av andra-boken-syndrom då den är lika fantastisk som första boken. (Bok två i fristående serier brukar iofs inte lida av andra-boken-syndrom på samma sätt som sammanhängande serier, men det är ett inlägg för en annan gång). 

Boken berättar två historier parallellt. Dels har vi historien om Sidra som är en nykläckt självmedvetande-AI i en android kropp,  en kropp som ser mänsklig ut men som för henne är olaglig att ha. Vi får följa henne när hon försöker hitta ett sätt att leva i en kropp och en värld som inte är gjorda för henne, och till sin hjälp har hon Pepper. Pepper är en tekniker som gör många lagliga saker och ibland även lite olagliga saker (som att erbjuda en kropp till en AI tex.)  Andra historien är Peppers uppväxt, hon föddes som slav i en fabrik, genmodifierad för att vara den perfekta arbetaren. 

Sindra kämpar med sin kropp eftersom hon inte är byggd för att ha en. Det är lätt att dra paralleller mellan detta och mellan kroppsdysfori. I denna bok får vi även lära oss mer om rasen Aeluon genom Sindras vän Tak. Aeluons brukar av människor ses som att dom har två olika kön, “man” och “kvinna”, men egentligen så har dom fyra olika kön. De som kan bära ägg, de som kan befrukta ägg, de som är sterila och de som varierar mellan könen. Tak ändrar pronomen efter sitt kön och varierar mellan he/she/xe, (xe är ett engelskt pronomen som kan användas istället för singular they/them, jag tänker att svenskans motsvarighet till xe är hen.) Vi får veta att Tak känner när en ändring av hens kön är på gång, och har ett implantat som hjälper till att ändra kroppen så att kropp och identitet matchar. Som genderfluid person så uppskattar jag att författaren låter tekniken vara med och hjälpa Tak. Det är aldrig någon fråga om ifall Tak är detta fjärde kön som gör att hen varierar mellan de andra tre, det är en självklar fakta. Och Aeluons har utvecklat teknik för att kunna hjälpa de personer av detta fjärde kön, men det är inte tekniken som gör det fjärde könen, det har alltid funnits. Innan tekniken var utvecklad så beskrivs det att det var oerhört svårt och smärtsamt de veckor som kroppen inte matchade könet hos personen, men med hjälp av implantatet som Tak fick i ganska ung ålder (så fort hens föräldrar förstod att Tak var del av detta fjärde kön), så kan hen alltid leva i harmoni med sin kropp. Den visionen för teknik tilltalar mig mycket. 

Tempot i boken är ganska så lugnt, men det blir aldrig tråkigt. Det är en behaglig resa som väcker många tankar och känslor. Har ni läst The Long Way to a Small, Angry Planet, läs denna bok. Har ni inte läst The Long Way to a Small, Angry Planet, läs först den och sedan denna bok, ni kommer inte bli besvikna!

Te ändrar visserligen inte kön vad vi vet, men något som många missar är att finare teer (förutom svarta) går att göra många dragningar på. Förändringen på smaken kan ibland vara ganska markant där första dragningen oftare är lite mer besk, andra dragningen luktar bäst och tredje dragningen är den sötaste. Som jag skrev till första boken i serien så är nästan en förutsättning för att göra dessa många dragningar att en har en liten kanna eller gaiwan, men om en inte har det så går det också bra att göra direkt i koppen, och sen dricka upp snabbt.

Jag räknade böckerna i min bokhylla, 238 st, lägg på några böcker jag äger men som inte står i hyllan så har jag nog ungefär 245 böcker. Varför berättar jag detta? Jag har den senaste tiden kollat mycket på booktube (youtube för böcker), och det är vanligt att folk visar upp sina bokhyllor. Jag kan konstatera att de som gör denna typ av videor har mycket, mycket fler böcker än vad jag har. Betyder en välfylld bokhylla automatiskt ett stort bokintresse och en mager bokhylla automatiskt litet bokintresse? Kort svar är nej. Men korta svar är tråkiga, låt mig utveckla lite. 

