#TalaOmTe & #TalaOmBöcker

Te på riktigt - Böcker på riktigt

The Long Way to a Small, Angry Planet – bokrecension

by Leave a Comment

Titel: The Long Way to a Small, Angry Planet

Författare: Becky Chambers

Utgiven: 2014

Serie: Wayfarers #1

Betyg: 5 av 5 tekoppar

Jag satte tänderna i denna bok när jag rollspelade ett rymdäventyr och fick tipset av min dungeon master. (Ok, officiellt kallades han inte dungeon master, det var inte så många dungeons i vårt spel, men det är roligare så.) Becky är nu en av mina absoluta favoritförfattare. 

Boken tar oss med på rymdskeppet Wayfarer och dess besättning som arbetar med att gräva maskhål i rymden. Det är en bok som snarare fokuserar på personlig utveckling av dess karaktärer än ett rymdäventyr, men spännande och hemska saker händer längst vägen. 

Besättningen består av flera olika mer eller mindre humanoida raser samt en självmedveten AI. Genom de olika kulturer och seder som besättningen har visar författaren på olika sätt att leva, och hon lyckas göra det helt utan att använda pekpinnar, för det handlar inte om rätt eller fel, utan om olika sätt och att försöka se saker ur sina medresenärers ögon. 

På ett personligt plan kände jag genast samhörighet med piloten Sissix som är en aandrisk. Aandrisker bygger relationer på sätt som ligger långt från vår norm. Äldre aandrisker som har mycket livserfarenhet är de som tar hand om barnen, eftersom det är de som har mest att lära ut. När barnen inte längre är barn utan vuxna väljer dom sina egna familjer, en familj är den grupp personer som du väljer att leva ditt liv med. Monogami är inget som existerar för aandrisker, sex är en social aktivitet och ett sätt att bygga band till andra på. Men icke-monogami handlar inte “bara” om sex utan om känslor, nätverk och samhörighet med andra. Mitt relationsanarkist-hjärta dunkar hårt när jag tänker på hur aandrisker lever.

Jag brukar inte tycka det är relevant i vilket format jag läst boken, men vill prata om det denna gång. Jag lyssnade till den som ljudbok och den var producerad av Booktrack. Såhär beskriver Booktrack sig själva: 

[…]an immersive format that pairs traditional audiobook narration and complementary music. The tempo and rhythm of the score are in perfect harmony with the action and characters[…]. Gently playing in the background, the music never overpowers or distracts from the narration[…]

När jag hörde detta stängde jag nästan av, tänkte jag får försöka hitta den i läs-format istället, (jag klarar inte av störande ljud när jag lyssnar på bok.) Men jag gav det 15 minuter, och det funkade! Det var faktiskt en fantastisk upplevelse, dom levererade vad dom lovade. Detta är en av de absolut bästa ljudbok-upplevelse som jag har haft. 

Jag har inte lyssnat på något annat producerat av Booktrack ännu, men hoppas på att fler titlar som jag vill läsa ges ut genom dom.

Till denna bok vill jag inte rekommendera en tesort utan en te-associar nämligen en gaiwan (om du gillar gröna teer) eller en pytteliten kanna i Yixing-lera (om du gillar puerh- eller oolong-teer). Riktigt fint te görs nämligen bäst i små kärl, man får bäst kontroll så. Vanligtvis när man läser en bok så vill man kanske hellre ha en stor kopp på en gång för att inte behöva avbryta läsningen. Men om du lyssnar på den här boken så kan du efter lite träning göra te samtidigt och många gånger utan att tappa fokus på boken, så får du en mycket bra bok med mycket bra te.

Att spoila eller inte spoila

by Leave a Comment

Jag gillar spoilers! Japp, det är sant, jag gillar spoilers. Jag vet att jag inte är ensam om att gilla spoilers, men tror att vi spoiler-gillare är i minoritet, om inte så är spoiler-hatarna betydligt mer högljudda. Det finns frågor som ofta kommer upp när jag berättar att jag gillar spoilers, “varför vill du läsa boken om du redan vet hur den slutar?” är en av de vanligaste förekommande. Jag ska försöka förklara varför jag gillar spoilers, varför jag vill läsa en bok trots att jag vet slutet, och varför spoiler till och med kan göra att jag uppskattar en bok mer än jag skulle gjort utan spoiler. (Shocking, I know).

