#TalaOmTe & #TalaOmBöcker

I ett tidigare inlägg som handlade om novelizations skrev jag att ämnet fanfiktion fick bli ett inlägg för en annan dag, och nu har en annan dag kommit! 

Låt oss börja med det grundläggande, vad är fanfiction egentligen? Berättelser som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum men inte är en officiell del av franchisen är fanfiktion. Vanligast är att fanfiction använder sig av samma karaktärer som den ursprungliga boken och hittar på nya berättelser kring dessa, men det är inte heller ovanligt att settingen/världen används men med helt andra karaktärer som inte finns med i ursprungsberättelsen. Som exempel så kan en Harry Potter fanfiktion handla om Harry, men det kan även handla om en helt annan person som går på Hogwarts, och världen följer det som är kanon för Harry Potters värld. 

Oftast (men inte alltid) skrivs fanfiktion av amatörer och detta, att inte tjäna pengar på sin fanfiktion, är något av en grundpelare i fanfiktion communityt. Tanken är ungefär, du använder dig av karaktär/världar du inte själv skapat, och ska inte sko dig på någon annans arbete, typ. Det finns dock gott om fanfiktion skrivare som sedan blivit professionella författare, för att nämna ett stort namn så skrev Neil Gaiman Dr Who fanfiktion innan han blev betald författare (och fick skriva officiella Dr Who berättelser), och det finns även endel som har fått sina fanfiktion utgivna som originalverk. När ett verk utges som originalverk handlar det alltså om en fanfiktion som innan utgivning får ändra om tillräckligt mycket för att det inte direkt ska gå att se ur vilket verk det först skapades. En extremt känd bok som började som fanfiktion är Fifty Shades of Grey av E.L James som från början var fanfiktion av Twilight av Stephenie Meyer. 

Fanfiktion har länge haft väldigt låg status. Inte nog med att det handlar om personer som inte själva skapat det dom skriver om, dom är också väldigt ofta kvinnor/flickor. Och som oftast när kvinnor gör saker som män inte gör lika mycket så har det låg status. (Nej, jag tänker inte gå in närmare på det, jag skulle tro att de flesta av mina läsare håller med mig om denna ståndpunkt, och om du inte gör det tror jag att jag behöver betydligt mer än en paragraf i detta inlägg för att övertyga dig om att så är fallet.) Men det har börjat röra på sig, säkerligen beror en del av statushöjandet av att professionella författare skrivit fanfiktion och att detta blivit mer känt, och jag tycker enbart det är positivt. Missförstå mig inte, all fanfiktion som finns är inte välskrivna, bearbetade berättelser, det finns mycket skräp där ut, men det finns också fantastiska berättelser, och det faktum att dom är skrivna helt utan betaläsare, lektörer och redaktörer gör det bara ännu mer imponerande, jag har läst fanfiktion som jag tycker är mer välskriven och bättre story än vissa publicerade böcker jag läst. 

Låt mig avsluta med att nämna 2 sidor som du kan läsa fanfiktion på, ifall jag lyckats få dig nyfiken, archiveofourown.org och fanfiction.net. Detta är nog det två mest välkända fanfiktion sidorna, och tro mig, du kan hitta allt du någonsin vill läsa, och inte läsa, där!
Live long and prosper!

På samma sätt så är fan-tea när folk korsar olika tebuskar och odlar själva hemma. Eller ok, det har väl inte hänt än men visst vore det coolt om det fanns?

Titel: Järnulven
ISBN: 9789132212314
Författare: Siri Pettersen
Utgiven: 2020
Serie: Vardari #1
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Vi öppnar 2022 med recension av en 5-tekoppar bok! Järnulven handlar om Juva, en ung kvinna som försörjer sig som jägare och försöker ta sig bort från sin kontrollerande mor och makthungriga syster. Juva är av blodläsarsläkt men hon vill inte ha något med blodläsare att göra, eftersom det enligt hennes egna utsago bara är svindlare hela bunten. Men när ulvsjukan flammar upp i staden dras hon mot sin vilja in i en kamp som är så mycket större, och har så mycket mer historia, än hon kunnat ana. 

Järnulven är en berättelse som drivs framåt av action, saker slängs på Juva från alla håll i ett allt snabbare och snabbare tempo, men aldrig glöms hennes känslor och inre liv bort, och mycket av Juvas kamp är fortfarande mot sig själv och sina egna minnen. Juva har minnen från sin barndom som hennes mor hela tiden sagt henne bara är fantasier och mardrömmar, men är dom verkligen det? Hon använder droger för att försöka kontrollera de episoder hon får som gör att hennes hjärtslag skenar iväg. Beskrivningen av dessa tillfällen, hur Juva upplever att världen trycker sig på och inte kan värja sig och allt bara snurrar snabbare och snabbare, går att tolka och läsa på olika sätt, men för mig är det en spot-on beskrivelse av uppbyggnaden till en panikångestattack och det är mycket obehagligt att läsa.

