Boken är bättre! Sett en dålig film? Läs boken!

    Detta inlägg ska dock handla om (antagligen den enda gång i historien) där filmen var bättre än boken. För det finns faktiskt en filmadaption som var bättre än boken den grundade sig på. Jag talar givetvis om Invasion of the Body Snatchers. Boken skriven av Jack Finney 1955 och filmen regisserad av Philip Kaufman 1978. Jag förstår att många som läser detta nu blir oroliga, vart är världen på väg? Kommer himlen falla ner över våra huvuden? Är det smittsamt? Frukta icke! Filmen var inte bra den heller, bara det att boken var så fruktansvärt totalt värdelös att det var i princip omöjligt att göra en film som var sämre. (Så, världsordningen återställd). 

Invasion of the bodysnatchers (både boken och filmen) handlar om utomjordingar som försöker ta över världen. Detta gör dom genom att odla kopior av människor som ersätter personen och den riktiga människan försvinner/dör. 

Spoilers förekommer i texten nedan.

Det finns flera saker som gör att boken inte ens förtjänar att vara toalettpapper men de främsta är den slentrianmässiga rasismen samt den vedervärdiga sexismen och kvinnoföraktet. Boken är skriven av en vit medelålders man 1955, och det märks. Jag tror inte jag behöver gå in på närmare beskrivning. 

Förutom detta (som om det inte var nog) så har den ett fantastiskt dåligt slut, ett riktigt Hollywood slut skulle en kunna kalla det. Boken slutar med att människorna vinner för att, ehm… typ… utomjordingarna bestämmer sig för att huvudpersonen var för jobbig och åker därifrån. Trots att dom höll på att vinna. Trots att det fanns absolut noll och inget motiv till att dom skulle göra detta. Jag antar att författaren gillade lyckliga slut.

Vad som främst gör att filmen är bättre är att den inte har lika mycket rasism, sexism och kvinnoförakt som boken den grundar sig på. Dom har även ändrat slutet. Istället för ett omotiverat lyckligt slut så gör dom ett rimligt slut, nämligen att utomjordingarna vinner och att även huvudpersonen blir utbytt till en kopia. The end. 

    Hollywood brukar göra tvärtom, ta sorgliga slut och ersätta dom med they lived happily ever after, så det är roligt att se ombytta roller för en gångs skull. Men som jag sa i början, filmen är inte något att hänga i julgranen den heller så har du inte sett den så har du inte missat något. Boken uppmanar jag dig däremot att undvika med alla medel tillgängliga, om den attackerar föreslår jag eld och sprängmedel.

Live long and prosper!

På samma sätt så blir ju te aldrig bättre av att blandas med mjölk eller socker. Men jo, ok, om du av någon anledning blir tvungen att dricka någon av de där hemska parfymerade ‘teerna’ med fantasifulla namn så för all del blanda med mjölk, när jag tänker efter, om du nu har tillgång till mjölk kör bara mjölk hellre än Liptons blue fruit.

Titel: Equilibrium

Författare: Anna Jakobsson Lund

Utgiven: 2017

Betyg: 4 av 5 tekoppar

Jag hittade denna författare av en slump när jag läste Hetare som är en samling erotiska noveller. Det är dock inte den boken jag ska recensera här, men det var genom den som jag fick upp ögonen för Anna Jakobsson Lund då hennes novell var den jag tyckte var i särklass bäst. Jag har inte hunnit läsa allt som Anna skrivit, men allt jag läst hittils har varit fenomenalt, och jag ser fram emot de böcker jag har kvar att läsa. 

Equilibrium handlar om Ari. Ari är kemist och har en förbannelse, eller kanske en superförmåga, beroende på hur en väljer att se på saken. En dag tvingades hen fly från sin välordnade tillvaro och en helt ny epok tar sin början. Ari får bygga upp ett nytt liv, ett liv som fylls av svårigheter att överkomma, auktoriteter att krossa, magi men framförallt vänskap och samhörighet.

Ari är ickebinär, varken man eller kvinna. Alla i denna värld har en tatuering på bröstet, män har gula, kvinnor har blå, har du gjort en könskorrigering och är transkvinna blir din tatuering lila, är du transman blir den silver. Aris är grön. Hen föddes så, och även om det finns folk som tycker att det är något fel på hens tatuering så har Ari själv alltid tyckt att tatueringen är helt rätt, precis så som den ska vara.

Jag gillar hur författaren har med många transkaraktärer och varken har gjort det till en utopi eller dystopi. Inte så att jag har något emot varken utopier eller dystopier, jag tycker båda utgångspunkterna kan vara bra och väcka intressanta tankar och kommentarer om vår samtid. När jag lyssnar på andras argument om varför utopi eller varför dystopi är bra när det kommer till HBTQ+ representation brukar jag oftast hålla med båda sidor, men jag gillar även denna realistiska skildring.

