Vad är en bra recension? Idag tänkte jag dyka ner och försöka sortera lite bland mina egna tankar och åsikter när det kommer till att recensera böcker, för det är något jag funderat på ganska länge nu. 

När jag gick i högstadiet lovade jag mig själv dyrt och heligt att aldrig recensera en enda satans bok. Detta efter att min lärare i svenska sagt att man var tvungen att skriva och lämna in till honom en recension av varje bok man läst. Detta var på den gamla goda tiden då jag läste 2-4 böcker per vecka beroende på tjocklek. Jag hävdade att det var orimligt att jag, som något av en bokslukare, skulle straffas och behöva göra extra mycket läxor, jämfört med mina klasskamrater som kanske läste 1 bok per termin (för att dom blev tvingade till det). Efter många, långa diskussioner fick jag iaf en överenskommelse med läraren att jag bara behövde lämna in 2 recensioner på en termin, vilket kändes som en mer rimlig arbetsbelastning. Men motviljan mot att skriva recensioner hade redan satt sig, och den fortsatte växa under resten av min skolgång, och det var först vid 30 som jag kom på att recensera böcker faktiskt kan vara skoj, när man gör det på frivillig basis och får skriva hur man vill. Och ju fler recensioner jag skrivit på min lilla blogg desto mer har jag börjat fundera kring vad som gör en recension bra och vad som gör den rolig att läsa. 

Jag vill hävda att en bra recension är den recension som når upp till, eller kommer nära, målet du har för din recension. Är ditt mål att roa läsaren är en bra recension den som får läsaren att fnissa, är ditt mål att varna för en usel bok är den bra om den avskräcker potentiella läsare, är ditt mål att få fler att hitta till en fantastisk skatt är den bra om den når ut och får någon annan att plocka upp boken. 

Jag har skrivit många recensioner som mer handlat om företeelser som förekommer (eller inte förekommer så ofta som jag tycker dom borde,) i litteratur, och som tar avstamp i en specifik bok, snarare än handlar om själva boken. Och jag funderade mycket i början på om jag ens borde kalla dessa recensioner för just recensioner, eftersom dom inte följer någon generisk recension-mall och bara i princip handlar om en pytteliten del av boken. Jag valde dock “recensioner” ändå, dels för att det ibland är en svår gränsdragning (när blir något en “riktig” recension?), och dels för att jag inte vet vad jag annars skulle kalla det. Och det fina med att vara vuxen och inte ha en svensklärare är att jag får skriva mina recension hur jag vill och kalla dom för recensioner om jag vill, ingen kan stoppa mig! 

Men låt oss säga att målet för recensionen är att hitta rätt läsare, då finns det några standard saker som oftast kan vara bra att ha med: 

*Info om boken (titel, författare etc)
*Kort synopsis
*Beskrivning av huvudtema/handling & huvudkaraktärer
*Språket
*Vad man kan förvänta sig av boken & vem du tror skulle gilla den

Analys av boken, bör det vara med? Jag gillar själv att läsa recensioner som har lite analys i sig, så stoppa dit det om det är något speciellt du tänkt på. Men en ordentlig, utförlig, analys är inget som skrivs (eller läses) i en handvändning, även om den har tydlig avgränsning för vad det är man kollar på, så jag skulle säga att analys är inget som måste vara med. (Min inre tant säger även att “det är inte en analys om man inte följer A, O och Ö så kalla det inte för analys om du bara slänger in några paragrafer i en recension”, men min yttre tant säger “skit samma kalla det vad du vill”).

Sista frågan, och roligaste frågan, jag vill kolla på är om en recension bör vara objektiv eller subjektiv? Denna fråga diskuteras ganska ofta i boknörderikretsar, (och jag blir alltid lika förvånad). Jag säger subjektiv! Dels är det extremt svårt att lyckas vara objektiv även när man försöker, (jag har stött på många recensioner som hävdar dom är objektiva men som uppenbarligen inte är det), och dels tycker jag subjektiviteten är lite poängen med att både skriva och att läsa recensioner. Jag vill antingen dela med mig av vad jag tycker om en bok, eller så vill jag veta vad någon annan tycker om en bok. Vad någon tror att gemene man tycker om en bok är jag ointresserad av, då läser jag hellre 10 olika recensioner av samma bok för att själv kunna dra slutsattsen vad genomsnittspersonen tycker. Sen är det såklart inget fel med att säga “jag gillar inte X i boken, men jag skulle tro att det finns många andra som gillar det”,eller vice versa,  men jag vill veta vad du som skriver själv tycker, annars hade jag inte satt mig och läst din recension.  

Live long and prosper!

Allt detta stämmer också på en terecension, i synnerhet att omdömet måste vara subjektivt

Titel: “A Memory Called Empire” & “A Desolation Called Peace” 
ISBN: 9781529001587 & 9781250186461
Författare: Arkady Martine 
Utgiven: 2019 & 2021
Serie: Teixcalaan #1 & #2
Betyg: A Memory Called Empire betyg 3, A Desolation Called Peace betyg 4

Dubbel bokrecension = dubbelt så bra! (Det vet ni, det är sen gammalt). Och eftersom jag alltid talar mig varm om hur bra duologier är så skulle det vara konstigt om jag inte recenserar denna serie med 2 böcker som jag gillade väldigt mycket. 