Spoilers förekommer i texten nedan.

Berättelsen cirklar kring Juva men vi får även följa två andra karaktärer, Nafraím och Rugen. Nafraím är en av de big bad wolfs och Rugen bara en helt vanlig rövhatt, men jag tycker definitivt mycket sämre om Rugen! Sett i ett universellt perspektiv gör Nafraím mångt mycket värre saker än Rugen och saker som har så mycket större och mer långtgående konsekvenser, men Rugen känns så verklig. Vi har alla någon gång mött en Rugen, och det är det som gör att han väcker en sådan avsmak. Nafraím må göra dåliga saker och drivs av en stark självbevarelsedrift som gör att han sätter sina intressen framför andras, men han njuter inte av att skada andra och han hymlar inte med vem han är eller vad han gör, inte för andra men framförallt inte för sig själv. Tills skillnad från Rugen som genuint tror att världen är skyldig honom något och som är lika lättkränkt som en katt (eller en vit medelålders man). 

Jag rekommenderar denna bok till alla som gillar äventyr, berättelser som handlar om att växa upp, ödet, och att ta kontroll över sitt egna liv. Detta är första boken som jag läst av Siri Pettersen, men definitivt inte den sista! 

Och om man nu ska spå framtiden så görs det väl ändå bäst i teblad och inget annat

Så har ännu ett år passerat, och eftersom statistik är roligt kommer här min lässtatistik över 2021!

Har läst betydligt fler böcker än mitt läsmål var, men också betydligt färre böcker än under 2020. Mitt mål 2022 är fortsatt 55 böcker, då jag känner att lite drygt 1 bok i veckan är lagom och vill inte känna något hets över att jag “måste” läsa mer än så.

Tips Måndag! Här kommer några bok-relaterade sidor som är bra och roliga och värda att spana in om man finner sig ha lite tid över någon gång. 

abooklikefoo.com/ 

Detta är boktips sida deluxe. Vet du inte vad du ska läsa härnäst kan du ta denna till hjälp.  Du skriver in minst två böcker som du gillar, och får sedan upp förslag på vad du borde gilla. Du kan förfina förslagen genom att välja om du vill ha fakta eller skönlitteratur, om du vill ha populära eller mer okända böcker, och vilken tidsperiod du vill boken ska vara skriven. 

litteraturbanken.se/bibliotek

Litteraturbanken är en guldgruva om du letar efter äldre texter. Det är en sida som “tillgängliggör svensk skönlitteratur och andra texter av vikt för vår förståelse av det litterära kulturarvet”. Den har även översättningar som varit betydande för Sveriges litteraturhistoria, främst utländska texter översatta till svenska men även vissa svenska texter översatta till annat språk. Vill du se skillnader i Gösta Berlings sagas olika utgivningar, eller läsa Pojkarne och Flickorna av Anna Maria Lenngren publicerad 1808 så är detta sidan för dig. Det finns även en hel del epub-texter för nedladdning. 

sparknotes.com/lit/

Denna sida är tänkt som studiehjälp, men den är rolig även om man inte har ett prov eller tenta att plugga för, har man en bok i sina händer som man vill dyka lite djupare i kan detta vara ett bra redskap. Främst är den fylld av “study guides” av väldigt, väldigt massa böcker. En study guide ger dig många olika saker -Summering av hela boken och per kapitel samt en grundläggande analys av verket, beskrivning av karaktärer, citat, vad den innehåller för teman, mm etc, vissa guider har även små quiz man kan göra (skoj!). Utöver de study guides som finns har sidan även en gedigen ordlista, samt en grundläggande genomgång av vad en analys är och hur man kan lära sig göra en. 

Det var allt för detta året, men vi ses nästa år igen!
Live long and prosper!

Även om det kanske känns lite grått så för terelaterade sidor måste jag ändå få tipsa om engelska Wikipedia som har riktigt bra sidor om te.

Här är en sammanställning av den julkalendern som var på Tala Om Tes instagram och facebook. Ett citat om dagen i 24 dagar, enjoy!