Jag har alltid gillat att veta vad jag ger mig in på. Detta gäller i stort sett alla aspekter av mitt liv. Jag gillar inte överraskningar, jag vill vara väl förberedd för vad som komma skall. Detta gäller även böcker jag ska läsa. Att veta hur en bok slutar gör att jag vet när jag ska läsa vilken bok, och om en bok överhuvudtaget är något för mig att läsa. När jag mår psykiskt bra så kan jag ta en bok med ett sorgligt slut för jag vet att jag kommer kunna hantera känslorna kring slutet. När jag mår psykiskt dåligt så kan jag ta en bok med ett lyckligt slut, eftersom att lägga på negativa känslor när jag redan mår dåligt är lite som att skjuta mig själv i benet (och det vill jag undvika, har hört att det är dåligt). Sedan så handlar givetvis inte allt om slutet, spoilers kan vara av alla delar och element av boken och även om en bok har lyckligt slut så kan det vara en fruktansvärd resa dit, och då ska även denna bok undvikas i perioder när jag mår dåligt. 

Som sagt, en bok är inte bara slutet. Jag läste (någonstans, någongång,) en förklaring om varför folk kan gilla spoilers, det var skrivet ur perspektivet att se på film, men jag känner det funkar bra att överföra även till böcker. Artikeln sade att titta på en film utan spoiler är som att köra på en helt ny väg, och att titta på en film med spoiler är som att köra en väg som en känner till bra och har kört ofta. Kör du en helt ny väg så måste 100% av ditt fokus vara på vägen, på svängarna och backarna. Kör du en väg du känner till bra så kan du se mer av omgivningen, du kan se utsikten och de fina träden eftersom du vet hur vägen ser ut, vad som komma skall. Samma gäller när du ser på film (eller läser en bok), vet du inget om vad som kommer hända så måste hela ditt fokus vara på att hänga med i berättelsen, vad som händer, hur det händer. Vet du däremot vad som kommer hända i berättelsen så kan ditt fokus vara bredare. Du kan lägga märke till små nyansskillnader, språket, varför saker händer inte bara vad som händer.

Jag förstår att inte alla är som jag, att det finns folk som älskar överraskningar, och det är ok. Men det är inte heller konstigt att gilla spoilers. Och jag vill be er spoiler-hatare om en sak, spoila mig om jag ber om det! Om du rekommenderar en bok till mig, och jag ber om spoilers, ge det till mig. Även om du inte förstår varför jag vill ha spoiler (fast jag hoppas att detta inlägg gjort det lite klarare) så är det mitt val, och det ökar både chansen för att jag kommer läsa vad du rekommenderar och att jag kommer gilla boken mer än jag annars skulle ha gjort. 

Live long and prosper!

När det gäller te så är det inte lika kontroversiellt att spoila smaken, men jag rekommenderar ändå alla som bjuder på te att göra just det. Det finns en anledning till att fina restauranger presenterar maten alldeles för länge, det sätter förväntnigarna. Så om ett te presenteras som ett mörkt oolong med toner av nöt och honung (om det nu är ett sådant) så är det mycket troligare att den som dricker det kan uppfatta det och njuta av nyanserna.

Bokrecension – Autonomus

by Leave a Comment

Titel: Autonomous
Författare: Annalee Newitz
Utgiven: 2017
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Jag fick tips som denna bok när jag var på Sci-fi bokhandeln i Stockholm under Pride 2018, och efter jag läst den så rekommenderar jag den varmt till alla som frågar om vad dom ska läsa härnäst. (Samt alla som inte frågar.)

Boken roterar kring Jack, en vetenskapsman som gått under jorden och ägnar sig åt att tillverka medicin genom att kopiera patent-belagda recept, medicin som hon sedan säljer billigt till folk som behöver. Den senaste drogen som hon skickade ut på undre marknaden har dock resulterat i flera dödsfall. Medan Jack försöker hitta orsaken och stoppa spridningen så jagas hon av Eliasz och Paladin. Eliasz och Paladin är skickade av the-powers-that-be för att fånga Jack (död eller levande… men helst död). Eliasz är en människa (med katolsk uppfostran), Paladin är en robot.  

