#TalaOmTe & #TalaOmBöcker

Titel: Janne, min vän
ISBN: 9789174484007
Författare: Peter Pohl
Utgiven: 1985
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Janne, min vän handlar om Krille, en tolvårig pojke som försöker förlika sig med att hans väg som duktig student i den fina skolan ofrånkomligt kommer att separera honom från det kompisgäng som han hänger med utanför skolan, och till det gänget kommer Janne, och de båda blir bästa vänner. 

Boken utspelar sig 1954 på söder i Stockholm och det är få böcker som jag upplevt mig så främmande inför som denna, skulle nästan säga att det var något av en kulturkrock. Mycket beror på språket. Det är svenska, jag vet det, och jag förstår det allra mesta som sägs, men jag som är född sent 80-tal i den värmländska skogen har aldrig någonsin hört folk prata på detta sätt irl, och heller aldrig läst det i en bok. (Det finns med en ordlista i slutet av boken, ifall man skulle behöva hjälp.) Jag har ofta känt mig mer hemmastadd i böcker som utspelar sig på helt andra världar med utomjordingar av alla möjliga slag än jag gjorde i denna bok. Språket är bara en del av elementen som gör att jag inte känner mig hemma i berättelsen, dessa pojkars liv som vi får följa, denna uppväxtskildring, är som ingen annan, den är unik på det allra bästa sättet, rå och djärv. 

Det är Krille som berättar sin historia om honom och Janne, och det lämnar ganska många frågetecken kring vad det var som faktiskt hände med Janne, för det Krille inte förstår eller får veta av vuxna i hans närhet får heller inte vi som läsare veta. Jag läste boken i en av mina bokcirklar, och vi hade nästan lika många tolkningar och spekulationer av vad som hänt som deltagare. 

Det är en vacker och varm berättelse om vänskap och kärlek som cirkulerar kring Krille och Janne, men i bakgrunden av allt detta har vi ruttna lärare, bortslösade sommarlov och oro för framtiden och vetskapen att när man öppnar några dörrar så stängs några andra. 

Jag rekommenderar denna bok till läsare som vill bli berörda och läsa något av en tidskapsel, utan att för den delen bli utsatta för massa sliskig nostalgi.

Redan på 50-talet dracks det mycket te så för att komma i stämning kanske dricka något ur en randig tekopp?

Snart är det första December och även i år kör Tala om tes sin alldeles egna julkalender, ett inlägg om dagen fram till jul! Den finns att ta del av på Tala om tes facebook eller instagram, (heter talaomte på båda ställena). Den 24/12 kommer jag lägga upp en sammanställning av julkalendern här på bloggen, men jag rekommenderar att ni följer den på sociala medier istället, det blir ju så mycket roligare så! Under julkalendern så pausas de vanliga Måndagsinläggen, men återkommer igen 27/12.

Välkommen till veckans rant! (Du har blivit varnad, jag kommer skriva många ord i endast versaler). Idag ska vi prata om baksidor, men inte vilka baksidor som helst, utan bokbaksidor! Jag har skrivit om framsidor på böcker tidigare (går att läsa här) så kände det var dags att tala om baksidan av det hela. Alltså bokbaksidan. 

För VEM I HELVETE KOM PÅ ATT SÄTTA CITAT PÅ BAKSIDAN AV BOKEN AV ANDRA FÖRFATTARE SOM BERÄTTAR HUR BRA DOM TYCKER BOKEN ÄR?! Och vem tyckte det var en bra idé och gick med på det? VEM?! För att vara korrekt i min beskrivning av verkligheten så ska det kanske tilläggas att detta även ibland sitter på framsidan av boken, och jag tycker inte om det när det sitter på framsidan heller. Men det jag hatar allra mest är när HELA SATANS BAKSIDAN BARA FYLLS AV CITAT FRÅN ANDRA FÖRFATTARE! Varför gör ni såhär mot mig? Varför finns det personer som tycker att det som säljer en bok bäst inte är en kort beskrivning av handlingen som ska dra läsaren in och få hen att vilja veta mer, utan tycker att andra personer som säger “gud vilken bra bok” (formulerat på olika sätt) är vägen att gå? Jag har inte frågat tillräckligt många personer för att kunna kalla det en statistisk sanning, men ingen jag pratat med tycker denna baksida är något att ha. Alla kanske inte hatar det med samma passion som jag gör, men igen gillar det heller. Så….. WHYYYYYYY?!