I denna bok möts Ari av oförstående och ifrågasättande av en transperson, med utgångspunkten att hen måste faktiskt välja vad hen är, man eller kvinna! Jag gillar att vi får se att trans-communityt inte är enhetligt, att alla inte är accepterande av andra, att en ickebinär person kan bli ifrågasatt inte bara av cis-personer utan även av binära transpersoner. Att jag tilltalas av att detta visas är nog för att jag själv, som genderfluid person, funderat mycket kring den gate-keeping som ibland förekommer och tycker det är skönt att detta visas som ett problem som faktiskt är verkligt.

Sist men inte minst vill jag även prata om sexscenen som finns med i boken. Jag hittade som sagt författaren genom en erotisk novell, och hon är duktig på att skriva sex! När jag förstod att det började närma sig en sexscen i boken blev jag lite… orolig är nog det bästa ordet för vad jag kände. För läsaren har upp till den punkten inte fått veta hur Aris könsdelar ser ut, alltså vi vet inte om hen har en kuk eller fitta eller kombo/inget av detta. Och eftersom (främst cis-personer) verkar besatta av att veta vad en ickebinär person egentligen är (med andra ord, om personen har en kuk eller fitta) så blev jag orolig att detta nu skulle “avslöjas”! *spännande musik* Men författaren lyckas med något så fantastiskt som en djupgående, grafisk sexcen, utan att “avslöja” Aris genitalier. Det känns heller aldrig styltat, hon har helt enkelt skrivit en het, detaljerad sexscen utan att behöva lägga fokus på Aris genitalier, och det gjorde mig minst sagt imponerad.

Kanske den minst subtila kopplingen någonsin, men en grön tatuering ger mig tillfälle att nämna ett av mina absolut viktigaste te-tips. Brygg gröna teer i 80 grader, vill du få det perfekt är det lite mer beroende av exakt vilket te det är men om du bara kommer ihåg en sak om te så är det detta. Bränn inte dina gröna teer! De blir bara bittra.

Titel: Autonomous
Författare: Annalee Newitz
Utgiven: 2017
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Jag fick tips som denna bok när jag var på Sci-fi bokhandeln i Stockholm under Pride 2018, och efter jag läst den så rekommenderar jag den varmt till alla som frågar om vad dom ska läsa härnäst. (Samt alla som inte frågar.)

Boken roterar kring Jack, en vetenskapsman som gått under jorden och ägnar sig åt att tillverka medicin genom att kopiera patent-belagda recept, medicin som hon sedan säljer billigt till folk som behöver. Den senaste drogen som hon skickade ut på undre marknaden har dock resulterat i flera dödsfall. Medan Jack försöker hitta orsaken och stoppa spridningen så jagas hon av Eliasz och Paladin. Eliasz och Paladin är skickade av the-powers-that-be för att fånga Jack (död eller levande… men helst död). Eliasz är en människa (med katolsk uppfostran), Paladin är en robot.  

Berättelsens övergripande teman är: vad händer om en drar kapitalismen till sin spets, och vad är det egentligen att vara människa? (Och kan katoliker vara gay?)

Historien utspelar sig på jorden år 2144, och det är en dystopisk framtid. Allt kan ägas och säljas, företagen härskar och du föds in i slaveri, har du tur så har dina föräldrar pengar att köpa loss dig för, har du otur så har dom det inte. I sann amerikansk anda så har “alla möjlighet att lyckas och varje människa är sin egen lyckas smed”, (konstigt nog så är det aldrig någon av slavarna som upprepar detta mantra, utan det verkar bara vara folk som hade rika föräldrar och blev utköpta som ser denna sanning). Framtidssamhället som beskrivs känns tyvärr oroväckande realistiskt.

Paladin är en robot, mer specifikt en militär robot. Han har massa inbyggda vapen och sköldar och kan göra coola grejer. När vi först möter Paladin så är han nästintill färsk ut från fabriken, och försöker lära sig om världen runt omkring honom. Det mest framträdande (förutom utseende) som skiljer Paladin från människor är att han inte har någon könsidentitet. Det finns givetvis även människor som inte har detta, men robotar i boken har genomgående inte en könsidentitet, kön är ett mänskligt påfund som robotar inte har en relation till. Att “han” används som pronomen om Paladin beror på att människor ser militärrobotar som manliga, det är inte hans egna val. Det är en intressant och to-the-point beskrivning av hur vårt samhälle ser på kön, könsidentitet och “manligt” vs “kvinnligt”. Paladin är den karaktären som jag tycker är mest komplex, även om de andra karaktärerna inte är platta de heller.