Berättelsens övergripande teman är: vad händer om en drar kapitalismen till sin spets, och vad är det egentligen att vara människa? (Och kan katoliker vara gay?)

Historien utspelar sig på jorden år 2144, och det är en dystopisk framtid. Allt kan ägas och säljas, företagen härskar och du föds in i slaveri, har du tur så har dina föräldrar pengar att köpa loss dig för, har du otur så har dom det inte. I sann amerikansk anda så har “alla möjlighet att lyckas och varje människa är sin egen lyckas smed”, (konstigt nog så är det aldrig någon av slavarna som upprepar detta mantra, utan det verkar bara vara folk som hade rika föräldrar och blev utköpta som ser denna sanning). Framtidssamhället som beskrivs känns tyvärr oroväckande realistiskt.

Paladin är en robot, mer specifikt en militär robot. Han har massa inbyggda vapen och sköldar och kan göra coola grejer. När vi först möter Paladin så är han nästintill färsk ut från fabriken, och försöker lära sig om världen runt omkring honom. Det mest framträdande (förutom utseende) som skiljer Paladin från människor är att han inte har någon könsidentitet. Det finns givetvis även människor som inte har detta, men robotar i boken har genomgående inte en könsidentitet, kön är ett mänskligt påfund som robotar inte har en relation till. Att “han” används som pronomen om Paladin beror på att människor ser militärrobotar som manliga, det är inte hans egna val. Det är en intressant och to-the-point beskrivning av hur vårt samhälle ser på kön, könsidentitet och “manligt” vs “kvinnligt”. Paladin är den karaktären som jag tycker är mest komplex, även om de andra karaktärerna inte är platta de heller.

Eliasz är en man. Han är en man som gillar kvinnor. Han är uppfostrad katolskt och vet att homosexualitet är syndigt. Han är inte, jag upprepar inte, “a fucking faggot”! Så det är jobbigt för Eliasz när han blir både kär och kåt på Paladin. Att Paladin är en robot är absolut inget problem, men att Paladin är en manlig robot, där har vi en uppsjö av internaliserad homofobi som bara väntar på att få komma ut. Det framkommer inte tydligt om världen är homofobisk i stort, eller om Eliasz är i minoritet, men intrycket jag fick var att den är ungefär som vår värld när det kommer till detta. 

Det är en historia där mycket händer och snabbt går det! Det är en 291 sidor berättelse som springer fram utan en lugn stund. Gillar du sci-fi som känns realistisk och berör djupa teman på ett lättillgängligt sätt, så är detta en bok du bör läsa. (Egentligen tycker jag alla bör läsa den. För den är jättebra!)

Till detta dricks förstås gärna ett futuristiskt te. Problemet med riktigt futuristiska teer är ju förstås att de inte finns än, då hade de inte varit futuristiska. Kanske kommer vi inte ens ha te år 2144 utan bara “a Nutri-Matic machine which had provided him with a plastic cup filled with a liquid that was almost, but not quite, entirely unlike tea.” men förhoppningsvis går det inte så illa. Tills de futuristiska teerna kommer så skulle jag till boken istället dricka ett Kukicha, ett te där mycket händer och som går väldigt snabbt att brygga.

Populärlitteratur och finrummen

by Leave a Comment

Böcker delas ofta upp i fin- och fullitteratur, eller fin- och populärlitteratur. Men vad är då finlitteratur? Vad räknas som fullitteratur? Och hur kommer det sig att denna uppdelning finns trots att de flesta verkar hålla med om att det är en dålig uppdelning? Låt oss börja med vilken typ av historier som oftast brukar hamna i vilken kategori.

Det finns några böcker som alltid brukar hamna på fulhyllan: deckare, serier (oavsett genre), böcker med mycket sex, feel-good romaner och romanser för att nämna några. Kategorier som alltid brukar hamna på finhyllan är: Nobelpristagare, klassiker och allt som De Aderton i Svenska Akademien kan tänkas läsa. Populärlitteratur är en beskrivande term för vilka böcker som hamnar på fulhyllan, och en kan tänka omvänt när det kommer till finlitteratur. 