Om det finns någon som faktiskt gillar det vill jag gärna veta. Eller om det är någon som har en bra förklaring varför detta fenomen existerar så vill jag gärna veta det också. (Eller…. vill jag verkligen det? Tänk om det skulle innebära att jag inte längre känner jag kan ranta om det? Det kanske är bättre att leva i ovisshet och få vara kränkt i fred?) 

Till sist, en liten brasklapp. Det finns fantastiska böcker jag älskar som har denna typ av baksida. Och det gör mig nästa bara ännu mer irriterad, om en bok har ett fantastiskt innehåll, varför vill den inte förmedla till mig vad det är?

Live long and prosper!

En sammetslen rondör och inslag av cederträ, malt och en mörk sötma, står det på baksidan av ett av mina teer. Kanske något överdrivet men hellre det än att nån kändis ska säga att dom gillar det.

Titel: Upright Women Wanted
ISBN: 9781250213587
Författare: Sarah Gailey
Utgiven: 2020
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Esther är huvudpersonen i denna kärva sci-fi-dystopi satt i ett vilda västern USA där bibliotekarier reser genom laglösa vidder med häst och vagn för att sprida tillåten litteratur till folket. När boken börjar har Esther gömt sig i bibliotekariernas vagn för att undslippa ett arrangerat äktenskap och det blir början på hennes resa, en resa som blir så mycket svårare men även så mycket bättre än hon hade kunnat föreställa sig.

Detta är en bok full av queers och jag älskar det! Kvinnor som älskar andra kvinnor, personer som inte är kvinnor men som måste gömma sin identitet för omvärlden. Bara med varandra får dom vara sig själva. Alla karaktärers sexualitet och könsidentitet är behandlad med respekt och det märks tydligt att författaren har ett inifrån perspektiv. Men framför allt gillar jag att, trots att sexualitet och identitet är ett av de största temat i boken, är det ingen av karaktärerna som är reducerad till att bara vara lesbisk/ickebinär/etc utan alla är person som är fullt utvecklade av författaren med personligheter som går utanför deras queerhet. Att vara queer är bara en del av varje person, inte hela personen. 

Det andra stora temat i boken är samhällsbyggnad, totalitära system, censur och motståndskamp. Bibliotekarierna ska vara en kugge i systemet och arbeta för status quo, och har därför vissa friheter som andra samhällsmedborgare inte har, som rätten att kunna resa kors och tvärs över hela landet. Det är dessa rättigheter som ger dom möjlighet att bygga upp och driva en motståndsrörelse, dom blir det största motståndet till systemet dom ska hjälpa. Jag tycker boken bra beskriver och visar på att man inte alltid måste acceptera den samhällsordning som råder utan faktiskt kan, och bör, arbeta för förändring. 

Det är en kort bok, bara 176 sidor lång, men den är fullpackad och har mycket att säga! Tempot rusar men jag som läsare tappar aldrig greppet om vart vi befinner oss eller vad som händer utan kan med hjälp av Gaileys klara språk och tydliga beskrivningar hänga med i alla svängar. 

Allt som allt är detta en välskriven, välkomponerad och intressant bok, och som väcker lagom mycket känslor. Jag rekommenderar den till alla som vill ha en kortare, lättare bok att läsa, men fortfarande få mycket innehåll. 

Biblioteken över hela landet bjuder i bland in på te, nästa vecka i både Lund, Vetlanda och Sundbyberg. Men tyvärr tror vi att biblioteken fortfarande är bättre på böcker.

Jag har tidigare pratat om när böcker blir filmer, men det händer ju faktiskt även att filmer blir böcker. Detta kallas för novelization och innefattar egentligen alla olika medium som omvandlas till bokform, såsom film, tv-serie, teaterpjäser och spel. 

Novelization har en hundraårig lång historia. Att göra böcker av filmer började man med egentligen direkt när man började göra film, det finns novelizations av stumfilmer från 1910-talet, men storhetstiden för novelization var 70-talet. Videobandspelare hemma var inte en grej än och novelizations av storfilmer som Alien och Star Wars sålde i miljontals exemplar, detta var ett sätt att få mer av filmen man älskade på en tid då allt inte gick att hitta på internet. Idag uppskattas det att 1-2 % av alla som sett en film köper filmens novelizations om det finns en (men jag har inte hittat någon pålitlig källa på detta, så jag föreslår att ta denna sanning med en dos hälsosam skepticism). 