Något jag noterat är att vi gärna “bevisar” vårt intresse för en hobby genom att berätta hur många saker av vad det nu än är vi äger, “jag älskar musik för jag har så här många skivor”, “jag älskar star wars för jag har så här många star wars relaterade t-shirtar”, osv. Att äga många böcker tyder på stort bokintresse, men det är många andra faktorer som spelar in, tex utrymme för att förvara böcker och pengar för att köpa böckerna för att nämna två. Jag tycker det är problematiskt att “bevisa” intresse genom ägda föremål, dels för att det är exkluderande av folk som inte har pengar att lägga på att köpa böcker, dels för att det stärker konsumtionssamhället som vi lever i. Och som jag nyligen såg någonstans på internet, “läsa böcker och köpa böcker bör ses som två skilda hobbys”.

Det finns många andra sätt att ta del av litteratur, så som streamingtjänster, e-böcker och låt oss inte glömma biblioteken! Jag har aldrig varit en stor bokköpare (men jag har varit en hängiven biblioteksbesökare) men de senaste åren har mina bokinköp minskat ännu mer. Det var längesedan jag köpte mig en bok, nu för tiden fylls min bokhylla främst på genom böcker som jag får i present av andra. Det var inte ett medvetet beslut jag tog att köpa färre böcker, mer en smygande insikt om att böcker är jobbiga när en ska flytta (jag har flyttat 6 ggr de senaste 2 åren) och även om jag köper massa böcker så kommer det finnas massa mer böcker jag vill köpa och det kommer aldrig bli nog…

Men, trots detta, så älskar jag att få böcker! Och jag tycker det är roligt att kika i andras bokhyllor! (Och jag har en dröm om att någon gång ärva en herrgård med tillhörande bibliotek…. kanske inte troligt att det kommer hända. Får gifta mig med någon som har ett bibliotek istället.) Så jag förstår att folk vill köpa böcker. Jag förstår att folk vill visa upp sina bokhyllor. Jag fattar verkligen att det är roligt och tillfredsställande och en hel hobby i sig själv. Jag vill bara inte att vi likställer många ägda böcker med stort litteraturintresse, och att vi tänker på hur vi pratar om våra hobbys, vare sig det är böcker eller något annat.

Egentligen så tar mitt inlägg slut här. Men efter jag skrivit detta så åkte jag på bokmässan i Göteborg. Och… ja…. låt oss sammanfatta och säga att jag nu äger fler böcker.

Live long and prosper!

Precis på samma sätt blir det lätt när en pratar om te. Vill jag “bevisa” mitt intresse för någon så är det lättaste att säga hur många tekannor jag har (eller berätta om den kinesiska tebrickan). Det är ju ett rätt tråkigt sätt att prata om te särskilt med tanke på hur lite dessa spelar roll. 

Om någon är intresserad av te på riktigt bestäms väl snarare av om de vanligtvis dricker påste eller inte, så låt oss prata mer om hur hemskt det är med påste. En annan gång.

Titel: Rosenregimen
Författare: Elin Bengtsson
Utgiven: 2018
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Jag gav 3 tekoppar i betyg till denna bok. Men egentligen så vill jag ge den både 1 tekopp och 5 tekoppar simultant, för jag både hatar och älskar den samtidigt. 

Detta är en relationshistoria och vi får följa den genom Nikos tankar. Den börjar när Niko möter Emmy på en buss, och inom en månad har de flyttat ihop. Så här säger baksidestexten: 

[…]Hon är oförstående inför Nikos lust att spränga sig igenom språket, dansa, söka sig till sin gräns. […]Hur förhandlar man aptiten och relationen, en regim som kräver att man inordnar sig i ett färdigtuggat språk?

Redan här misstänkte jag att detta var en bok som jag skulle ha mycket blandade känslor kring, men då det var en av mina bokcirkel-böcker så tvekade jag inte utan började läsa. Låt oss starta med det jag inte gillar.

