#TalaOmTe & #TalaOmBöcker

The Priory of the Orange Tree
ISBN: 9781635570298
Författare: Samantha Shannon
Utgiven: 2019
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Boken handlar om: Sabran -en ung drottning, Ead -en spion som är skickad till Sabran för att hålla henne vid liv, och Tané -en drakryttare. Tre kvinnor från vitt skilda kulturer och erfarenheter vars öde vävs samman. 

Denna bok har allt! Drakar, intriger, konspirationer, drakar, politik… sa jag drakar? Den har även ett stort persongalleri, så stort att den har ett person-register som bilaga i boken. Person-registret gjorde mig tveksam till om detta verkligen skulle vara en bok för mig. Jag gillar ofta böcker som fokuserar på några personer som jag som läsare får komma riktigt nära, och denna bok hade uppenbarligen väldigt många personer i berättelse. Jag tycker även att om det är massa personer som cirkulerar i berättelsen och som är av vikt, så är det författarens jobb att kunna presentera dom för mig så att jag kommer ihåg vem som är vem, och att ha ett person-register ger intrycket av att lägga över detta ansvaret på mig som läsare. Så jag var skeptisk när jag plockade upp boken, men bestämde mig för att läsa den då jag hört mycket gott om den och tyckte att settingen var spännande. (Och det var även längesedan jag läste ett riktigt episkt fantasysäventyr i tegelstensformat, den är över 800 sidor, så kände att det var dags igen!)

Jag är mycket glad att jag bestämde mig för att läsa den, för den är bra! Riktigt bra! Den har alla saker som en episk fantasy saga ska ha, hela världen kommer gå under och huvudpersonerna måste på något sätt förhindra detta, och den genomför dessa klassiska element så bra och snyggt, samtidigt som den ger oss nya saker. Den ger oss olika kulturer, utan att den ena kulturen är “dom onda”. Den ger oss en främmande värld som inte är homogen utan som skiljer sig från plats till plats. Den ger oss giftemål som politiskt medel men även utforskande av sexualitet och en lesbisk relation. Utöver allt detta så hade jag inte behövt oroa mig för att det bara skulle vara ett virrvarr av massa personer utan att vi får lära känna någon ordentligt, för vi får komma våra huvudpersoner nära. Riktigt nära, ner under huden. Och det är rika, komplexa personer med styrkor och svagheter, rädslor och drömmar. 

Jag rekommenderar denna bok till alla som gillar storslagna berättelser, och även till folk som vanligtvis inte läser den typen av böcker eftersom dom så ofta endast befolkas av vita, heterosexuell män, för denna bok ger dig mer än bara det.

På tal om orange tree, “orange pekoe” är ett svart te av en viss kvalité, vad som gör det oranget är lite oklart men har antagligen att göra med det holländska kungahuset.

I första delen av Bokcirkelskolan™ pratade vi om olika format av cirklar och saker som kan vara bra att tänka på när du startar upp din cirkel. Denna lektion fokuserar vi på hur du får till riktigt bra cirkelträffar, välkommen till Bokcirkelskolan™ Påbyggnad! 

Vad är min roll som cirkelledare?

En cirkel, till skillnad från en föreläsning, bygger på samtal. Det är inte meningen att bara du ska prata, men som cirkelledare har du ansvar för att uppmuntra till konversation och se till att alla får utrymme att prata. 

Jaha, och hur gör jag det då?

Exakt hur du ska gå tillväga för att lyckas beror på flera saker, vilken typ av cirkel du har, vilka dom andra medlemmarna är och hur väl ni känner varandra, för att nämna några saker. Testa dig fram och se vad som funkar med gruppen, vissa grupper behöver väldigt lite styrning och uppmuntran medans andra kräver mycket. Kör ni på distans brukar det även behövas lite mer fördelning av ordet för att folk inte ska prata i munnen på varandra än vad som behövs när man träffas fysiskt. 

Två saker som ofta funkar:

*Kortrunda -Börja samtalet med att alla får säga två, tre meningar var om vad dom tyckte om boken. Känner ni inte varandra sedan tidigare är det även lämpligt att kombinera denna runda med en introduktionsrunda.

*Avslutningsrunda -Avsluta samtalet med att alla får säga en sista reflektion samt sätta betyg på boken.  

Däremellan gäller det att hålla samtalet flytande. Som tidigare sagt, vissa grupper kommer knappt inte behöva någon krok för att börja prata, men vissa behöver både krok, bete och håv. 

Två saker som ofta funkar: 

*Du har förberedda frågor med dig som du ställer till gruppen, och som ni antingen pratar fritt om eller som ni kör rundor på. 