En sak som ofta (men inte alltid) skiljer en novelization jämfört med en filmadaption av en bok är tidslinjen och ordningen saker sker i. När en bok blir film har boken nästan alltid släppts och sålt bra, sedan säljs filmrättigheterna till boken och så småningom kommer det tillslut en film. En novelization däremot skrivs ofta innan filmen den baseras på släppts. En författare får uppdraget att skriva en bok baserat på filmens manus, och ofta släpps boken samtidigt som filmen eller till och med lite före, tanken är då att boken ska locka fler biobesökare. 

En grej jag tycker är rolig är när novelization har gjorts av en film, som i sin tur är baserat på en bok. Detta är alltså inte att förväxla med när en bok släpps med nytt omslag efter att filmen blivit populär, utan det är en bok som skrivs utifrån filmen (som har skrivits utifrån en bok…. the wheel keeps turning….) Ett exempel på detta är James Bond-serien som började som en bokserie av Ian Fleming, blev till en filmserie, som sedan har haft flera olika författare som skrivit novelizations av filmerna. 

En novelization är, precis som när en bok görs om till film, ofta mer innehållsrik än filmen, både för att ge fansen av filmen något extra/lite mer, men också av den enkla anledningen att en bok kan innehålla många fler ord än vad en film kan innehålla minuter, det får helt enkelt plats “mer” i en bok än i en film. 

Detta leder mig till “tie-ins” eftersom gränsen mellan novelization och tie-ins ibland kan vara lite svårdragen. När vi pratar om tie-ins böcker handlar det om böcker som inte strikt är baserade på en film, men som oftast tar plats i samma universum och innehåller samma karaktärer som en film, det kan även vara böcker som ska utspela sig emellan filmer i en serie eller är prequel/sequel till en film. Det finns tex en uppsjö av Dr Who tie-ins noveller att läsa. 

Novelizations och tie-in böcker har i den litterära världen låg status, och ses av endel som “inte riktig litteratur” och “glorifiering av fanfiction”. Och jag kan definitivt se likheterna till fanfiction, och att tie-ins i mångt och mycket är officiella fanfictions, men att det skulle vara negativt håller jag inte med om. Jag ska dock inte gräva ner mig i fanfiction nu, utan det får bli ett inlägg för en annan dag. 

Live long and prosper!

Fenomenet är inte lika vanligt i te-bok relationer, men i Alice i underlandet så hade te en viktig roll, och idag går det att köpa teblandningar inspirerade av boken. Nu behöver nån bara skriva en bok om dom teblandningarna…

Titel: Med livet framför sej
ISBN: 9789113027340
Författare: Émile Ajar (pseudonym använt av Romain Gary)
Utgiven: 1975
Betyg: 4 av 5 tekoppar

I Med livet framför sej få vi följa Momo, en ung pojke med oklar ålder som bor hos madame Rosa i en liten lägenhet i Paris. Madame Rosa är fd prostituerad som på äldre dagar försörjer sig genom att ta hand om barn till andra prostituerade kvinnor, men Rosa blir allt äldre och när både kroppen och huvudet börjar svikta får Momo allt mer ta över Rosas förpliktelser, samtidigt som han långsamt lär sig om sitt egna förflutna och försöker hålla framtidsoron i schack. 

Denna bok är en vild åktur. Momo själv är en mycket speciell pojke, och alla runt om honom är Karaktärer med stort K. Momos värld består av förintelseöverlevare, folk som knegar med fittan (ett för mig nytt uttryck), blinda gubbar och en kort period en liten hund. Skola är inte något Momo går i, istället driver han fritt runt på stan under dagarna och försöker ta hand om sig själv, de andra barnen och Rosa så gott han kan. Det är många frågor och otydligheter i boken, som varför Momo inte går i skolan? Hur gammal är han egentligen? Vilka var hans föräldrar? Det är något konstigt med Momo, men vad? Är det något kliniskt fel på honom eller är han bara en produkt av människorna runt sig?  

Språket är kärvt och vackert om vart annat. Antydningar och underförstådda saker blandas med övertydlighet, det är Momo som berättar sin historia och vi som läsare får förstå världen så som han förstår den. 

Berättelsen är liksom språket också blandad, komiska bananskals-situationer blandas med fruktansvärda scener av ångest, övertramp, försumlighet och skräck. Många gånger undrar jag vad det är som faktiskt händer och vad som är Momos tolkning av det som händer. Momo är inte en opålitlig berättare, men han är ett barn med ett barns ögon, och hans språk och erfarenheter speglar allt. 

