#TalaOmTe & #TalaOmBöcker

Jag läser för det mesta flera böcker parallellt. En anledning är rent praktiskt, jag läser fysiska böcker och lyssnar på ljudböcker så att ha igång flera böcker samtidigt gör att jag kan välja hur jag vill läsa just nu, och jag brukar även ha högläsningsböcker som jag läser tillsammans med någon annan. Skulle uppskatta att jag snittar på att ha igång tre böcker samtidigt. Men det finns en viktigare anledning till att jag vill ha igång flera böcker och inte tar en i taget. Att läsa flera samtidigt gör att jag alltid kan läsa vad jag i stunden känner för. Det är sällan som jag känner jag vill inte läsa, men det är ganska ofta som jag känner att jag vill inte läsa denna typ av bok eller jag vill läsa just den här sortens bok. Vill jag skratta läser jag en bok, vill jag gråta läser jag en annan, det finns alltid en bok som passar och jag behöver därför aldrig låta bli att läsa.
Vill en läsa mer är detta något som jag rekommenderar just för att en alltid har en bok som passar ens humör, istället för att hålla sig till en bok och behöva vänta med att läsa tills en har humöret som passar boken. 

Själv har jag inte några problem med att hålla isär böckerna som jag läser, men jag har förstått att detta är något som vissa kan ha svårt med, karaktärerna och handlingarna glider ihop och blir en enda extraordinär osammanhängande bok. Mitt tips då är att ta böcker som är olika varandra, kanske från olika genrer, eller om det är ljudbok ta uppläsare med mycket olika röster, osv. 

Tänkte avsluta med att säga att jag tycker inte att en alltid ska sträva efter att läsa mer. Läsa ska vara roligt, inte ett tvång och inte en hets. Jag tänker att det ofta finns anledningar till att en läser “lite” (vad som är lite är så individuellt att jag inte ens tänker försöka sätta en siffra på det), och känner/orkar/kan en inte läsa mer så ska en inte göra det. Men om en vill/kan/orkar mer, men har svårt att plocka upp en bok, så tror jag definitivt på att ha flera böcker att välja på!

Live long and prosper!

Riktigt samma sak gäller inte med te, det är visserligen bra att ha många teer hemma så att en alltid kan ta just det teet som en är sugen på men jag skulle ändå rekommendera att dricka ett te i taget.

Titel: Carmilla
ISBN: 0809510839
Författare: J. Sheridan Le Fanu
Utgiven: 1872
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Carmilla publicerades 1872, Dracula av Bram Stoker publicerades 1897. Dracula ses ibland som början på den något mer moderna vampyrmyten, men Carmilla har faktiskt mer gemensamt med dagens vampyrsagor än vad Dracula har. Carmilla är framförallt mer mänsklig än vad Dracula är, precis som våra moderna vampyrer, och när hon sitter och kollar på det sovande offret så kan jag inte hjälpa att få lite Twilight vibbar av det hela. (Vad är det med vampyrer och att stirra på sovande flickor? Tycker dom inte att dom är tillräckligt creepy genom att dricka deras blod?)

Carmilla handlar om vampyren Carmilla och hennes offer Laura som är vår protagonist. Det är Laura som berättar historien om sitt möte med Carmilla när hon var ung. 

De sexuella undertexterna är många. Carmilla sägs ibland vara en lesbisk kärlekssaga, men detta är att tänja på sanningen lite väl mycket. Det är tydligt att Carmilla gillar tjejer/kvinnor, men Laura gör det inte. Laura blir obekväm, till och med äcklad, de gånger Carmilla visar henne känslor som antyder mer än “bara” väninnor. 

Spoilers förekommer i nedan text.