Språket. Hur historien berättas. Jag. Står. Inte. Ut. Jag blir helt skogstokig på hur denna bok är skriven. Det är uppenbarligen väldigt viktigt för författaren att vara poetisk. För mig framstår det som pretentiöst flum. Jag är ingen poesi-konnässör, en och annan haiku slinker ner då och då, men på det stora hela är poesi inte något för mig. Om en är älskare av poesi så kanske en gillar hur boken är skriven, jag gör det verkligen inte. En huvudperson som vill “spränga sig igenom språket” är uppenbarligen inte någon som jag klarar av att samtala med. Att jag själv är autistisk och har svårt för när folk inte säger vad dom faktiskt menar kanske även bidrar till att jag hela boken igenom vill skrika TALA KLARSPRÅK! 

Jag blir så besviken på att det är såhär författaren väljer att skriva sin berättelse. För det är en bra historia! Och den tar upp viktiga ämnen. Det handlar om en relation som är skadlig, de normer som finns i vårt samhälle och om hur monogami ses som det självklara i hur en ska leva sitt liv. Vi möter många av de fördomar som flersamma människor ofta möter. Boken vrider och vänder på reglerna vi har kring relationer och visar hur svårt det kan vara att bryta mot dessa. Jag önskar att Niko i boken hade fått säga “jag är poly” eller “jag är icke-monogam”. Jag förstå att detta är medvetet utelämnat av författaren eftersom “man inordnar sig i ett färdigtuggat språk”, och berättelsen handlar om att Niko inte har ord att sätta på sina känslor. Men det är frustrerande, för vi har faktiskt ord för detta. Det Niko upplever är inte nytt, orden finns redan. Jag tycker författaren hade kunnat låta Niko hitta orden hon söker efter. 

Boken tar även upp sätt att leva med bdsm i sin relation. På ett vis tycker jag det är bra att visa att de två huvudpersonerna har en D/S relation med varandra, för det är något som inte så ofta får synas. Men jag är samtidig orolig för att folk som inte själva är bdsm-utövare kommer koppla ihop deras maktförskjutningslekar (som sker med samtycke) med den skadliga kärleksrelationen och de härskartekniker som Niko kontinuerligt utsätts för. 

Mycket tankar och känslor kring denna bok har jag, men mitt slutliga uttalande blir nog att jag önskar den var bättre än den var.

Både namnet och innehållet associeras lätt till kinesiska teblommor. Det är te som binds ihop tillsammans med blommor så att när en sen häller vatten på så vecklas det ut till en vacker blomma. Måste beredas i glaskanna eller ett stort glas så det går att se hur vacker den är. Det är teernas absoluta show-off och går inte att uttrycka med ord… men smaken, i vart fall på det som tar sig hela vägen till väst är oftast ganska ordinär och alldeles för söt.

Jag läser böcker på olika sätt: Böcker i pappersform (inbundna och pocket), ljudböcker,  böcker på läsplatta samt böcker på dator. Jag ser tydliga för och nackdelar med alla olika format av böcker, men börjar med det jag tycker sämst om, att läsa böcker/historier på dator. 

Att läsa på dator är något jag endast gör om jag inte kan få boken/historien i något av de andra formaten. Nackdelarna med att läsa på dator är många: Min dator är vad jag kallar en stationär-laptop, vilket betyder att batteritiden är ca 3 min och jag måste konstant ha den inkopplad i eluttag, vilket minskar rörligheten. Det är jobbigt att bläddra/scrolla sidorna. Det är svårt att få en bra längd på raderna, vilket gör det svårare att läsa texten. Skärmen har ett ljus som tröttar ut ögonen. Men jag sa i början att det finns för och nackdelar med alla olika format, och så även för dator. Fördelen som jag kommit på är att det är lätt att skriva kommentarer om texten medans du läser. Denna fördel kräver ju dock att du känner att du vill anteckna medans du läser boken/historien… jaja, det är en fördel iaf. 