*Du ber deltagarna själva skriva ner saker som dom vill prata om, kanske två eller tre saker beroende på hur många ni är och hur mycket tid ni har till förfogande. (Träffas ni fysiskt kan ni skriva sakerna på lappar som ni blandar och drar, är det digitalt funkar chatt-funktionen.) Det kan vara stora, generella saker som “Språket” eller super specifika saker som “samtalet X och Y hade med varandra på sida 123”. Detta sätt är ett av mina egna absoluta favoriter då det blir frågor/ämnen som deltagarna är intresserade av och det ger även de mer tysta deltagarna möjlighet att styra vad det ska pratas om.  

Förslag på frågor att ta prata kring:

Detta var allt för Bokcirkelskolan™ Påbyggnad, om 14 dagar fortsätter vi med Bokcirkelskolan™ Fördjupning, där kollar vi på saker som sträcker sig utanför en ren bokcirkel, för när du blivit lite mer varm i kläderna och vill gå lite wild and crazy. 

Live long and prosper!

Och när tecirklar blir en grej så tänk på att inte bara dricka samma te utan att tillreda det på samma sätt också.

Titel: Storm Front
ISBN: 9780451457813
Författare: Jim Butcher
Utgiven: 2000
Serie: The Dresden Files #1
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Jag satte mig för ett tag sedan och skrev upp alla serier jag håller på och läser, med baktanken att det skulle ge mig motivation att avsluta en del av dom, men… icke. Istället påbörjade jag ännu en serie, en serie med 18 böcker. (Om det inte är tydligt så är det denna serie jag syftar på). Jag kan dock inte ångra mitt beslut för jag gillade boken.

Storm Front är en urban fantasy berättelse som utspelar sig i Chicago och handlar om Harry Dresden. Harry är en trollkarl som driver en detektivbyrå och även hjälper polisen med svåra fall. I början av denna första bok så letar Harry efter en försvunnen man på fruns uppdrag, samtidigt som han undersöker 2 brutala mord som polisen (och han själv) inte förstå hur dom kan ha utförts, (alltså, rent fysiskt, hur har någon lyckats döda dessa personer på det sättet?)  

Det är en fartfylld berättelse och lagom spännande. Den ger läsaren ganska många frågetecken angående vår protagonist, varav många inte besvaras, men jag tänker att serien har 18 böcker på sig att ge svar så det kommer nog. Men den ger i alla fall intrycket av att det är mer till Harry och hans bakgrund än vad han berättar för oss (boken är skriven i Harrys jag-form). Förutom specifika frågor om Harry så vill jag även veta mycket, mycket mer om världen Harry bor i. Det är som sagt en urban fantasy bok, fantasy elementen existerar i vår egna värld, men vi får inte veta så mycket mer än så. Vi vet att det finns någon form av överhet (the White Council) som kontrollerar/reglerar magi utövare och som vanliga dödliga inte känner till, men vi får inte veta något mer om hur dom samexisterar med resten av världen, eller varför dom är hemliga. Efter att ha pratat med vänner som läst hela serien så har jag fått intrycket av att jag måste läsa några böcker till innan jag börjar få svar på alla frågor. Men det gör mig inte så mycket. Det är rimligt att en serie inte serverar alla svar i första boken, och den är tillräckligt underhållande i sig själv för att det inte ska behövas.  

Det är några saker med Harry som jag ställer mig frågande till, och som jag tror antingen kan göra eller stjälpa serien för mig beroende på hur det utvecklas i kommande böcker. Harry är, av egen utsago, en gammaldags man, med gammaldags värderingar. Detta betyder att “kvinnor ska behandlas som kvinnor” osv, och jag är skeptisk till denna typ av inställning i en huvudkaraktär. Men, det är ändå skrivet på ett sådant sätt att jag tror att det kan bli en intressant karaktärsutveckling utan att vara alltför sexistisk, så det ska bli spännande att se vart det tar vägen. Förutom detta störde jag mig på att författaren ger väldigt noggranna fysiska beskrivningar av varje kvinnlig karaktär vi träffar, genom en väldigt manlig blick. 

Allt som allt en bra bok, som jag rekommenderar till dig som är ute efter något snabbt och lättläst, med lagom spänning och genomtänkt mysterie. 

Serien har också inspirerat till minst 3 teblandningar, ‘Dresden’, ‘Karrin’ och ‘Bob the Skull’, men som ni hör på namnen så är det inget vi rekommenderar att pröva.