Vi ser en klassisk uppdelning av de två kvinnliga karaktärerna, fina flickan/ dåliga flickan, madonnan/ horan. Carmilla är givetvis den dåliga flickan, hon är inte bara kåt utan suktar efter en annan kvinna. Hon blir dödad på slutet såklart. Missförstå mig inte, Carmilla är i mångt och mycket ett monster, hon dödar folk, så det är inte konstigt att hon behöver dö för att vi ska få det lyckliga slutet. Det som är tråkigt är att det är hon, monstret, som är den lesbiska från första början. Till Le Fanus försvar så skrev han boken 1872 och han var, precis som vi alla är, ett barn av sin tid. Om en vrider på saken så skulle en till och med kunna säga att Le Fanu var något mindre inskränkt av sig än andra i sin samtid då han i alla fall förstod att kvinnor faktiskt kunde gilla andra kvinnor.

Laura är en duktig flicka. Jag försöker att inte vara alltför hård mot henne, hon skrevs av en man 1872. Men det är frustrerande, för hon är så korkad. Hon är skriven som oskuldsfull och naiv, så till den grad att hon får IQ-fiskmås. Hon är så att säga inte den skarpaste kniven i lådan, har inte alla hästar hemma, lite bakom flötet, osv osv. Och det är nog egentligen allt som behövs sägas om hennes karaktär. Det finns inget mer till hennes person. Att vara korkad duktig flicka är allt hon är, tyvärr.

Gillar du vampyrlitteratur så rekommenderar jag dig att läsa boken då den är en klassiker som ligger till grund för många senare historier. Har du en vurm för 1800-talslitteratur rekommenderar jag också att du läser den. Men om du inte tickar någon av dessa två så tror jag inte att du kommer få ut så mycket av den.

1892 skapades teblandningen English Breakfast, och om du gillar 1800-tals blandningar så rekommenderar jag att du dricker det, annars ta ett rent Ceylon eller ett Puerh.

Vampyrer nu för tiden osar sex så att välja fem har varit mycket svårt, men jag har gjort mitt bästa, (för er skull).

5. Edward Cullen i serien The Twilight Saga av Stephenie Meyer får femteplatsen. Nej, sluta inte läsa nu, låt mig förklara. Ja, han glittrar som en discokula, ja, han tycker om att stirra på sovande tjejer, ja, han tror att han alltid vet bäst, ja, han försöker kontrollera sin flickvän… ehm, jag tror jag tappade bort vad min poäng är… ISBN 9780316015844

4. Eric Northman i Sookie Stackhouse serien av Charlaine Harris är vampyrernas bad boy. Lång, blond och stark med muskler som sväller och säkerligen skulle se bra ut insmorda i olja. Han är tuff, men inte för tuff, och hård, men inte för hård. Under sin yta en man som bara vill bli älskad. ISBN 9780441008537

3. Carmilla i boken med samma namn av J. Sheridan Le Fanu. Hon är ung, vacker och verkar för det mesta vara något av en ängel. Oskuldsfull skulle en till och med kunna säga, men med en underliggande passion som brinner starkt. ISBN 9780809510832

2. Tyrannus Basilton “Baz” Grimm-Pitch i serien Simon Snow av Rainbow Rowell. Han är smart, ambitiös, duktig i skolan och framförallt så är han kär. Lång, smal och blek, och med en tunga som gör att du hellre är under honom än mot honom. ISBN 9781250135025

1. Louis de Pointe du Lac i Interview with the Vampire av Anne Rice hamnar givetvis på första plats. Louis är en klassisk modern vampyr. Han är vacker, rik, ensam, kulturell, dyster och plågas av sin egna existens. Säg mig vilken människa som skulle kunna motstå honom? ISBN 9780345476876

Topp 5 gröna teer (det blir för långt med förklaringar, ni får lita på mig):
1. Long Jing,
2. Kukicha
3. Huangshang Maofeng
4. Lù’ān guāpiàn
5. Hojicha

Titel: Interview with the Vampire
ISBN: 9780345476876
Författare: Anne Rice 
Utgiven: 1976
Serie: The Vampire Chronicles #1
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Denna bok kickade igång det intresse för vampyrer som jag fortfarande har idag. Jag läste den första gången när jag var 14 eller möjligtvis 13 år gammal och om jag läst någon annan vampyrbok innan så gjorde den inget intryck på mig för det är inget som jag minns. Alla vampyrer som jag har läst om sedan dess har behövt förhålla sig till denna bok, den är min personliga ground zero.   