Ljudböcker! Jag älskar ljudböcker, nu för tiden, men när ljudböcker började bli populära back in the day så gjorde jag det definitivt inte. Problemet jag hade med ljudböcker var många. Jag tyckte det var svårt att fokusera på boken, jag missade saker pga störande ljud utifrån, jag upplevde att berättarens röst lät “fel”. När jag pratade om detta med en kollega så sa hon att lyssna på böcker är något som en måste träna sig på (precis som att läsa böcker). Omöjligt! sa jag, det går inte. Jag hade fel. Jag känner definitivt att jag har blivit “duktigare” på att lyssna på böcker än jag var när jag först försökte. Det är en unik skill att kunna hålla fokus på ljud när så mycket orelaterat från ljudet händer framför dina ögon. Men det går att lära sig. Att jag lyckades lära mig det beror dock på tekniken. Jag fick ett par jättebra noise-cancelling hörlurar, och när jag fått det så kunde jag träna upp min koncentrationsförmåga. Största fördelen för mig med ljudböcker vs pappersböcker/e-böcker är att jag kan läsa i kollektivtrafiken, vilket jag inte kan göra om jag fysiskt måste läsa då jag blir åksjuk väldigt lätt. Genom ljudböcker så känner jag att pendlingstiden till och från jobbet inte längre är så jobbig, för jag får ut något av tiden. Detta med berättarens röst kan dock fortfarande ibland vara ett problem. Det finns helt enkelt vissa röster som en inte tycker om att lyssna till av olika orsaker, och råkar du få tag på en bok med “fel” inläsare -byt bok! Det problemet finns det ingen lösning för tyvärr. 

Pappersböcker vs e-böcker på läsplatta. Om detta tvistar de lärda. Tror inte jag stött på någon boktok som inte har en åsikt i vad hen föredrar, men på senare tid (till skillnad från när e-böcker var ett nytt fenomen) så börjar även de mest rabiata boktokarna att ha en mer nyanserad bild av de olika formatens för och nackdelar. Fördelar jag ser med läsplatta: Min läsplatta har olika ljusinställningar, så jag kan läsa oavsett ljusnivån i rummet eller ute. Den håller automatiskt reda på vart i boken jag är, så borttappade bokmärken är inte ett problem. Den är lätt att håll i för den väger lite och det är lätt att bläddra med en hand, (så andra handen kan obekymrat hålla i tekoppen). Min läsplatta är kopplad till mitt ljudboksabonnemang, som även har e-böcker, så det är smidigt att få tag i böcker jag vill läsa. Fördelar jag ser med pappersböcker: Dom kan lukta gott. Dom kan se snygga ut i bokhyllan. Att dom syns i ens hem kan även öppna upp för trevligt bokprat med besökare. Det är mysigt att somna med sängen full av böcker. Det känns tillfredsställande att se en ny, oläst bok, förvandlas till en läst, omtyckt och sliten bok. Nackdelarna för läsplattan är att de fördelar som finns med pappersböcker inte finns, nackdelarna för pappersböcker är att de fördelar som finns med läsplatta inte finns. 

Jag läser som jag sa i början böcker på alla dessa olika sätt. Det fina med att det nuförtiden finns ett utbud av bok-format är att det gör berättelser mer lättillgängliga. Och jag tycker det är helt ok att ha ett favorit format på böcker! Dock vill jag säga att format-snobberi inte är ok. Att läsa ljudbok är lika validt som att läsa pappersbok. Att läsa e-bok är lika validt som att läsa pappersbok. Att läsa är fantastiskt oavsett hur en väljer att göra det, så klanka aldrig någonsin ner på någon för att hen läser “fel” format, med andra ord, var inte en rövhatt.

Live long and prosper!