Titel: Janne, min vän
ISBN: 9789174484007
Författare: Peter Pohl
Utgiven: 1985
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Janne, min vän handlar om Krille, en tolvårig pojke som försöker förlika sig med att hans väg som duktig student i den fina skolan ofrånkomligt kommer att separera honom från det kompisgäng som han hänger med utanför skolan, och till det gänget kommer Janne, och de båda blir bästa vänner. 

Boken utspelar sig 1954 på söder i Stockholm och det är få böcker som jag upplevt mig så främmande inför som denna, skulle nästan säga att det var något av en kulturkrock. Mycket beror på språket. Det är svenska, jag vet det, och jag förstår det allra mesta som sägs, men jag som är född sent 80-tal i den värmländska skogen har aldrig någonsin hört folk prata på detta sätt irl, och heller aldrig läst det i en bok. (Det finns med en ordlista i slutet av boken, ifall man skulle behöva hjälp.) Jag har ofta känt mig mer hemmastadd i böcker som utspelar sig på helt andra världar med utomjordingar av alla möjliga slag än jag gjorde i denna bok. Språket är bara en del av elementen som gör att jag inte känner mig hemma i berättelsen, dessa pojkars liv som vi får följa, denna uppväxtskildring, är som ingen annan, den är unik på det allra bästa sättet, rå och djärv. 

Det är Krille som berättar sin historia om honom och Janne, och det lämnar ganska många frågetecken kring vad det var som faktiskt hände med Janne, för det Krille inte förstår eller får veta av vuxna i hans närhet får heller inte vi som läsare veta. Jag läste boken i en av mina bokcirklar, och vi hade nästan lika många tolkningar och spekulationer av vad som hänt som deltagare. 

Det är en vacker och varm berättelse om vänskap och kärlek som cirkulerar kring Krille och Janne, men i bakgrunden av allt detta har vi ruttna lärare, bortslösade sommarlov och oro för framtiden och vetskapen att när man öppnar några dörrar så stängs några andra. 

Jag rekommenderar denna bok till läsare som vill bli berörda och läsa något av en tidskapsel, utan att för den delen bli utsatta för massa sliskig nostalgi.

Redan på 50-talet dracks det mycket te så för att komma i stämning kanske dricka något ur en randig tekopp?

Snart är det första December och även i år kör Tala om tes sin alldeles egna julkalender, ett inlägg om dagen fram till jul! Den finns att ta del av på Tala om tes facebook eller instagram, (heter talaomte på båda ställena). Den 24/12 kommer jag lägga upp en sammanställning av julkalendern här på bloggen, men jag rekommenderar att ni följer den på sociala medier istället, det blir ju så mycket roligare så! Under julkalendern så pausas de vanliga Måndagsinläggen, men återkommer igen 27/12.

Välkommen till veckans rant! (Du har blivit varnad, jag kommer skriva många ord i endast versaler). Idag ska vi prata om baksidor, men inte vilka baksidor som helst, utan bokbaksidor! Jag har skrivit om framsidor på böcker tidigare (går att läsa här) så kände det var dags att tala om baksidan av det hela. Alltså bokbaksidan. 

För VEM I HELVETE KOM PÅ ATT SÄTTA CITAT PÅ BAKSIDAN AV BOKEN AV ANDRA FÖRFATTARE SOM BERÄTTAR HUR BRA DOM TYCKER BOKEN ÄR?! Och vem tyckte det var en bra idé och gick med på det? VEM?! För att vara korrekt i min beskrivning av verkligheten så ska det kanske tilläggas att detta även ibland sitter på framsidan av boken, och jag tycker inte om det när det sitter på framsidan heller. Men det jag hatar allra mest är när HELA SATANS BAKSIDAN BARA FYLLS AV CITAT FRÅN ANDRA FÖRFATTARE! Varför gör ni såhär mot mig? Varför finns det personer som tycker att det som säljer en bok bäst inte är en kort beskrivning av handlingen som ska dra läsaren in och få hen att vilja veta mer, utan tycker att andra personer som säger “gud vilken bra bok” (formulerat på olika sätt) är vägen att gå? Jag har inte frågat tillräckligt många personer för att kunna kalla det en statistisk sanning, men ingen jag pratat med tycker denna baksida är något att ha. Alla kanske inte hatar det med samma passion som jag gör, men igen gillar det heller. Så….. WHYYYYYYY?!

Om det finns någon som faktiskt gillar det vill jag gärna veta. Eller om det är någon som har en bra förklaring varför detta fenomen existerar så vill jag gärna veta det också. (Eller…. vill jag verkligen det? Tänk om det skulle innebära att jag inte längre känner jag kan ranta om det? Det kanske är bättre att leva i ovisshet och få vara kränkt i fred?) 