Personligen läser jag både fin- och fullitteratur. Båda typer av böcker händer det att jag behöver försvara varför jag läser. Varför läser du den skräpboken, det är ju bara tantsnusk? Svar: Ja, den innehåller snusk, varför är det i sig något dåligt? Den innehåller även en enorm utveckling av karaktärer och väcker många tankar om normer och makt över sitt liv.  Är det inte lite pretto att läsa den boken, vill du känna dig smart eller? Svar: Ja, varför skulle det vara dåligt att känna sig smart? Jag tycker även att den har ett intressant språk och är en fantastisk driven och rolig historia. Olika böcker ger en olika saker, och för mig är det skönt att få blanda dessa saker. Det betyder inte att jag tycker att alla måste läsa alla typer av böcker, läs det som du gillar att läsa, it’s that simple. 

De flesta verkar hålla med om detta påstående, att en ska läsa det som en gillar att läsa. Så varför finns detta stigma fortfarande kvar? Varför behöver en försvara sina bokval? Jag tror det beror på att de flesta på en ytlig nivå ser det resonabla i att läsa det som en vill läsa när dom ställs direkt framför påståendet. Men det är djupt rotat i oss att vissa böcker är bättre än andra, och som med alla normer så är det svårt att skaka av sig dom. Men träning ger färdighet, repeat after me: 

Jag ska låta folk läsa vilka böcker de vill. 
Jag ska låta barn läsa vilka böcker de vill. 
Jag ska försöka lära mig vilka fördomar jag har om olika böcker och inte sprida dom vidare.

Live long and prosper!

När det gäller te så finns det däremot ingen anledning att hålla på att dricka fulteer utom i yttersta nödfall. Välj ett finte varje gång och vill du nödvändigtvis ha artificiellt smaksatta teer så finns det till exempel jättetrevliga jasminteer som har jasminblommor i sig istället för oljor och syntetiska estrar.

Bokrecension – Carry On

by Leave a Comment

Titel: Carry On

Författare: Rainbow Rowell
Utgiven: 2015
Serie: Simon Snow #1
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Älskar du Harry Potter men kan se problem i böckerna? Älskar du fantasy men stör dig på uttjatade tropes? Läs denna bok! Jag och en vän hade detta som högläsningsbok och jag har nog aldrig tidigare läst en bok som vi skrattade, skrek, flämtade och diskuterade så mycket som vi gjorde med denna bok. Böcker som jag älskar så mycket som jag älskar denna brukar jag ha svårt att konkretisera och formulera varför jag älskar, jag vill mest bara skrika DEN ÄR AMAZING non stop tills hela världen har läst den. Men jag ska ge det ett försök att nedan berätta varför den är så amazing. 

Huvudpersonen Simon är en trollkarl. Han är 18 år går sitt sista år på en magiskola. Han har en smart bästa vän som heter Penny och en ärkefiende som heter Baz. Simon är the-chosen-one, eller som Baz brukar säga, “the worst Chosen One that has ever been chosen.” Simon är den utvalde som ska stoppa hotet mot hela det magiska samhället, the Insideous Humdrum! 

När boken tar sin början är Simon påväg tillbaka till skolan efter sommarlovet. Vi får veta att Simon är föräldralös, men skolans rektor har tagit Simon under sina vingar. Deras relation är inte alltid problemfri, det var ju den där gången då rektorn vägrade prata med honom på ett helt år, och det verkar inte som att han alltid berättar allt för Simon, men det är det närmaste en fadersfigur som Simon har. Känns detta igen? Om det inte gör det så kan jag berätta att det vi får läsa de första sidorna i stort sett är en recap av Harry Potterböckerna. Och detta är en av sakerna som jag älskar med denna bok, författaren är uppenbarligen ett stort Harry Potter fan, men kan se problemen i böckerna, och vill göra något ännu bättre. Det är inte en elak parodi på Harry Potter och andra böcker med samma “chosen”-trope, utan en genuin uppskattning av verken som den lutar sig mot, men som gör något nytt av det! 

Spoilers förekommer i texten nedanför.