Det är en berättelse om kärlek, vänskap, längtan, avsky och hat. Berättelsen tar sin början sent 1700-tal och sträcker sig fram till 1970-talet (alltså det som var nutid då boken släpptes). Louis är huvudperson och narratör, han träffar en journalist som han bestämmer sig att berätta sin långa livshistoria för. 

Spoilers förekommer i nedan text.

Vi som läser får följa med när Louis träffar Lestat, den vampyr som gör honom odöd, och Claudia, den lilla flicka han och Lestat tillsammans gör till vampyr och på så vis låser henne i en evig barnkropp. De tre utgör för en tid en oortodox familj, men hatet mot Lestat växer i Louis och Claudia och dom bestämmer sig för att göra sig av med honom och leta upp andra vampyrer istället, men inget går som planerat. 

Låt oss dröja kvar här lite. Vi har alltså två män som har ett hem tillsammans och även ett litet barn. Boken publicerades 1976 och jag har ingen statistik på hur vanligt regnbågsfamiljer var i litteraturen på 70-talet, men min kvalificerade gissning är att det var ganska ovanligt. Rice var på det sättet en föregångare som visade på alternativ till hur en familj kan se ut, och det är ingen tvekan om att Louis och Lestat har en kärleksrelation. På många vis var boken normbrytande. Vidare går det att argumentera att familjen på slutet inte längre är en familj, utan en kärlekstriad. Vad som börjar som pappa-pappa-barn blir när Claudia vuxit upp istället tre älskande, och här blir många (inklusive jag själv) obekväma. För Claudias sinne växer upp, men hennes kropp är fortfarande den av en 5-åring. Linjen mellan far-dotter och älskare-älskare suddas ut och blir alltmer flytande. Ena stunden är Claudia barnet, näst stund är hon älskaren. Det är inte några direkta sexuella aktiviteter mellan någon av karaktärerna, vampyrer har ingen lust efter sex utan endast lust efter blod, men  bloddrickandet i sig kan likställas som en sexuell akt. 

Interview with the Vampire är tyvärr enligt mig en one hit wonder. Jag har inte läst Anne Rices samtliga böcker, men de jag har läst är tyvärr inte ens i närheten av lika bra som denna bok. Bok två “The Vampire Lestat” är bra, och bok tre “The Queen of the Damned” är ok, men ingen av hennes andra böcker är läsvärda.* 

Rice har även fört krig mot fanfiction av hennes verk och jag har väldigt, väldigt svårt att förstå hur en författare kan bete sig så mot sina fans även om hon på senare tid verkar ha skiftat något i frågan. Jag är med andra ord kluven till både hennes författarskap och hur hon förhåller sig till sina fans, men Interview with the Vampire är värd en pedistal och har du inte läst den, gör det! 

*De andra böcker jag har läst är: The Tale of the Body Thief, Memnoch the Devil, The Vampire Armand, Servant of the Bones och The Claiming of Sleeping Beauty.

Lapsang Souchong, kan helt klart vara en femma! Men se till att ni får originalet, det har kommit en massa efterföljare där man använder rökolja istället för att röka teet, och det blir så himla mycket sämre.

Vad läser du? Roman, romanett eller novellett? Vad är egentligen vad, vilka är reglerna för hur en bok kategoriseras?
Jag tänkte att detta skulle vara lätt att besvara. Jag trodde att det fanns vedertagna regler för hur en bok ska benämnas som jag enkelt kunde lista för er, men nej. Det finns ungefärliga förväntningar vad en bok ska kallas för, men inga solklara specificeringar som alltid ska uppfyllas och överlapp mellan kategorierna är rätt stora. Jag trodde även att det endast handlade om antal sidor men även andra faktorer brukar räknas in. 