Detta gäller förstås inte när det gäller te. Inte bara att det inte finns varken ljudte eller elektroniskt te, även bland de formaten som finns så är det en ganska tydlig hierarki. Te i lösvikt / puerh-kakor är bäst. Tepåsar är sämst. Det blir lite gråzon när det gäller så kallade “pyramidpåsar” för dom skulle kunna vara nästan lika bra som löste eftersom teet i vart fall har plats att utvecklas. Men vad jag har sett så är ändå teet i dom så dålig kvalité att det inte spelar någon roll. Så klanka aldrig ner på någon som dricker te från tepåsar, men visa dom sanningen om vad te kan vara genom att bjuda på gott te. Vilket te? Finns ett antal inlägg på bloggen om detta redan, trevlig läsning.

Titel: The Long Way to a Small, Angry Planet

Författare: Becky Chambers

Utgiven: 2014

Serie: Wayfarers #1

Betyg: 5 av 5 tekoppar

Jag satte tänderna i denna bok när jag rollspelade ett rymdäventyr och fick tipset av min dungeon master. (Ok, officiellt kallades han inte dungeon master, det var inte så många dungeons i vårt spel, men det är roligare så.) Becky är nu en av mina absoluta favoritförfattare. 

Boken tar oss med på rymdskeppet Wayfarer och dess besättning som arbetar med att gräva maskhål i rymden. Det är en bok som snarare fokuserar på personlig utveckling av dess karaktärer än ett rymdäventyr, men spännande och hemska saker händer längst vägen. 

Besättningen består av flera olika mer eller mindre humanoida raser samt en självmedveten AI. Genom de olika kulturer och seder som besättningen har visar författaren på olika sätt att leva, och hon lyckas göra det helt utan att använda pekpinnar, för det handlar inte om rätt eller fel, utan om olika sätt och att försöka se saker ur sina medresenärers ögon. 

På ett personligt plan kände jag genast samhörighet med piloten Sissix som är en aandrisk. Aandrisker bygger relationer på sätt som ligger långt från vår norm. Äldre aandrisker som har mycket livserfarenhet är de som tar hand om barnen, eftersom det är de som har mest att lära ut. När barnen inte längre är barn utan vuxna väljer dom sina egna familjer, en familj är den grupp personer som du väljer att leva ditt liv med. Monogami är inget som existerar för aandrisker, sex är en social aktivitet och ett sätt att bygga band till andra på. Men icke-monogami handlar inte “bara” om sex utan om känslor, nätverk och samhörighet med andra. Mitt relationsanarkist-hjärta dunkar hårt när jag tänker på hur aandrisker lever.

Jag brukar inte tycka det är relevant i vilket format jag läst boken, men vill prata om det denna gång. Jag lyssnade till den som ljudbok och den var producerad av Booktrack. Såhär beskriver Booktrack sig själva: 

[…]an immersive format that pairs traditional audiobook narration and complementary music. The tempo and rhythm of the score are in perfect harmony with the action and characters[…]. Gently playing in the background, the music never overpowers or distracts from the narration[…]

När jag hörde detta stängde jag nästan av, tänkte jag får försöka hitta den i läs-format istället, (jag klarar inte av störande ljud när jag lyssnar på bok.) Men jag gav det 15 minuter, och det funkade! Det var faktiskt en fantastisk upplevelse, dom levererade vad dom lovade. Detta är en av de absolut bästa ljudbok-upplevelse som jag har haft. 

Jag har inte lyssnat på något annat producerat av Booktrack ännu, men hoppas på att fler titlar som jag vill läsa ges ut genom dom.

Till denna bok vill jag inte rekommendera en tesort utan en te-associar nämligen en gaiwan (om du gillar gröna teer) eller en pytteliten kanna i Yixing-lera (om du gillar puerh- eller oolong-teer). Riktigt fint te görs nämligen bäst i små kärl, man får bäst kontroll så. Vanligtvis när man läser en bok så vill man kanske hellre ha en stor kopp på en gång för att inte behöva avbryta läsningen. Men om du lyssnar på den här boken så kan du efter lite träning göra te samtidigt och många gånger utan att tappa fokus på boken, så får du en mycket bra bok med mycket bra te.