Som jag har nämnt, (ungefär en miljon gånger), så gillar jag bokcirklar. Är snudd på besatt av bokcirklar om jag ska vara helt ärlig. Delad glädje är dubbel glädje så för att sprida ordet tänkte jag gå igenom lite tips och trix som kan vara bra om du vill starta upp din egna cirkel, behändigt uppdelat i tre små lektioner. Välkommen till Bokcirkelskolan™ Introduktion!

Vad är en bokcirkel egentligen?
Bokcirklar kan se ut på lite olika sätt. Du kan ha en träff per bok ni läser, eller flera träffar där ni pratar om samma bok. Du kan ha en cirkel där ni först läser ett stycke högt ur boken som ni sedan diskuterar. Det går att ha cirklar fysiskt, (iaf när det inte är corona), där ni träffas hemma hos någon, på ett café, eller en lokal som ni lånat på någons jobb eller ett studieförbund (mer om studieförbund längre ner). Det går att ha cirklar digitalt över tex Zoom eller Teams, eller så kan du ha en brevväxlar-bokcirkel. Det sistnämnda är något jag själv nyligen startade upp 3 st av. Den ena personen börjar med att läsa kapitel 1 i utvald bok, och skriver sedan till den andra om sina reflektioner, den andra tar vid och läser kapitel 1 och 2 och skriver till den första om sina reflektioner, och så rullar det på tills hela boken är utläst. 

Behöver min cirkel ha ett tema?
Nej, det behöver den inte. Men det är vanligt att cirklar har tema. Exempel på tema kan vara en genre ni ska läsa, en åldersgrupp som böckerna riktar sig till, eller att böckerna ska behandla ett visst tema, som tex rasism eller sexism. Det går även att ha bestämmelser om vilka som får vara med i cirkeln, alltså en separatistisk cirkel, för tex endast kvinnor eller endast hbtq-personer. 

Vilken cirkel ska du välja?
När du bestämmer dig för att starta upp en cirkel tänk på vad du vill få ut av den och hur mycket tid du vill lägga. En bokcirkel där ni pratar om boken vid flera tillfällen ger en väldigt ingående och djup analys av boken, medans en träff per bok gör att ni får förtära flera böcker på samma tid. En digital lösning gör att ni kan ha medlemmar över hela sverige, eller hela jorden för den delen, (jag håller själv på att starta upp “international-party-book-circle” med vänner i USA och Australien), men att ses irl kan vara väldigt trevligt och mysigt. Det finns för och nackdelar med alla alternativ.

Hur får du tag på folk till din cirkel och går det att få hjälp att starta upp?
Internet är en fantastisk uppfinning. Jag brukar söka folk till cirklar i litteratur-relaterade facebookgrupper, annars är att kolla bland vänner och kanske kollegor ett tips. Beroende på vilken typ av cirkel du ska ha kan du ha olika många personer med, brevväxlingsbokcirklar brukar bara vara två personer, annars är minst tre att rekommendera, känner ni att gruppen blir för stor går det att dela upp sig i två eller flera smågrupper.  

Jag nämnde studieförbund tidigare, startar du din bokcirkel som en studiecirkel hos ett studieförbund brukar du kunna få hjälp av sagda förbund med att annonsera efter folk och även lokal att låna. Att ha en studiecirkel kräver dock att du följer vissa strukturer och kräver lite administration, men det kan vara värt att kolla upp. En annan källa till hjälp kan vara biblioteket, bibliotekarier brukar vara pepp på att folk pratar om böcker. 

Detta var allt för denna gång! I Bokcirkelskolan™ Påbyggnad (som kommer om 14 dagar) kommer vi gå igenom vad du ska tänka på för att få till spännande samtal under din cirkel. 

Live long and prosper!

Tecirklar är inte en grej va? Varför är inte tecirklar en grej? Tecirklar borde vara en grej.

Queenie
ISBN: 9781501196027
Författare: Candice Carty-Williams
Utgiven: 2019
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Denna bok har marknadsförts som Bridget Jones möter Americanah, och jag säger likt alla som har recenserat denna bok, den är inte Bridget Jones! Americanah har jag inte läst, men att sätta etiketten Bridget Jones på denna berättelse är verkligen att ge helt fel förväntan till läsarna. Detta är en mörk, tung, bok. Huvudpersonen Queenie är inte som Bridget. Detta är inte en bok med en huvudkaraktär som gör dråpliga misstag som det går att skratta åt, som dränker sina sorger i glass, och sedan blir allt bra. Queenie är trasig, på riktigt trasig, och boken ger sig i kast med mental ohälsa, rasism och misogyni utan att väja för det svåra och jobbiga och utan att backa ett enda steg. 