Vi börjar med Roman, detta borde ju i alla fall vara lätt att definiera? Men ska vi tro wikipedia (och det ska vi för jag orkar inte researcha mer än så): 

Att definiera romanen har visat sig vara svårt, och har sysselsatt många litteraturvetare och filosofer,[…] Den svenske litteraturvetaren Staffan Björck […] menar att en tillräckligt vid definition måste bli så omfattande att den är meningslös. 

Men vi kan i alla fall säga att romanen är en “längre berättelse”. 

Låt oss gå vidare till Novell. Novellen är kortare än romanen, den brukar inte vara längre än 100 sidor, men är den kortare än 3 sidor blir det istället en Novellett. Novellen brukar heller inte ha kapitelindelning, vilket romanen brukar ha. Den brukar ha en händelse och utspela sig över kort tid. Det sägs även ibland att det i novell är viktigare med en poäng än med en intrig.

Sedan har vi Novella, Kortroman, eller Romanett, kärt barn har många namn. Många verkar tycka att dessa tre ord kan användas synonymt, och de små skillnader som jag hittat känns försumbara, så jag utgår från att detta är tre ord för samma sak. Kortroman är ett väldigt talande namn tycker jag, för det är i princip en kort roman som det handlar om. Den brukar ha mellan 50-100 sidor, fast kan vara kortare, men ha handling och kapitelindelning precis som en roman vilket då skiljer sig från en vanlig novell.  

Det finns överlapp mellan kategorierna som du märkt, alla romaner har inte kapitelindelning men är ändå inte en novell osv, indelningen är hyfsat flytande. Men trots de något flummiga reglerna för hur böcker ska indelas så är det ändå lättare (och mycket mer logiskt) än hur imperial units är uppbyggda.

På tal om britter, Novel, icke att blanda ihop med Novell, är det engelska ordet för Roman, inget annat. 

Live long and prosper!

Men för te är det väl i vart fall lätt, visst finns det tydliga definitioner vad som är grönt te, svart te, oolong te, puerh te? Men tyvärr, trots att det finns fler än fem ISO-standarder gällande olika delar av te är det bara grönt som har en tydlig definition och även den är omdiskuterad. Då har vi inte ens rört oss till dagligt tal där “te” kan betyda lite vad som helst, eller nämnt det brittiska standardiseringsinstitutet som slagit fast att man ska ha i mjölken först. Mjölk? I te? De är inte kloka de där britterna.

Titel: Samma tid nästa vecka?
Författare: David Nicholls
Utgiven: 2011
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Ååååå, vad ska jag säga om denna lilla fantastiska novell? Den är bara 16 sidor lång, och den är rolig! Jag skrattade högt flera gånger och får ett leende på läpparna bara av att tänka på den. Eftersom det är mycket svårt att beskriva en novell på 16 sidor, utan att berätta hela novellen, så följer här bokens baksidestext: 

Att vara nio år och helt sakna talanger kan få oanade konsekvenser. I sökandet efter sitt kall i livet kan man nämligen råka skörda ett och annat offer -[…]författaren David Nicholls med glimten i ögat skildrar en ung pojkes entusiasm, och en stram pianolärarinnas totala vånda, inför något så enkelt(?) som att lära sig spela piano.

Oftast så brukar korta noveller inte få så höga betyg av mig. Inte för att dom inte är bra, men det är svårt att bli riktigt inne i något som är så kort, jag hinner inte absorberas på samma sätt som jag görs av längre böcker, och den känslan av att fortfarande stå utanför brukar dra ner mitt betyg något. Men dessa 16 sidor ger mig allt jag kan önska av en berättelse på 16 sidor. 

Det skulle nog vara en överdrift att säga att novellen gjort mig lycklig, men den har definitivt fått mig att må bra. Behöver du muntras upp någon dag så läs denna!

Smakpåsar eller testpåsar: ofta när man beställer lite finare teer kan man få med en liten testpåse med någon ny sort. Testa dom! Och gör det direkt eftersom dom oftast inte är förpackade lika bra och tappar smak snabbare. Kanske hittar ni en ny favorit.