Detta är enligt mig en perfekt bokcirkelbok, det finns så mycket att ventilera och diskutera. Jag rekommenderar den till läsare som inte är för kräsmagade och som vill ha en historia som väcker tankar. 

I 1700talets England så fanns det vissa som varnade för att tedrickande drev kvinnorna rakt till bordellen. Fina kvinnor drack öl eller vin

Den som gått i en mataffär med mig kan vid kassorna ha hört mig utropa “jag älskar dom”, och det jag givetvis pratar om är pixiböcker. Här kommer ett inlägg till pixibokens ära!

Pixiböcker är (som du säkert vet) små, små bilderböcker som “kostar lika mycket som en tablettask”, och detta är den främsta anledningen till att jag personligen älskar dessa miniatyrböcker så! De första pixiböckerna gavs ut 1955 och tanken var just att ett barn ska ha råd att köpa boken själv, kunna ta sin veckopeng och istället för att köpa godis köpa en bok. Briljant idé! En pixibok idag kostar oftast 16 kr, jag vet inte vad en 4-årings veckopeng brukar vara nu för tiden, men som jämförelse kan jag berätta att dessa saker också brukar kosta 16 kr: Marabou mjölkchoklad 100 g, GB gräddglass 500 ml, 1 pkt Extra tuggummi och 1 pkt kola-snören, för att nämna några saker. Det verkar alltså som att ett barn även idag kan välja att byta sitt godis mot en bok. 

Första gången pixiböcker gavs ut var alltså 1955 av Lindqvists förlag, och konceptet lever fortfarande. Bonnier Carlsen är förlaget som idag ger ut pixiböcker, och även om försäljningen av böckerna gått ner något på senare år så säljs det fortfarande runt 600 000 pixiböcker varje år. Det ges ut 6 serier om året, med 6 titlar i varje serie, så totalt 36 titlar under ett år, men av dessa är ca 67% reprints (alltså nytryckt av tidigare utgivna titlar). Det uppskattas att det sålts över 40 miljoner pixiböcker sedan starten. När en serie ges ut säljs den i 2 månader, innan den sedan makuleras och den nya serien börjar säljas istället. 

Själva berättelserna i böckerna då, kanske du nu undrar, vad tycker du om innehållet? Tja, jag minns några med värme från min barndom, och några jag bläddrat i som vuxen tycker jag fortfarande håller. Sen finns det en del av dom som inte är vad jag skulle bedöma som förstklassig litteratur, men det gör inte så mycket. För dom är färgglada, tilltalande och lockar till läsning, och det faktum att dom är så små gör dom så otroligt gulliga att jag bara inte kan låta bli att älska dom allihopa!

Live long and prosper!

Nummer 122 hette ”Te-kalaset”, jag har inte läst den men den torde ju vara den bästa.

Titel: Monster i terapi
ISBN: 9789113093314
Författare: Jenny Jägerfeld & Mats Strandberg
Utgiven: 2020
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Boken består av mail och anteckningar/transkriberingar gjorda av psykologen J, som har haft monster i terapi, och som nu är försvunnen. Monstrena har kommit till hennes mottagning genom en tidsmaskin och är välkända för oss som nutida läsare, det är Carmilla, Dr Jekyll, Victor Frankenstein med tillhörande monster, och Dorian Grey och vi får följa Js behandling av dessa. Parallellt med detta får vi även följa Js privatliv, även detta genom mail/anteckningar. 

Jag tycker boken är lite rolig och underhållande, men formatet på denna bok är egentligen inget för mig. Jag har svårt för dagboksböcker /brevböcker /intervjuböcker, jag tror problemet är att jag som läsare förflyttas så långt från händelsen. Att läsa om en person som på det sättet berättar om händelsen är att ha ännu ett steg från det jag som läsare ska leva mig in och det funkar inte riktigt för mig, jag har svårt att bli berörd. Men för de läsare som gillar denna typ av berättande så tror jag verkligen att boken kan vara en fullträff, den är rolig layoutad med tex överstrukna namn och datum för att ge intryck av att vara “på riktigt”.

Att få följa kända monster är en rolig grej, och jag skulle inte säga att man måste ha läst böckerna karaktärerna kommer ifrån för att kunna gilla denna bok, men jag tror definitivt att det blir roligast då. När man har all bakgrundsinfo om karaktären så ger det en annan dimension till terapin dom får, och även njutningen av att vi som läsare vet mer om personerna är psykologen J gör.