Eliasz är en man. Han är en man som gillar kvinnor. Han är uppfostrad katolskt och vet att homosexualitet är syndigt. Han är inte, jag upprepar inte, “a fucking faggot”! Så det är jobbigt för Eliasz när han blir både kär och kåt på Paladin. Att Paladin är en robot är absolut inget problem, men att Paladin är en manlig robot, där har vi en uppsjö av internaliserad homofobi som bara väntar på att få komma ut. Det framkommer inte tydligt om världen är homofobisk i stort, eller om Eliasz är i minoritet, men intrycket jag fick var att den är ungefär som vår värld när det kommer till detta. 

Det är en historia där mycket händer och snabbt går det! Det är en 291 sidor berättelse som springer fram utan en lugn stund. Gillar du sci-fi som känns realistisk och berör djupa teman på ett lättillgängligt sätt, så är detta en bok du bör läsa. (Egentligen tycker jag alla bör läsa den. För den är jättebra!)

Till detta dricks förstås gärna ett futuristiskt te. Problemet med riktigt futuristiska teer är ju förstås att de inte finns än, då hade de inte varit futuristiska. Kanske kommer vi inte ens ha te år 2144 utan bara “a Nutri-Matic machine which had provided him with a plastic cup filled with a liquid that was almost, but not quite, entirely unlike tea.” men förhoppningsvis går det inte så illa. Tills de futuristiska teerna kommer så skulle jag till boken istället dricka ett Kukicha, ett te där mycket händer och som går väldigt snabbt att brygga.

Böcker delas ofta upp i fin- och fullitteratur, eller fin- och populärlitteratur. Men vad är då finlitteratur? Vad räknas som fullitteratur? Och hur kommer det sig att denna uppdelning finns trots att de flesta verkar hålla med om att det är en dålig uppdelning? Låt oss börja med vilken typ av historier som oftast brukar hamna i vilken kategori.

Det finns några böcker som alltid brukar hamna på fulhyllan: deckare, serier (oavsett genre), böcker med mycket sex, feel-good romaner och romanser för att nämna några. Kategorier som alltid brukar hamna på finhyllan är: Nobelpristagare, klassiker och allt som De Aderton i Svenska Akademien kan tänkas läsa. Populärlitteratur är en beskrivande term för vilka böcker som hamnar på fulhyllan, och en kan tänka omvänt när det kommer till finlitteratur. 

Personligen läser jag både fin- och fullitteratur. Båda typer av böcker händer det att jag behöver försvara varför jag läser. Varför läser du den skräpboken, det är ju bara tantsnusk? Svar: Ja, den innehåller snusk, varför är det i sig något dåligt? Den innehåller även en enorm utveckling av karaktärer och väcker många tankar om normer och makt över sitt liv.  Är det inte lite pretto att läsa den boken, vill du känna dig smart eller? Svar: Ja, varför skulle det vara dåligt att känna sig smart? Jag tycker även att den har ett intressant språk och är en fantastisk driven och rolig historia. Olika böcker ger en olika saker, och för mig är det skönt att få blanda dessa saker. Det betyder inte att jag tycker att alla måste läsa alla typer av böcker, läs det som du gillar att läsa, it’s that simple. 

De flesta verkar hålla med om detta påstående, att en ska läsa det som en gillar att läsa. Så varför finns detta stigma fortfarande kvar? Varför behöver en försvara sina bokval? Jag tror det beror på att de flesta på en ytlig nivå ser det resonabla i att läsa det som en vill läsa när dom ställs direkt framför påståendet. Men det är djupt rotat i oss att vissa böcker är bättre än andra, och som med alla normer så är det svårt att skaka av sig dom. Men träning ger färdighet, repeat after me: 

Jag ska låta folk läsa vilka böcker de vill. 
Jag ska låta barn läsa vilka böcker de vill. 
Jag ska försöka lära mig vilka fördomar jag har om olika böcker och inte sprida dom vidare.

Live long and prosper!

När det gäller te så finns det däremot ingen anledning att hålla på att dricka fulteer utom i yttersta nödfall. Välj ett finte varje gång och vill du nödvändigtvis ha artificiellt smaksatta teer så finns det till exempel jättetrevliga jasminteer som har jasminblommor i sig istället för oljor och syntetiska estrar.

Titel: Carry On

Författare: Rainbow Rowell
Utgiven: 2015
Serie: Simon Snow #1
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Älskar du Harry Potter men kan se problem i böckerna? Älskar du fantasy men stör dig på uttjatade tropes? Läs denna bok! Jag och en vän hade detta som högläsningsbok och jag har nog aldrig tidigare läst en bok som vi skrattade, skrek, flämtade och diskuterade så mycket som vi gjorde med denna bok. Böcker som jag älskar så mycket som jag älskar denna brukar jag ha svårt att konkretisera och formulera varför jag älskar, jag vill mest bara skrika DEN ÄR AMAZING non stop tills hela världen har läst den. Men jag ska ge det ett försök att nedan berätta varför den är så amazing. 