Till sist, en liten brasklapp. Det finns fantastiska böcker jag älskar som har denna typ av baksida. Och det gör mig nästa bara ännu mer irriterad, om en bok har ett fantastiskt innehåll, varför vill den inte förmedla till mig vad det är?

Live long and prosper!

En sammetslen rondör och inslag av cederträ, malt och en mörk sötma, står det på baksidan av ett av mina teer. Kanske något överdrivet men hellre det än att nån kändis ska säga att dom gillar det.

Titel: Upright Women Wanted
ISBN: 9781250213587
Författare: Sarah Gailey
Utgiven: 2020
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Esther är huvudpersonen i denna kärva sci-fi-dystopi satt i ett vilda västern USA där bibliotekarier reser genom laglösa vidder med häst och vagn för att sprida tillåten litteratur till folket. När boken börjar har Esther gömt sig i bibliotekariernas vagn för att undslippa ett arrangerat äktenskap och det blir början på hennes resa, en resa som blir så mycket svårare men även så mycket bättre än hon hade kunnat föreställa sig.

Detta är en bok full av queers och jag älskar det! Kvinnor som älskar andra kvinnor, personer som inte är kvinnor men som måste gömma sin identitet för omvärlden. Bara med varandra får dom vara sig själva. Alla karaktärers sexualitet och könsidentitet är behandlad med respekt och det märks tydligt att författaren har ett inifrån perspektiv. Men framför allt gillar jag att, trots att sexualitet och identitet är ett av de största temat i boken, är det ingen av karaktärerna som är reducerad till att bara vara lesbisk/ickebinär/etc utan alla är person som är fullt utvecklade av författaren med personligheter som går utanför deras queerhet. Att vara queer är bara en del av varje person, inte hela personen. 

Det andra stora temat i boken är samhällsbyggnad, totalitära system, censur och motståndskamp. Bibliotekarierna ska vara en kugge i systemet och arbeta för status quo, och har därför vissa friheter som andra samhällsmedborgare inte har, som rätten att kunna resa kors och tvärs över hela landet. Det är dessa rättigheter som ger dom möjlighet att bygga upp och driva en motståndsrörelse, dom blir det största motståndet till systemet dom ska hjälpa. Jag tycker boken bra beskriver och visar på att man inte alltid måste acceptera den samhällsordning som råder utan faktiskt kan, och bör, arbeta för förändring. 

Det är en kort bok, bara 176 sidor lång, men den är fullpackad och har mycket att säga! Tempot rusar men jag som läsare tappar aldrig greppet om vart vi befinner oss eller vad som händer utan kan med hjälp av Gaileys klara språk och tydliga beskrivningar hänga med i alla svängar. 

Allt som allt är detta en välskriven, välkomponerad och intressant bok, och som väcker lagom mycket känslor. Jag rekommenderar den till alla som vill ha en kortare, lättare bok att läsa, men fortfarande få mycket innehåll. 

Biblioteken över hela landet bjuder i bland in på te, nästa vecka i både Lund, Vetlanda och Sundbyberg. Men tyvärr tror vi att biblioteken fortfarande är bättre på böcker.

Jag har tidigare pratat om när böcker blir filmer, men det händer ju faktiskt även att filmer blir böcker. Detta kallas för novelization och innefattar egentligen alla olika medium som omvandlas till bokform, såsom film, tv-serie, teaterpjäser och spel. 

Novelization har en hundraårig lång historia. Att göra böcker av filmer började man med egentligen direkt när man började göra film, det finns novelizations av stumfilmer från 1910-talet, men storhetstiden för novelization var 70-talet. Videobandspelare hemma var inte en grej än och novelizations av storfilmer som Alien och Star Wars sålde i miljontals exemplar, detta var ett sätt att få mer av filmen man älskade på en tid då allt inte gick att hitta på internet. Idag uppskattas det att 1-2 % av alla som sett en film köper filmens novelizations om det finns en (men jag har inte hittat någon pålitlig källa på detta, så jag föreslår att ta denna sanning med en dos hälsosam skepticism). 

En sak som ofta (men inte alltid) skiljer en novelization jämfört med en filmadaption av en bok är tidslinjen och ordningen saker sker i. När en bok blir film har boken nästan alltid släppts och sålt bra, sedan säljs filmrättigheterna till boken och så småningom kommer det tillslut en film. En novelization däremot skrivs ofta innan filmen den baseras på släppts. En författare får uppdraget att skriva en bok baserat på filmens manus, och ofta släpps boken samtidigt som filmen eller till och med lite före, tanken är då att boken ska locka fler biobesökare. 