Det är bra Bi-representation i boken. Simon har tidigare haft en flickvän, men råkar en dag hamna i kyssar med Baz och dom blir ett par. (Oooh, kom igen, så klart dom blir ett par! Vem har en ärkefiende? Klart dom är kära…) Det är inte lätt för dom att vara ett par dock, Baz familj har alltid motarbetat the-chosen-one och rektorn, så när Simon kommer och bor ett par dagar hos Baz verkar hans familj tro att Baz har en ondskefull plan på gång. (Awkward…)

Samtliga karaktärer känns så verkliga. Bästa exemplet på detta är nog Agatha. Agatha är Simons ex och hon skulle så lätt kunna vara ännu en av alla platta, tråkiga, exflickvänner som-inte-förstår-[insert name] och som inte vet vad som är viktigt i livet. Istället har vi en riktigt person. Med tankar, drömmar, åsikter och känslor precis som Simon. Hon kanske inte alltid agerar så som en vill att hon ska, men en kan alltid förstå varför hon gör som hon gör, varför hon känner som hon gör. Och hon gör aktiva val i sitt liv, hon väljer att gå sin egen väg. Som en riktig människa.

Bok nummer två i serien, Wayward Son, släpps 24 September, och jag håller på att dö av längtan!

Till varje bokrecension kommer jag att presentera ett matchande te till boken. Till den här boken så vill du ha något starkt med kraftig smak. Då är det självklart ett “pu-erh”-te som du ska dricka, gärna ett shu-puerh av bra kvalité (det som i Sverige oftast kallas svart puerh).

Problemen med dyslexi

by Leave a Comment

Jag är dyslektiker. Detta inlägg kommer både försöka förklara mycket kort vad dyslexi är och vilka svårigheter det kan innebära, men framför allt hur det har påverkat mig på ett personligt plan.

Vad är då dyslexi? (Disclaimer, jag vet egentligen inte alls vad jag pratar om, men detta är fakta som jag letat fram från relativt säkra källor, nej, jag har inga bra länkar att skicka er till). Det som folk tänker på, även många dyslektiker, är problem med att läsa och skriva. Jag skulle säga att detta är de största effekterna av dyslexi, och att det är de problemen som kan ge mest svårigheter för dyslektikern, men jag tänker att en ska se läs- och skriv-svårigheterna som ett symptom av dyslexin, och inte vad det är. Frågan en måste ställa sig är varför det är svårt att läsa och skriva?

Vad beror det på? Den rådande konsensus verkar vara att en dyslektiker har svårt att koppla samman bilder (bokstäverna) med ljud. Jag har själv till exempel aldrig klarat av att ljuda fram ord, (vilket är det vanliga sättet för barn att lära sig läsa på). En annan sak är att det kan vara svårt att höra skillnad på olika ord eller höra hur ord uttalas korrekt, själv har jag till exempel aldrig lyckats höra skillnad på “skära” (som i färgen rosa) och “skära” (som i vad du gör med en kniv.) Dyslektiker har också ofta dåligt arbetsminne och kan ha svårt att lära sig hård-fakta, så som exempelvis namn. Alltså, dyslexin påverkar så mycket mer än bara en persons läs- och skrivmöjligheter. 

Jag var nästan 10 år innan jag lärde mig läsa. Som jag minns det så kunde jag inte läsa alls, och över en natt så kunde jag helt plötsligt läsa allt! Barn brukar lära sig att läsa korta ord först, sedan längre och svårare ord. Jag lärde mig att läsa “hej” och “katt” samtidigt som jag lärde mig läsa “trädgårdsförening” och “flygplatsbrandman”. Från att inte kunna läsa så gick jag till att bli snabbast i klassen på att läsa. (Sedan efter några år till så kom resten av klassen ikapp mig, jag skulle klassa mig som en medelhastighetsläsare idag). 

Tyvärr lärde jag mig inte att skriva över en natt. Min skrivinlärning har varit långsam och plågsam. Jag skulle säga att det är de senaste 5-6 åren (jag är i skrivandets stund 32 år) som stavningen har kommit upp till en “normal”-dålig nivå (vad nu det är). 