Huvudpersonen Simon är en trollkarl. Han är 18 år går sitt sista år på en magiskola. Han har en smart bästa vän som heter Penny och en ärkefiende som heter Baz. Simon är the-chosen-one, eller som Baz brukar säga, “the worst Chosen One that has ever been chosen.” Simon är den utvalde som ska stoppa hotet mot hela det magiska samhället, the Insideous Humdrum! 

När boken tar sin början är Simon påväg tillbaka till skolan efter sommarlovet. Vi får veta att Simon är föräldralös, men skolans rektor har tagit Simon under sina vingar. Deras relation är inte alltid problemfri, det var ju den där gången då rektorn vägrade prata med honom på ett helt år, och det verkar inte som att han alltid berättar allt för Simon, men det är det närmaste en fadersfigur som Simon har. Känns detta igen? Om det inte gör det så kan jag berätta att det vi får läsa de första sidorna i stort sett är en recap av Harry Potterböckerna. Och detta är en av sakerna som jag älskar med denna bok, författaren är uppenbarligen ett stort Harry Potter fan, men kan se problemen i böckerna, och vill göra något ännu bättre. Det är inte en elak parodi på Harry Potter och andra böcker med samma “chosen”-trope, utan en genuin uppskattning av verken som den lutar sig mot, men som gör något nytt av det! 

Spoilers förekommer i texten nedanför.

Det är bra Bi-representation i boken. Simon har tidigare haft en flickvän, men råkar en dag hamna i kyssar med Baz och dom blir ett par. (Oooh, kom igen, så klart dom blir ett par! Vem har en ärkefiende? Klart dom är kära…) Det är inte lätt för dom att vara ett par dock, Baz familj har alltid motarbetat the-chosen-one och rektorn, så när Simon kommer och bor ett par dagar hos Baz verkar hans familj tro att Baz har en ondskefull plan på gång. (Awkward…)

Samtliga karaktärer känns så verkliga. Bästa exemplet på detta är nog Agatha. Agatha är Simons ex och hon skulle så lätt kunna vara ännu en av alla platta, tråkiga, exflickvänner som-inte-förstår-[insert name] och som inte vet vad som är viktigt i livet. Istället har vi en riktigt person. Med tankar, drömmar, åsikter och känslor precis som Simon. Hon kanske inte alltid agerar så som en vill att hon ska, men en kan alltid förstå varför hon gör som hon gör, varför hon känner som hon gör. Och hon gör aktiva val i sitt liv, hon väljer att gå sin egen väg. Som en riktig människa.

Bok nummer två i serien, Wayward Son, släpps 24 September, och jag håller på att dö av längtan!

Till varje bokrecension kommer jag att presentera ett matchande te till boken. Till den här boken så vill du ha något starkt med kraftig smak. Då är det självklart ett “pu-erh”-te som du ska dricka, gärna ett shu-puerh av bra kvalité (det som i Sverige oftast kallas svart puerh).

Inläggstakten har på den här bloggen gått ner, senaste tiden har den legat på runt ett per år, kanske för att jag har för mycket annat spännande för mig eller kanske för att så mycket redan är sagt. De tidigare inläggen finns ju kvar för den som vill läsa (även om alla bilder försvunnit, ska försöka fixa det (edit: bilderna är nu fixade)). Men nu är jag glad att kunna annonsera om en nystart! Det är dessutom så trevligt att det inte är jag själv som ska stå för de nya inläggen utan det blir Mio som kommer att börja skriva.

Det kommer inte handla om så mycket om te, och som den uppmärksamma läsaren redan märkt så märks det redan i designen av bloggen. Istället är det bokrecensioner och ämnen relaterade till böcker och läsning hon kommer att skriva om. Men oroa er inte, böcker går väldigt bra ihop med te och det kommer till varje inlägg finnas minst ett te-relaterat stycke, som vilket te som passar till en viss bok.

Vi tänkte också pröva oss på att ha en någorlunda jämn inläggstakt (vilket ju aldrig hänt här tidigare) med ett inlägg varannan vecka, så det finns plötsligt skäl att titta hit även om jag inte lagt upp en ny länk på facebook, vilket jag väl i och för sig ofta kommer att göra ändå.

Jag tycker att det här ska bli jättespännande och hoppas att nya och gamla läsare finner mycket nöje och tankar i de nya inläggen.

På tal om ny begynnelse, när det gäller vita teer, vilka är de som är mest känsliga för att vara relativt ny-skördade så skördas de oftast i mars-april, och kommer till Sverige i bästa fall sen vår/tidig sommar. Men för många Oolong-teer så anses den bästa skördetiden vara i September så snart kan de bli dags att försöka hitta årets skörd av ditt favorit-Oolong.