Jag gillar spoilers! Japp, det är sant, jag gillar spoilers. Jag vet att jag inte är ensam om att gilla spoilers, men tror att vi spoiler-gillare är i minoritet, om inte så är spoiler-hatarna betydligt mer högljudda. Det finns frågor som ofta kommer upp när jag berättar att jag gillar spoilers, “varför vill du läsa boken om du redan vet hur den slutar?” är en av de vanligaste förekommande. Jag ska försöka förklara varför jag gillar spoilers, varför jag vill läsa en bok trots att jag vet slutet, och varför spoiler till och med kan göra att jag uppskattar en bok mer än jag skulle gjort utan spoiler. (Shocking, I know).

Jag har alltid gillat att veta vad jag ger mig in på. Detta gäller i stort sett alla aspekter av mitt liv. Jag gillar inte överraskningar, jag vill vara väl förberedd för vad som komma skall. Detta gäller även böcker jag ska läsa. Att veta hur en bok slutar gör att jag vet när jag ska läsa vilken bok, och om en bok överhuvudtaget är något för mig att läsa. När jag mår psykiskt bra så kan jag ta en bok med ett sorgligt slut för jag vet att jag kommer kunna hantera känslorna kring slutet. När jag mår psykiskt dåligt så kan jag ta en bok med ett lyckligt slut, eftersom att lägga på negativa känslor när jag redan mår dåligt är lite som att skjuta mig själv i benet (och det vill jag undvika, har hört att det är dåligt). Sedan så handlar givetvis inte allt om slutet, spoilers kan vara av alla delar och element av boken och även om en bok har lyckligt slut så kan det vara en fruktansvärd resa dit, och då ska även denna bok undvikas i perioder när jag mår dåligt. 

Som sagt, en bok är inte bara slutet. Jag läste (någonstans, någongång,) en förklaring om varför folk kan gilla spoilers, det var skrivet ur perspektivet att se på film, men jag känner det funkar bra att överföra även till böcker. Artikeln sade att titta på en film utan spoiler är som att köra på en helt ny väg, och att titta på en film med spoiler är som att köra en väg som en känner till bra och har kört ofta. Kör du en helt ny väg så måste 100% av ditt fokus vara på vägen, på svängarna och backarna. Kör du en väg du känner till bra så kan du se mer av omgivningen, du kan se utsikten och de fina träden eftersom du vet hur vägen ser ut, vad som komma skall. Samma gäller när du ser på film (eller läser en bok), vet du inget om vad som kommer hända så måste hela ditt fokus vara på att hänga med i berättelsen, vad som händer, hur det händer. Vet du däremot vad som kommer hända i berättelsen så kan ditt fokus vara bredare. Du kan lägga märke till små nyansskillnader, språket, varför saker händer inte bara vad som händer.

Jag förstår att inte alla är som jag, att det finns folk som älskar överraskningar, och det är ok. Men det är inte heller konstigt att gilla spoilers. Och jag vill be er spoiler-hatare om en sak, spoila mig om jag ber om det! Om du rekommenderar en bok till mig, och jag ber om spoilers, ge det till mig. Även om du inte förstår varför jag vill ha spoiler (fast jag hoppas att detta inlägg gjort det lite klarare) så är det mitt val, och det ökar både chansen för att jag kommer läsa vad du rekommenderar och att jag kommer gilla boken mer än jag annars skulle ha gjort. 

Live long and prosper!

När det gäller te så är det inte lika kontroversiellt att spoila smaken, men jag rekommenderar ändå alla som bjuder på te att göra just det. Det finns en anledning till att fina restauranger presenterar maten alldeles för länge, det sätter förväntnigarna. Så om ett te presenteras som ett mörkt oolong med toner av nöt och honung (om det nu är ett sådant) så är det mycket troligare att den som dricker det kan uppfatta det och njuta av nyanserna.