Jag tänker att alla förstår att skolan, speciellt språkundervisning, försvåras av dyslexi så tänker inte prata så mycket om det men vill ta upp en sak: Jag känner att jag har missat andra delar av svenskundervisningen, alltså delarna som inte handlar om läsa och rättstavning. Grammatik, meningsbyggnad, litteraturkunskap… Jag tror att när mina klasskamrater fick lära sig dessa saker så satt jag fortfarande och försökte få bokstäverna på pappret att bli ord, och missade eller inte orkade ta del av allt det där andra.  

Jag älskar att läsa! Jag älskade böcker även innan jag lärde mig läsa själv. Skriva har jag en mer problematisk relation till. Konstant (ej efterfrågade) påpekande av stav- och grammatikfel (inte bara från lärare utan vad som känns som hela världen) har gett mig minst sagt dåligt självförtroende till mina skrivna texter. Släng sedan på att hela Sveriges befolkning verkar flyga i taket så fort en särskrivning sker (vad är det med särskrivning som gör att folk blir så upprörda?) så har det gjort att jag inte velat lägga ut texter jag skrivit till beskådan av andra. Det är först nu som jag har självförtroende nog att dela med mig av vad jag har att säga i skriven form.

Varför nu? Tja, jag vet inte riktigt. Som tidigare nämnt har min stavning blivit mycket bättre senaste åren, och tack gode gud för rättstavningsprogram, men jag tror framförallt att jag har kommit till ett stadie där jag känner att min röst är värd att höras, även om den inte alltid framförs helt språkligt korrekt.

Live long and prosper!

Även i tesammanhang så är det spännande med hur olika människor är. Där en van tedrickare kan känna väldigt subtila skillnader mellan två olika teer så kan en som dövat sitt lukt och smaksinne med kaffe och cigaretter uppfatta två teer som identiska “varmt”, “grönt”, “hö”. Stor del av detta är förstås vana då det går att träna upp men en icke försumbar del torde också vara kopplat till uppväxtmiljö eller genetik, att vissa personer inte fysiskt kan känna skillnaden på smakerna. Därför är det vid missionerande eller teprovningar alltid bra att dels ta teer som sinsemellan är mycket olika och dels brygga dem lite onödigt starka.

En ny begynnelse

by Leave a Comment

Inläggstakten har på den här bloggen gått ner, senaste tiden har den legat på runt ett per år, kanske för att jag har för mycket annat spännande för mig eller kanske för att så mycket redan är sagt. De tidigare inläggen finns ju kvar för den som vill läsa (även om alla bilder försvunnit, ska försöka fixa det). Men nu är jag glad att kunna annonsera om en nystart! Det är dessutom så trevligt att det inte är jag själv som ska stå för de nya inläggen utan det blir Mio som kommer att börja skriva.

Det kommer inte handla om så mycket om te, och som den uppmärksamma läsaren redan märkt så märks det redan i designen av bloggen. Istället är det bokrecensioner och ämnen relaterade till böcker och läsning hon kommer att skriva om. Men oroa er inte, böcker går väldigt bra ihop med te och det kommer till varje inlägg finnas minst ett te-relaterat stycke, som vilket te som passar till en viss bok.

Vi tänkte också pröva oss på att ha en någorlunda jämn inläggstakt (vilket ju aldrig hänt här tidigare) med ett inlägg varannan vecka, så det finns plötsligt skäl att titta hit även om jag inte lagt upp en ny länk på facebook, vilket jag väl i och för sig ofta kommer att göra ändå.

Jag tycker att det här ska bli jättespännande och hoppas att nya och gamla läsare finner mycket nöje och tankar i de nya inläggen.

På tal om ny begynnelse, när det gäller vita teer, vilka är de som är mest känsliga för att vara relativt ny-skördade så skördas de oftast i mars-april, och kommer till Sverige i bästa fall sen vår/tidig sommar. Men för många Oolong-teer så anses den bästa skördetiden vara i September så snart kan de bli dags att försöka hitta årets skörd av ditt favorit-Oolong.

Mind. Blown.

by Leave a Comment

Det såg länge ut som att den här bloggen skulle bli ytterligare en av de där avsomnade bloggarna som jag skriver om på om-sidan. En kollega fick för ett tag sen förklara för sitt barn att en blogg var som en vlogg fast med text istället för video. “Så vadå, b-et står för “text” då eller?”. Om någon vill bjuda in mig till en podcast för att prata om te så finns jag alltid tillgänglig. Om inget av detta ska dagens inlägg handla.