Det är som sagt en tung bok, som ung svart kvinna utsätts Queenie för så mycket fruktansvärt hemska saker. Som kvinnligt kodad person känner jag igen mig i delar, som vit lär jag mig mycket om rasism. Men det är inte en bok helt utan hopp. Vi börjar boken när Queenies mentala hälsa (som inte var på topp innan) snabbt dalar nedåt och hon hamnar på den allra mörkaste botten. Men vi får även vara med när hon påbörjar resan mot tillfrisknande, och det känns hoppfullt. Det är en bok med mycket mörker men även ljus. 

Jag rekommenderar starkt denna bok, men om du har dålig mental hälsa ta det försiktigt.

Tung bok att välja te till, men jag tror på ett ganska neutralt för att inte förstärka känslorna än mer, kanske nåt från Darjeeling?

Jag har skrivit tidigare om glädjen med omläsning, och jag har även skrivit om att växa ifrån författarskap. Därför tänkte jag i detta inlägg berätta en historia om min relation till en bok, (brygg dig en kopp te och slå dig ner i soffan under en filt, så att du riktigt kan njuta.)

Boken i fråga heter Smitvarning, författare är Hans Olsson, och den publicerades 1999. Berättelsen handlar om Angel som håller på att bli vuxen. Han bor i Farsta, har tjejer på löpande band men ingen nära relation till någon av dom. Så en dag ser han Gustav på stan, Gustav som det är tabu att nämna så mamma hör, och Angel bestämmer sig för att söka upp honom. 

Jag fick boken av mina föräldrar på min fjortonårsdag, (året var 2001.) Jag läste den rätt snabbt efter att jag fått den. Och avskydde den! Det var på riktigt den värsta dynga jag någonsin hade läst. Den var konstig och märklig (på ett dåligt sätt, inte på det bra sättet), jag förstod mig inte på huvudpersonen, eller huvudpersonens mamma, eller huvudpersonen kompisar, eller huvudpersonens tjejer. Jag förstod inte vad författaren försökte säga. Jag hatade språket. Allt som allt bottenbetyg. 

Tiden gick. Knappt ett år senare läste jag om boken. Jag minns inte ens varför jag läste om den, antagligen led jag av akut bok-brist. Men jag älskade den! Jag tyckte den var helt fantastisk! FANTASTISK! Huvudpersonen var en så djup karaktär, så många lager att utforska. Alla han hade runt sig var där och gav honom sitt sammanhang, även om det inte alltid var ett sammanhang han ville ha. Vänskaperna som han hade var betydelsefulla, och varje tjej han låg med visade på en annan del av hans personlighet och hans liv. Språket var fantastiskt! Det var djupt, rörande, poetiskt… Jag kände mig kanske inte helt på det klara med vad författaren ville ha sagt, men att det fanns ett djupt, meningsfullt budskap var jag övertygad om. Allt som allt toppbetyg.

Tiden gick. Knappt ett år senare läste jag om boken. Vilket inte var så konstigt denna gången eftersom jag älskade den sist jag läste den. Jag antar ni kan gissa vad som kommer härnäst, det stämmer, nu hatade jag den igen! Språket var pretentiöst, alla karaktärer var osympatiska, och vad tusan var meningen med berättelsen, livet, universum och allting? Jag fattade inte vad det var jag hade gillat med den? Det var uppenbarligen bara ett väldigt kort fönster på knappt ett år som boken talade till något i mig. Vad den talade till kan jag för mitt liv fortfarande inte förstå. Dock har jag inte läst den på massa år nu. Kanske borde jag göra det och se vad jag tycker? Tänk om jag än en gång kommer älska den…
Live long and prosper!

För teer är nog det enda en bör tänka på att ha många olika sorter hemma, så det går att anpassa stundens te till humöret, för ingen tröttnar väl i längden på ett te.

Coldheart Canyon
ISBN: 9780061030185
Författare: Clive Barker 
Utgiven: 2001
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Todd Pickett är en filmstjärna av hög rang som bestämmer sig för att ha ett ansiktslyft när hans karriär börjar dala, tyvärr går det inte som tänkt och han flyr staden för att läka sina sår. Han flyttar tillfälligt in i ett avskild, bortglömt, stort gammalt hus, som en gång i tiden tillhörde Katja, en av stumfilmens stora stjärnor. Oförklarliga saker börjar genast hända. 