Jag hade gärna fått lite mer information om tidsmaskinen som dom reser till vår tid med, men infon är mycket knapphändig. På ett vis kanske det är lika bra, för att klara av att gå ner på djupet i hur tidsresor funkar är extremt svårt att göra bra, och eftersom det inte är tidsresorna i sig som är fokus i boken, utan bara ett sätt att få tag på protagonister som är intressanta för oss läsare, så kanske det var lika bra att författarna lät bli, men lite nyfiken är jag allt ändå.  

Spoilers förekommer i texten nedan.

En sak jag ogillar är berättelser som etablerar något typ av fantastiskt element, i denna bok tidsresor, vampyrer och andra monster, för att sedan precis på slutet göra en “eller är hon bara galen?!”- twist på det hela, vilket denna bok tyvärr gjorde. Slutet lämnar alltså öppet för att allt J berättat kanske är sant, eller så lider hon av fruktansvärda van-föreställningar. Jag har inget emot böcker som behandlar teman såsom psykisk ohälsa /psykoser /vanföreställningar mm, men då vill jag att detta ska etableras tidigt i berättelsen, inte slängas in som en plot twist på slutet, för det fyller ingen funktion i berättandet eller i läsarens förståelse av karaktären.  

Jag rekommenderar denna bok till läsare som tidigare har läst åtminstone en av verken boken lutar sig mot, och som vill ha en lättsam läsning med lite skratt.

Trots att jag letat så verkar inga kända monster vara kända tedrickare, men väl ett gäng kända hjältar som Doktor Who och Mary Poppins. Det går inte att vara ond och gilla te kanske?

Jag gillar att nörda ner mig i saker, (jag vet att jag har sagt detta många gånger tidigare), och detta gäller även mitt läsande. Jag använder mig av två bok-relaterade sidor som fyller samma funktion i mitt liv, och tänkte i detta inlägg gå igenom deras för och nackdelar. De två sidorna är Goodreads och The StoryGraph. Det är sidor där man kan ha sina att-läsa-listor, göra läsutmaningar, betygsätta böcker man läst, få statistik över sin läsning, gå med i grupper och prata med likasinnade, få tips om böcker att läsa, mm etc. 

Goodreads lanserades 2007 och ägs av Amazon sedan 2013 och man skulle kunna tro att en sida med hela Amazons kapital i ryggen borde vara överlägsen The StoryGraph som lanserades 2019 av ett litet startup företag, men så är inte fallet. 

Goodreads hemsida ser inte ut att ha ändrats sedan 2007 medans The StoryGraph är snygg, modern och lättöverskådlig, och det samma gäller för båda deras respektive appar. Det går att få ut mer statistik ur The StoryGraph än det går ur Goodreads, vilket jag älskar (eftersom nörd). The StoryGraph är en ny sida och det märks att företaget vill ta emot förslag och utveckla sidan så som användarna vill, till skillnad från Goodreads som inte har utvecklat något på ungefär tusen år. Det som är till Goodreads fördel är dock just att den är äldre och att fler personer därför vet om att den finns, den har fantastiskt många användare och mycket levande communities. The StoryGraph är inte där ännu, men jag hoppas (och tror) att dom kommer fortsätta växa och få samma community som Goodreads redan har.

Har du ingen av dessa två idag och funderar på att skaffa så rekommenderar jag The StoryGraph, det är dom som är framtiden och så slipper du stödja Amazon vilket alltid är skönt. Live long and prosper!

Även om det finns några appar som gör motsvarande för te så har jag ännu inte hittat någon som är bra. Hör av er om ni har en bra sida för er tesamling!

Titel: This Is How You Lose the Time War
ISBN: 9781534431003
Författare: Amal El-Mohtar & Max Gladstone
Utgiven: 2019
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Boken handlar om Red och Blue, två agenter för var sin sida i ett krig mellan olika tidslinjer. Dom reser fram och tillbaka i tiden och utför uppdrag för att vinna kriget åt sin sida. Vi får följa dom båda två genom de brev som dom lämnar till varandra, och vi ser hur deras relation växer och förändras allt eftersom tiden går.