En grej jag tycker är rolig är när novelization har gjorts av en film, som i sin tur är baserat på en bok. Detta är alltså inte att förväxla med när en bok släpps med nytt omslag efter att filmen blivit populär, utan det är en bok som skrivs utifrån filmen (som har skrivits utifrån en bok…. the wheel keeps turning….) Ett exempel på detta är James Bond-serien som började som en bokserie av Ian Fleming, blev till en filmserie, som sedan har haft flera olika författare som skrivit novelizations av filmerna. 

En novelization är, precis som när en bok görs om till film, ofta mer innehållsrik än filmen, både för att ge fansen av filmen något extra/lite mer, men också av den enkla anledningen att en bok kan innehålla många fler ord än vad en film kan innehålla minuter, det får helt enkelt plats “mer” i en bok än i en film. 

Detta leder mig till “tie-ins” eftersom gränsen mellan novelization och tie-ins ibland kan vara lite svårdragen. När vi pratar om tie-ins böcker handlar det om böcker som inte strikt är baserade på en film, men som oftast tar plats i samma universum och innehåller samma karaktärer som en film, det kan även vara böcker som ska utspela sig emellan filmer i en serie eller är prequel/sequel till en film. Det finns tex en uppsjö av Dr Who tie-ins noveller att läsa. 

Novelizations och tie-in böcker har i den litterära världen låg status, och ses av endel som “inte riktig litteratur” och “glorifiering av fanfiction”. Och jag kan definitivt se likheterna till fanfiction, och att tie-ins i mångt och mycket är officiella fanfictions, men att det skulle vara negativt håller jag inte med om. Jag ska dock inte gräva ner mig i fanfiction nu, utan det får bli ett inlägg för en annan dag. 

Live long and prosper!

Fenomenet är inte lika vanligt i te-bok relationer, men i Alice i underlandet så hade te en viktig roll, och idag går det att köpa teblandningar inspirerade av boken. Nu behöver nån bara skriva en bok om dom teblandningarna…

Titel: Med livet framför sej
ISBN: 9789113027340
Författare: Émile Ajar (pseudonym använt av Romain Gary)
Utgiven: 1975
Betyg: 4 av 5 tekoppar

I Med livet framför sej få vi följa Momo, en ung pojke med oklar ålder som bor hos madame Rosa i en liten lägenhet i Paris. Madame Rosa är fd prostituerad som på äldre dagar försörjer sig genom att ta hand om barn till andra prostituerade kvinnor, men Rosa blir allt äldre och när både kroppen och huvudet börjar svikta får Momo allt mer ta över Rosas förpliktelser, samtidigt som han långsamt lär sig om sitt egna förflutna och försöker hålla framtidsoron i schack. 

Denna bok är en vild åktur. Momo själv är en mycket speciell pojke, och alla runt om honom är Karaktärer med stort K. Momos värld består av förintelseöverlevare, folk som knegar med fittan (ett för mig nytt uttryck), blinda gubbar och en kort period en liten hund. Skola är inte något Momo går i, istället driver han fritt runt på stan under dagarna och försöker ta hand om sig själv, de andra barnen och Rosa så gott han kan. Det är många frågor och otydligheter i boken, som varför Momo inte går i skolan? Hur gammal är han egentligen? Vilka var hans föräldrar? Det är något konstigt med Momo, men vad? Är det något kliniskt fel på honom eller är han bara en produkt av människorna runt sig?  

Språket är kärvt och vackert om vart annat. Antydningar och underförstådda saker blandas med övertydlighet, det är Momo som berättar sin historia och vi som läsare får förstå världen så som han förstår den. 

Berättelsen är liksom språket också blandad, komiska bananskals-situationer blandas med fruktansvärda scener av ångest, övertramp, försumlighet och skräck. Många gånger undrar jag vad det är som faktiskt händer och vad som är Momos tolkning av det som händer. Momo är inte en opålitlig berättare, men han är ett barn med ett barns ögon, och hans språk och erfarenheter speglar allt. 

Detta är enligt mig en perfekt bokcirkelbok, det finns så mycket att ventilera och diskutera. Jag rekommenderar den till läsare som inte är för kräsmagade och som vill ha en historia som väcker tankar. 

I 1700talets England så fanns det vissa som varnade för att tedrickande drev kvinnorna rakt till bordellen. Fina kvinnor drack öl eller vin