Denna bok tillhör övernaturlig skräck genren och tar tydligt avstamp i den gotiska-skräck litteraturen. Jag tycker tyvärr inte att den gör det jättebra. Berättelsen har en intressant premiss, den har intressanta huvudkaraktärer, (personer som man verkligen inte tycker om men som är spännande att läsa om), och den börjar bra. Jag tror största problemet är att den är alldeles för lång. Efter en fjärdedel har vi upplevt allt som författaren har att erbjuda, och den börjar kännas upprepande. Mycket av innehållet känns ditlagt för att vara chockerande, och jag har egentligen inget problem med det, problemet är när resten av boken upprepar samma sak om och om igen och fortfarande verkar tror att jag som läsare ska bli chockerad. Saken med chockerande element är att dom slutar vara chockerande när man utsätts för dom kontinuerligt. Jag tror att om detta hade varit en novell istället för en knubbis på nästan 700 sidor så hade den fått bättre betyg av mig. 

Det mesta av skräck-elementen har sexuella inslag. Jag nämner detta specifikt då jag vet att det är något många har svårt för. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att nästan allt boken handlar om är sex, på ett eller annat sätt. Jag har själv inget problem med detta. Jag har inget emot grafiska sex-scener och tycker det kan vara intressant både i sig själv och som medium för att utforska karaktärer. Jag har heller inget emot att sex används som det har gjorts i denna bok, som ett element av skräck, som något att bli äcklad och rädd av. Men det hade kunnat göras bättre. Idén är ok, utförandet sisådär. Än en gång, för mycket chockvärde för lite substans i sex-scenerna. 

Med allt detta sagt så tycker jag boken var helt ok, 3/5 (även om det är en svag trea) är inte ett dåligt betyg. Men den är verkligen inte för alla läsare.

Tipsar om genmaicha, ett te med en spännande historia som innehåller rostat ris och smakar popcorn. Jättegott i små doser, men inget man vill dricka i 700 sidor.

Ni vet känslan man får efter att ha läst vissa böcker? Den där känslan av att allt är annorlunda, att inget någonsin kommer bli sig likt igen? Känslan av att ha gått in i garderoben och kommit ut i Narnia?  Jag älskar den känslan. Jag älskar att bli så berörd av en bok. 

Men ibland så händer något. Dörren stänger sig igen. Det känns inte längre som Narnia, du står där i garderoben och allt du ser är en vägg. Och du kan inte låta bli att fråga dig själv, var det bara inbillning? 

Det finns författare som jag älskat med en passion, och som jag nu inte längre älskar. Faktiskt kanske till och med ifrågasätter om jag ens tycker om deras böcker. Har jag vuxit ifrån författaren, är det oåterkalleligt förbi, eller kommer vi hitta tillbaka till varandra igen? Detta kanske låter lite överdramatiskt, men jag kan på riktigt bli väldigt ledsen av denna upplevelse.

Nick Hornby läste jag mycket av tidigt 2000-tal och älskade. ÄLSKADE! Hans böcker gav mig så mycket, när jag läste High Fidelity första gången var det som att bli kastad in i en tegelvägg. Men mer och mer har känslan av hänförelse över böckerna sjunkit undan och ersatts med något annat. Jag är dock inte riktigt säker på vad. En sak att klargöra, även när jag älskade hans böcker så kunde jag se saker som var problematiskt i dom, min poäng är att det inte var så att jag inte såg saker som var problematiska, och nu gör jag det och gillar därför inte längre böckerna. Jag har alltid sett problemet med dom, så det är något annat som har skiftat. Jag vet bara inte riktigt vad. Kanske har min toleransnivå för snubbiga snubbar sjunkit? Oavsett så känns det inte längre på samma sätt, och det gör mig ledsen. High Fidelity var väldigt, väldigt viktig för mig i min sena tonår. Jag älskade denna totalt osympatiska huvudperson samtidigt som jag ville ge honom en käftsmäll. Jag såg något i honom som jag såg i mig själv, även om jag, till skillnad från honom, aktivt arbetade på att inte vara en rövhatt mot alla jag träffade. Ändå kände jag en gemenskap med honom på något udda vis. Jag har inte läst Hornbys senaste böcker, vilka jag har hört har mindre problematik i sig genom tex mer vettiga kvinnoporträtt, och jag står i valet och kvalet om jag ska ge mig ikast med dom eller inte. Å ena sidan kanske de senare böckerna kan ge mig tillbaka kärleken för författarskapet, å andra sidan kanske det är dödsstöten. Just nu låter jag mig själv leva på hoppet genom ovissheten av att inte läsa något mer av honom, men får se om det ändras i framtiden… jag känner mig inte riktigt klar med Hornby trots allt. 

Jag har ett till exempel på en författare och en bok som jag definitivt har haft liknande känslor för som jag har för Hornby, men det får ni vänta 14 dagar på. Live long and prosper!

Ett bra te tror jag inte det går att växa ifrån men visst kan jag ibland sakna tiden där alla teer var goda bara dom var söta.