Jag har tidigare skrivit om mina något negativa känslor för trilogier och tänkte nu gå vidare till att prata om serier i största allmänhet. För ni vet den där känslan som en kan få ibland, en läser och läser och läser, och kommer till en punkt när en bara vill säga åt författaren att sluta skriva! Missförstå mig inte, jag kan faktiskt gilla serier (tro det eller ej) men jag blir så ledsen när en serie som hållit hög kvalite och gjort bra böcker, bara fortsätter producera och blir sämre och sämre för varje bok. Jag kan förstå att det som författare kan vara svårt att släppa taget om en person/värld/historia som en arbetat med i många långa år, och jag förstår att förlag har monetärt intresse av att det släpps mer böcker i en populär serie. Men istället för att ge serien ett starkt, bra avslut så dras det ut i all oändlighet.

Nedan följer serier som jag gillade början på men tycker borde ha avslutats tidigare.

The Chronicles of Narnia av C.S. Lewis
7 böcker totalt, borde ha avslutats med bok nummer 3 (i publicerings ordning) The Voyage of the Dawn Treader. Böckerna som följer efter har inte lika bra historia som det tre första och har mycket mer religion, sexism och rasism i sig. Tex kommer domedagen i sista boken och Susan får inte komma till himlen då hon bryr sig om pojkar och sitt utseende.

Hitchhiker’s Guide to the Galaxy av Douglas Adams
5 böcker totalt, borde ha avslutats med bok nummer 3 Life, the Universe and Everything. De sista två är bara inte speciellt roliga. Måste dock säga att det finns en fördel med att det är 5 böcker, eftersom det då är “A Trilogy in Five Parts” och vem kan motstå det!

The Vampire Chronicles av Anne Rice
13 böcker totalt, borde ha avslutats med bok nummer 3 The Queen of the Damned. Suck, alltså, don´t even get me started. Har inte läst alla 13, jag gav upp efter bok nummer 6 The Vampire Armand.

Outlander av Diana Gabaldon
8 böcker i skrivandets stund, borde ha avslutats med bok nummer 3 Voyager. Det introduceras nya karaktärer som det är svårt att fatta tycke för, miljön byts ut och dom fortsätter ha massa sex. Alltså, jag gillar välskrivna sexscener, men erotiken i serien var nog faktiskt bäst i början av bok 1, då var det många långa trånande blickar och händer som dröjde sig kvar osv. När huvudpersonerna i bok nummer 6 fortfarande knullar som kaniner är det inte lika roligt att läsa om längre. Bok nummer 6 kom jag halvvägs igenom innan jag lade ner serien.

A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin
6 böcker i skrivandets stund, borde ha avslutats med bok nummer 3 A Storm of Swords. Givetvis skulle det behövts ett riktigt slut i trean, men förutsatt att det gjorts så borde den ha avslutats där, jag tog mig halvvägs genom 4an innan jag gav upp. Men detta med att avsluta saker verkar inte riktigt vara Martins grej.

Nu när jag har komponerat min lista så ser jag att jag faktiskt gillar trilogier. Det råkar bara vara så att de trilogier jag gillar har massa fler böcker efter sig.
Live long and prosper!

Gillar början men inte slutet.. får mig att tänka på kinesiskt blomsterte, det vill säga te som är rullat så att när det läggs i en glaskanna och vatten hälls på så vecklar det ut sig och blir en vacker blomma. Jag gillar början och bjuder ibland på det bara för att det är så snyggt och häftigt, men slutet när man faktiskt måste dricka det, well än så länge har alla varit för söta.

Titel: Wuthering Heights
Författare: Emily Brontë
Utgiven: 1847
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Denna bok var en besvikelse. Inte så att den var jättedålig, det var en medelmåttig bok, men eftersom mina förväntningar var ganska höga och boken inte levde upp till dessa så blev läsningen tråkig. Den största känslan jag har med mig från denna bok är VA? Inte så att den var svår att förstå, jag kan bara inte fatta varför den är så älskad? Varför många tycker den är så bra? 