Titel: Autonomous
Författare: Annalee Newitz
Utgiven: 2017
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Jag fick tips som denna bok när jag var på Sci-fi bokhandeln i Stockholm under Pride 2018, och efter jag läst den så rekommenderar jag den varmt till alla som frågar om vad dom ska läsa härnäst. (Samt alla som inte frågar.)

Boken roterar kring Jack, en vetenskapsman som gått under jorden och ägnar sig åt att tillverka medicin genom att kopiera patent-belagda recept, medicin som hon sedan säljer billigt till folk som behöver. Den senaste drogen som hon skickade ut på undre marknaden har dock resulterat i flera dödsfall. Medan Jack försöker hitta orsaken och stoppa spridningen så jagas hon av Eliasz och Paladin. Eliasz och Paladin är skickade av the-powers-that-be för att fånga Jack (död eller levande… men helst död). Eliasz är en människa (med katolsk uppfostran), Paladin är en robot.  

Berättelsens övergripande teman är: vad händer om en drar kapitalismen till sin spets, och vad är det egentligen att vara människa? (Och kan katoliker vara gay?)

Historien utspelar sig på jorden år 2144, och det är en dystopisk framtid. Allt kan ägas och säljas, företagen härskar och du föds in i slaveri, har du tur så har dina föräldrar pengar att köpa loss dig för, har du otur så har dom det inte. I sann amerikansk anda så har “alla möjlighet att lyckas och varje människa är sin egen lyckas smed”, (konstigt nog så är det aldrig någon av slavarna som upprepar detta mantra, utan det verkar bara vara folk som hade rika föräldrar och blev utköpta som ser denna sanning). Framtidssamhället som beskrivs känns tyvärr oroväckande realistiskt.

Paladin är en robot, mer specifikt en militär robot. Han har massa inbyggda vapen och sköldar och kan göra coola grejer. När vi först möter Paladin så är han nästintill färsk ut från fabriken, och försöker lära sig om världen runt omkring honom. Det mest framträdande (förutom utseende) som skiljer Paladin från människor är att han inte har någon könsidentitet. Det finns givetvis även människor som inte har detta, men robotar i boken har genomgående inte en könsidentitet, kön är ett mänskligt påfund som robotar inte har en relation till. Att “han” används som pronomen om Paladin beror på att människor ser militärrobotar som manliga, det är inte hans egna val. Det är en intressant och to-the-point beskrivning av hur vårt samhälle ser på kön, könsidentitet och “manligt” vs “kvinnligt”. Paladin är den karaktären som jag tycker är mest komplex, även om de andra karaktärerna inte är platta de heller.

Eliasz är en man. Han är en man som gillar kvinnor. Han är uppfostrad katolskt och vet att homosexualitet är syndigt. Han är inte, jag upprepar inte, “a fucking faggot”! Så det är jobbigt för Eliasz när han blir både kär och kåt på Paladin. Att Paladin är en robot är absolut inget problem, men att Paladin är en manlig robot, där har vi en uppsjö av internaliserad homofobi som bara väntar på att få komma ut. Det framkommer inte tydligt om världen är homofobisk i stort, eller om Eliasz är i minoritet, men intrycket jag fick var att den är ungefär som vår värld när det kommer till detta. 

Det är en historia där mycket händer och snabbt går det! Det är en 291 sidor berättelse som springer fram utan en lugn stund. Gillar du sci-fi som känns realistisk och berör djupa teman på ett lättillgängligt sätt, så är detta en bok du bör läsa. (Egentligen tycker jag alla bör läsa den. För den är jättebra!)

Till detta dricks förstås gärna ett futuristiskt te. Problemet med riktigt futuristiska teer är ju förstås att de inte finns än, då hade de inte varit futuristiska. Kanske kommer vi inte ens ha te år 2144 utan bara “a Nutri-Matic machine which had provided him with a plastic cup filled with a liquid that was almost, but not quite, entirely unlike tea.” men förhoppningsvis går det inte så illa. Tills de futuristiska teerna kommer så skulle jag till boken istället dricka ett Kukicha, ett te där mycket händer och som går väldigt snabbt att brygga.