Alla minns säkert hur jag nästan raljerande pratade om vad som är te i det här inlägget. Om ni inte minns det så går det ju att läsa det igen. Men nyligen (nåja, inte jättenyligen men det låter bättre att skriva det) så fick jag av en berest polyglott höra att assam-te inte är te. Att det inte kom från tebusken utan att det var en egen växt. Kunde detta verkligen stämma? Kunde jag haft fel när jag skrev om hur allt te kommer från busken Camellia Sinensis. Eller ja fel kanske jag inte hade haft men nog hade jag tänkt på assam som ett av dessa teer och jag har dessutom i flera inlägg som i inlägget om vilket te du ska köpa i presentbutiken påstått att assam är ett te. Kunde jag verkligen ha haft så fel? Eller var det snarare vännen som var ute och cyklade? Efter att i panik ha gömt mig på toaletten och googlat så fick jag reda på sanningen.

Mind. Blown.

Eller ja alltså, jag hade ju förstås inte haft fel, det hade varit lite väl pinsamt och antagligen inte något som jag vågat skriva om på bloggen. Men vännen hade inte heller direkt fel. Det visar sig nämligen att det finns fyra variationer av tebusken Camellia sinensis.

Nämligen Camelia Sinensis var. Sinensis, Camelia Sinensis var. Assamica samt variationerna pubilimba och dehugensis som dock inte så ofta verkar användas till te.

Så ja, Assam-te kommer från en annan variation av busken men är fortfarande te. Ordningen återställd men det var lite läskigt där ett tag.

Missionen fortsätter

by Leave a Comment

Jag har nu börjat flytta över min mission även till andra forum. Rent privat förstås men tänkte också pröva om det kanske är direktkontakt som är lösningen. Vilken mission undrar kanske den ovane läsaren? Den om att kunna dricka bra te på i vart fall ett café i Göteborgsområdet, och i förlängningen att det ska bli lika självklart att ha bra te som att ha bra kaffe.

I våras så hade jag familj på besök och försökte hitta något att göra på Söndageftermiddagen innan deras hemresa. Jag blev tipsad om att Dorsia hade afternoon tea, jag förväntade mig nu inte att de skulle ha lika bra te som jag har hemma men jag tänkte att de antagligen har betydligt bättre scones, clotted cream och annat av den varan så om de bara hade ok te så kunde det vara värt ett besök.

Till saken hör att Dorsia är ett lyxigt hotell/restaurang, det är den sortens ställe som har skrivit ut olika regler som gäller om vinet kostar mer eller mindre än 5000kr per flaskan, ett ställe som säljer på lyx och kvalité och där en afternoon tea kostar 300:-

Till slut hittade jag vilket te som gick att välja på, tyvärr är inte sajten uppe just nu så mitt minne kan svika mig något men jag har för mig att det var “Earl grey”, “Hallon/Vanilj” och “Roiboos”. Den uppmärksamme läsaren kan nu argumentera för att Afternoon tea är en brittisk företeelse och jag har ju annorstädes skrivit att britter inte är bra på te men så här dåliga är de inte. Att det inte finns ens ett neutralt te på ett ställe som det här. Det blev inget besök. Det blev ett brev istället.

Hej, jag hade tänkt att gå på afternoon tea hos er i våras men blev tyvärr mycket besviken redan när jag såg menyn. Jag vet att jag kanske inte är i majoritet men för mig är teet en central del av ‘afternoon tea’ och av det jag kunde utläsa så höll ni väldigt låg kvalité på detta. Minns jag rätt så fanns det ‘earl grey’, nåt med hallon smak och ‘rött’ te att välja på, redan det urvalet säger mig att ni tyvärr inte bryr er om att ha bra te.

Jag vill nu tro att detta snarare handlar om okunskap än något annat och vill därför erbjuda mig att hjälpa er att få ett tesortiment som både känns lyxigt och har hög kvalité utan att för den saken skull bli särskilt mycket dyrare för er.

Jag har nämligen väldigt svårt att tro att ni skulle arrangera en ‘champagnefrukost’ där det sen bara fanns billiga bubbel att välja på och sen stolt annonsera att det går att välja på “vitt, rosa och cider”.