Första delen av boken cirkulerar kring Heathcliff och Catherine, andra delen av boken kring Heathcliff och Catherines dotter Cathy. De flesta karaktärer är elaka, egoistiska a-holes, en karaktär är självuppoffrande martyr och så har vi några som är “neutrala”.

Heathcliff och Catherine hör till den första kategorin, dom är båda a-holes var och en på sitt egna unika sätt. Jag visste att Heathcliff och Catherine inte skulle vara snälla, rara och omtänksamma personer. Det är allmänt känt att dom är två av de minst sympatiska huvudkaraktärer som solen någonsin fått skåda. Jag trodde dock att det skulle finnas något hos dom som gjorde att jag kände med dom. Jag hade fått för mig att dom älskade varandra och var goda mot varandra, om än mot ingen annan, och att det i deras kärlek ändå skulle finnas försonande drag. Detta kallas av många en kärlekshistoria, jag håller inte alls med. För det vi ser mellan Heathcliff och Catherine är inte kärlek, det är ägande känslor som dom har till varandra och det tar sig uttryck i svartsjuka och maktspel. 

Tyvärr är det inte helt ovanligt att “kärleks”historier ser ut på detta sätt. Jag har dock lättare att förlåta en bok som är 172 år gammal detta en ett mer modernt verk. 

Jag måste prata lite om Cathy. Cathy är den självuppoffrande martyren i berättelsen som jag nämnde i början. Jag tycker på ett vis synd om Cathy som blir indragen i tidigare generationers maktspel, men framförallt ställer jag mig frågande till henne som karaktär. Jag vet inte om det var författarens mening att göra henne så intetsägande, kanske skrevs hon som hon gjorde för att en inte skulle tycka alltför synd om henne? För om en kände mer för Cathy så skulle det bli en alltför jobbig läsning att se hur hon används som en schackpjäs i de vuxnas spel. Cathy har i princip inga fel alls, hon gör allt för andra och går aldrig tillbaka på sitt ord, (även om det skulle vara det enda vettiga att göra). Hon är nästintill perfekt och en så fruktansvärt tråkig karaktär att läsa om. Det är iofs bra att ha en “god” person med i boken, som balans mot de flesta andra, men hon känns otroligt endimensionell och platt.

Jag skulle tro att går en in i läsningen av denna bok med lite mer kött på benen om vad en kan vänta sig så kan en nog få ut mer av boken och uppskatta den mer än vad jag gjorde.  

Brittiskt 1800-tal och då finns det väl inget mer naturligt än att dricka te till. En varning dock är att trots att det är så känt att britter älskar te, så är dom sämst på te. Det fanns i vart fall inga tepåsar när boken utspelar sig men jag är säker på att dom ändå drack dåligt te, för starkt bryggt och med mjölk i. Så beware.

Jag har problem med trilogier. Jag vet att det sägs att three is the magic number, men när det kommer till böcker är det sällan som detta är sant. Egentligen kanske jag inte ska säga att jag har problem med trilogier, för mitt egentliga problem är bok nummer två i en serie av tre. Låt oss prata om andra-boken-syndrom. 

Bok nummer ett ger en setting för serien, introducerar karaktärerna för läsaren och levererar diverse problem. Bok nummer tre ger oss avslut, saker klaras upp, det stora slaget antingen vinns eller förloras. Och bok nummer två ger oss…? Ofta är bok nummer två tyvärr bara en lång transportsträcka. Ingenting nytt av egentligt värde tas upp, ingenting avklaras, den bara finns där, och känns mest som att den är till för att bokförlag ska tjäna pengar. Jag tycker det är synd att det har blivit standard att en bok som ska följas upp inte följs upp med bara en bok, det skrivs för lite duologier.