Jag känner att boken tyvärr inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Historien är intressant, det är en kärlekshistoria placerad mitt bland multiuniversum, tidsresor, krig, förräderi, lojalitet och ständig förändring. Den har med andra ord väldigt massa spännande saker som händer, men jag känner inte att den riktigt levererar, den blir aldrig spännande. Dock kan det vara så att det heller aldrig var bokens syfte, men jag ställer mig något frågande till settingen för berättelsen jämfört med vad för historia den vill berätta och hur den vill berätta den. Låt mig utveckla. 

Boken bygger i mångt och mycket på sitt språk, den består endast av brev som Red och Blue lämnar till varandra. Språket är riktigt, riktigt vackert, det är förföriskt och känslosamt, och om någon person någon gång skulle lämna mig ett kärleksbrev som är ens en tiondel så vackert som dessa skulle jag anse mitt liv fulländat. Jag gillar generellt sett inte böcker som är skrivna i brevform/dagboksform eftersom det ställer mig som läsare så långt ifrån händelseförloppet, men eftersom språket är så fantastiskt så håller det faktiskt hela vägen. Berättelsen är en kärlekshistoria, den handlar om en glöd som byggs upp och sedan brinner så klart att den inte går att kolla rakt på längre. Språket och historien passar bra ihop, dom förtäljer samma berättelse. Och det är nog (/kanske?) den berättelsen som författarna vill berätta. Men settingen är en fantastik, episk, storskalig, aktion-berättelse, och jag får inte riktigt ihop det. Jag ser inte syftet med denna settingen till denna berättelse. Kanske är det det som är författarnas syfte? Att blanda olika stilar för att skapa en dissonans? Men frågan jag då ställer är varför? Vad vill dom säga med dissonansen? Kanske finns det svar någonstans i texten, gömt, som går att leta reda på, men jag lyckas inte hitta det. 

Med detta sagt så är det en bra bok, den är definitivt läsvärd! Jag rekommenderar den till folk som gillar att bada i vackert språk och uppskattar kärleksberättelser. 

Det är som att blanda jasminte med puerhte, många gillar det, men jag förstår inte grejen, skapar mest dissonans hos mig.

Jag har tidigare pratat om att jag inte läser deckare, och det gör jag inte. Men här är topp 5 “böcker som inte är deckare men som nästan skulle kunna klassas som deckare”. Jag har dock inte tagit med någon av de böcker som jag pratade om i mitt tidigare inlägg, utan ville försöka vidga vyerna lite, vill ni så går det tidigare inlägget att läsa här. Att välja 5 har inte varit supersvårt, eftersom jag inte har så många böcker att välja mellan, men jag har ändå gjort så gott jag kunnat, (för er skull).

5. The Mystery of Mercy Close av Marian Keyes placerar sig på femte plats. Keyes är känd som drottningen av romance men jag gillar att denna bok inte fokuserar på det. Istället blandar den ett litet mysterium som ska lösas av en privatdetektiv (vår huvudperson) med tyngre ämnen såsom depression och psykisk ohälsa.

4. Grave Sight av Charlaine Harris hamnar på fjärde plats. Harris är en sån där författare som jag gillar, men som jag också väldigt ofta suckar inombords åt när jag läser hennes böcker. Hon skriver roliga böcker, men endel sunk syns i hennes texter. Grave Sight är bok ett i Harper Connelly serien och handlar om en ung kvinna som reser runt i USA och hittar döda kroppar eftersom det är hennes superkraft. 

3. Olivia Joules and the Overactive Imagination av Helen Fielding. Detta är en så rolig bok! Alltså, skratta-högt-på-flera-ställen rolig! Är vår protagonist på väg att hamna mitt i sitt livs äventyr? Eller har hon bara väldigt livlig fantasi? 

2. Sanning med modifikation av Sara Lövestam hamna på den ärofyllda andraplatsen. Koplan lever i ständig rädsla för polisen och försöker tjäna pengar som privatdetektiv. En liten flicka saknas men saker är inte som dom verkar. Detta är en mycket rörande och upprörande bok, om folk som inte får plast i samhället.

1. Night Film av Marisha Pessl tar förstaplatsen. Detta är en skräckbok med mysterium i mitten. Scott McGrath är en vanärad journalist som än en gång dras till det enigma som den stora filmregissören Cordova är, när sagda regissörs 21 åriga dotter tar livet av sig. Om det nu var ett självmord. Denna bok kommer få det att krypa längst hela din kropp och kolla under sängen innan du går och lägger dig.

Topp fem ”teer” som inte är te:
1. Rostat mate
2. Rent roiboos
3. Ingefärsdekokt
4. Kamomillavkok
5. Granskottsdryck