En bra temeny för ett afternoon tea borde snarare innehålla:
Ett bra neutralt svart te kanske ett ceylon eller ett assam,
ett bra neutralt grönt te kanske ett long jing eller sencha,
ett bra pu-erh te,
ett bra oolong te,
och sen kanske något smaksatt te av lite högre kvalité.

Det är förstås lite (men inte mycket) krångligare att tillreda ett finare te men det är inget som inte går att lära sig på en timme.

Jag tror att ni snart skulle få igen den lilla investering det handlar om i och med att det skulle ge en helt annan lyxkänsla och dessutom göra er unika i Göteborgsområdet då det till skillnad från Stockholm saknas ställen med bra te här.

Själv har jag inga ekonomiska intressen i tebranchen överhuvudtaget, jag jobbar som matematiker på ett it-företag men om ni vill så hjälper jag gärna till med att hitta en bra temeny eller kommer förbi och håller en liten gratis kurs i hur te ska tillredas, detta då jag är en tenörd som inte bara vill kunna dricka bra te hemma. Hör gärna av er och under tiden kan ni också läsa mer om te på min blogg talaomte.se.

Mvh,

Jag har till och med fått svar. Men det var ett intetsägande svar om att dom uppskattade feedback och hade pratat med berörda. Det återstår väl helt enkelt bara att vänta och se hur det ser ut till hösten.

Tusen sorters te för goda människor

by 2 Comments

Följande inlägg kommer från en av mina trogna läsare, doktorand, trebarnsförälder och mångårig teälskare. Vill du också skriva ett gästbloggsinlägg? Hör av dig i kommentarerna, det hade varit mycket uppskattat.

Tepåriktigt

Inför en långhelg till Budapest gluttade jag i en reseguide jag fått låna av en vän. Egentligen var det bara en sak som stack ut – “1000 tea” beskrevs som ett tehus där en kunde sitta bort en hel eftermiddag, och självklart behövde jag planera in ett besök där.

När vi gick längs Vatci utca gick vi först förbi tehuset, eftersom det inte låg längs själva huvudgatan utan en behövde gå in på en innergård. På innergården luktade det ganska starkt av rökelse. En gemytlig atmosfär slog emot en när en öppnade dörren till tehuset. Det var en märkbart varm och fuktig luft, och inredningen var gemytlig med små bord, soffor och självklart även upphöjda avdelningar där en satt på kuddar på golvet. Tehuset var i två våningar där varje våning var indelad i olika sektioner, så en satt lugnt och avskilt.

Temenyn bestod av ca 20 sidor, indelat efter olika sorters framför allt kinesiska teer (även om en mängd andra teer också fanns att tillgå). Själv fastnade jag ganska snart för de fyra sidorna med Puer, varav två var med råa puer som kunde dra 16-20 ggr enligt menyn. Jag bestämde mig dock för ett puer som skulle ligga pressat i bamburör. När jag skulle beställa visade sig det dock vara slut, så då frågade jag vilket av pueren den anställde kunde recommendera. Han rekommenderade då ett puer som de hade gömt (dvs var inte med I menyn) som han kallade chokladpuer. När han såg mig skeptiska min skyndade han sig att tillägga att det hade ingenting med smaken att göra, men att istället för att pressas i den tradtionella tjocka, runda puerkakan så pressades denna tunt och fyrkantigt som en chokladkaka, och därav namnet.

I god tehusanda tog det lång tid att få menyn, att få beställa och att få in teet. Teet serverades på en spillbricka med två koppar, en kanna och en groda, med varmvatten I en vattenkokare bredvid. Enligt servitören skulle teet dra 10 sekunder/dragning, men då den första dragningen enligt detta koncept smakade inte särskilt mycket mer än vatten, lät jag den andra dragningen dra ca en halv minut istället. Då kom en mycket rund och varm jordsmak fram, den som jag älskar så mycket med puer. Smakupplevelsen växte med tredje och fjärde dragningen, den femte började dock teet tappa lite av sin smak så sjätte dragningen fick bli en sista långdragning.

Sammanfattningsvis kan detta tehus varmt rekommenderas. Även om deras slogan är ”gott te till goda människor” så kan jag intyga att även jag blev serverad.