Det finns givetvis undantag, serier som har en jättestark andra bok som verkligen fyller ett syfte, inte bara tar upp plats. Praktexemplet på bra andra bok är Sagan om de två tornen (The Two Towers) av Tolkien. När denna bok tas upp som exempel så är det för det mesta någon som påpekar att Tolkien skrev de tre böckerna om härskarringen som en bok, men den blev uppdelad vid publicering. Nåväl, det är den bästa bok nummer två jag kan komma på just nu så den får vara exempel för det ändå.

Companion-novels, alltså fristående böcker i en serie, brukar inte lida av andra boken syndrom. Eftersom det inte är en historia som ska delas upp på tre böcker så får en alla bitarna i den fristående tvåan, uppstart, färdsträcka och avslut, vilket är en god grund för en bra bok. Exempel på fristående serie där jag tycker alla tre böckerna är av mycket hög kvalité är Graceling Realm, jag kan till och med säga att jag tycker att bok nummer två, Fire, är den bästa av dom.  

I trilogier så måste bok två fylla ett syfte. Gör den inte det så önskar jag att författare skrev två böcker istället, eller en för den delen. Våga vägra trilogier!

Live long and prosper!

Däremot så är tre en jättebra siffra att ha som grund för hur många gånger du kan dra ett grönt te eller ett oolongte. Vissa fungerar förstås att dra ännu fler gånger men alla brukar klara tre. Gäller alltså inte svarta teer (färre gånger, oftast en) och puerher (oftast fler gånger).

Serie: The Murderbot Diaries #1-4
Författare: Martha Wells
Utgiven: 2017-2018
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Det har släppts fyra kort romaner i serien som kallas The Murderbot Diaries och det är en femte bok på väg som släpps imorgon! (Exalterad!) Jag recenserar här de fyra böckerna tillsammans.  

Serien handlar om Murderbot, en självmedveten SecUnit. En SecUnit är en blandning av en stridsrobot och en säkerhetsexpert, och skickas med på uppdrag för att skydda människorna den jobbar åt. Normalt sett så har en SecUnit inte så stor självbestämmande möjlighet, men Murderbot har hackat de program som begränsar dessa förmågor och kan därför göra vad den vill. Att dessa begränsningar finns beror på att människor är övertygade om att om de inte fanns så skulle varje SecUnit bli en rabiat mördarmaskin. Allt Murderbot vill göra är dock att få vara ifred och få kolla på sina såpoperor, men alla dessa irriterande människor kommer jämt och ständigt i vägen och måste räddas, vilket är mycket frustrerande och tröttsamt. 

Dessa kort romaner är mellan 144 till 176 sidor var, och läsningen flyger förbi. Författaren har ett enkelt och lättillgängligt språk utan att för den sakens skulle tappa nyanser och toner, det är följsamt och drar en in. Berättelsen spänner över samtliga böcker och bör därför läsas i rätt ordning. 

Det är ett fartfyllt äventyr som berör stora frågor på ett lättsamt sätt. Vad är det att vara människa? Vad har liv för värde? Vad gör total kapitalism med ett samhälle? Hur mycket självbestämmande har vi över våra egna liv? (Och är det för mycket begärt att bara vilja bli lämnad i fred och kolla på såpoperor?) Murderbot tycker inte om människor, men den växer genom berättelsen och inser så småningom att kanske så är alla människor inte likadana, och kanske finns det värde i gemenskap med andra. Och jag gillar verkligen och känner med Murderbot, denna motvilliga hjälte.

Jag rekommenderar varmt denna serie. Det är inte de bästa böckerna du kommer läsa i ditt liv, det är inte de mest spännande och inte ens de roligaste. Denna serie kommer antagligen inte att förändra ditt liv, men du kommer att bli berörd och jag tror att Murderbot kan stanna kvar hos dig precis som den gjort hos mig. 

Long Jing (eller Lung Ching, kinesisk transkribering är inte alltid det lättaste) är ett av de vanligaste gröna kinesiska teerna och jag rekommenderar det starkt. Det är inte det bästa teet, inte det mest spännande och det kommer inte att förändra ditt liv, men du kommer att älska det.