Serien tar sin början när Mahit Dzmare, den nya ambassadören från en liten oberoende gruvstation, kommer till huvudstaden för det enorma riket Teixcalaan och tillträder sin tjänst. Teixcalaan är ett rike som sträcker sig över flera solsystem och som alltjämt expanderar, och Mahit hamnar mitt i det politiska spelet, hennes föregångare har blivit mördad och någon från hennes hem-station verkar försöka sabotera för henne, och mitt under detta spel faller Mahit handlöst förälskad i en kultur som inte är hennes egen och som antagligen aldrig kommer se henne som en jämlike.  

Jag vill börja med att säga att jag blev förvånad när jag såg att jag gett bok 1 en trea i betyg, denna bok har uppenbarligen växt på mig i efterhand, för nu skulle jag antagligen sätta en fyra. Men vissa böcker är så, ju mer man reflekterar över det man läst desto bättre blir dom. Bok 2 fick sig en fyra i betyg på en gång dock. 

Jag brukar normalt sett inte vara så förtjust i böcker som har stort fokus på politiskt spel, men här så funkar det för mig, jag tycker till och med det blir riktigt spännande! Jag tror ett problem jag brukar ha är att jag ofta inte förstår när karaktärer ljuger, och där sitter jag som ett frågetecken och fattar inte varför dom sa som dom sa. Men jag slipper det i denna bok eftersom man får följa Mahits (och några andra personers) innersta tankar, och att jag därigenom får en tydlig markering när dom ljuger. Me like, stamp of approval!

Språket i boken är fantastiskt poetiskt och vackert! Teixcalaan har en kultur som värdesätter och vårdar sitt språk, och detta förs över till berättelsen. Poesi är bland det viktigaste man som Teixcalaan får lära sig under sin uppväxt, och tävlingar i poesi är konstanta och improviserade, vilken fest du än går på så kommer det uppstå minst en spontan poesitävling. Men det är inte bara som en konstform i sig själv som poesi värderas högt, allt, från handlingslistor till lagar, har något form av versmått och ska vara vackra och språkligt väl formade. Med en berättelse byggd kring en sådan kultur så skulle det vara minst sagt konstigt om språket vi får läsa inte vårdats och ord vägts innan dom fick sin slutliga form, det är en vacker läsupplevelse. 

Teixcalaan är sci-fi när den är som bäst tycker jag. Vi har teknologiska framsteg som fascinerar och inspirerar, men fokus ligger inte på tekniken utan på hur de teknologiska framstegen påverkar och samverkar med människorna som lever med den. Berättelsen diskuterar även frågor som imperialism, xenofobi och statsskick, och gör så med en lätt hand som låter dig som läsare tänka själv och dra egna slutsattser. 

Jag rekommenderar denna serie till folk som gillar berättelser om stora spel med höga odds, och jag vill uppmuntra dig att ge serien en chans även om du är en person som mig som generellt sett inte gillar politiska intriger, jag tror denna bok kan passa dig ändå. 

Till en duolog bör ni förstås dricka två teer varje dag ni läser i den. Förslagsvis börja med ett ljusare som ett grönt eller lättoxiderat oolong och sen byta till ett svart eller puerh senare under kvällen.

Tänkte skriva lite om bokstäver, eller mer korrekt tänkte jag i första halvan av inlägget prata om orden typsnitt och teckensnitt, och i andra halvan om hur utformningen av bokstäverna kan underlätta eller försvåra läsning.  

Så typsnitt och teckensnitt, vad är grejen? Orden används ofta omväxlande och som synonymer med varandra, men är det samma sak? Svaret är ett solklart njae, det beror lite på, och på vem du frågar. Typsnitt när det används i tryckeri-kretsar betyder själva verktyget som används för att trycka, alltså tex en liten bokstav i metall som sätts i formar som sedan används för att trycka ord på papper, se här, en förklarande bild:

Teckensnitt är själva utformningen av bokstäverna, hur dom ser ut, så i ett ordbehandlingsprogram på datorn så ärett teckesnitt och ett annat teckensnitt. För att sammanfatta kan man säga att alla typsnitt är även ett teckensnitt, men alla teckensnitt är inte ett typsnitt, (speciellt inte idag när mycket som skrivs aldrig går till tryckeri utan går från skärm till skärm eller skärm till skrivare). Men som jag började med att säga, gemene man använder dessa ord synonymt med varandra, och om du inte arbetar med tryckeri spelar det egentligen ingen roll vad du säger. Dock om du vill slippa att någon börjar förklara för dig att du säger fel så använd ordet teckensnitt, för jobbar du inte med tryckeri så är teckensnitt aldrig fel ord, men typsnitt kan vara fel. 

Nu lämnar vi lingvistiken bakom oss och fokuserar på hur bokstäverna ser ut, och om det verkligen spelar någon roll? Jag antar att det inte direkt gör någon förvånad om jag säger att ja, det spelar roll hur bokstäverna ser ut. Vem av oss har inte försökt läsa en handlingslista från en äldre släkting eller ett syskonbarns julklappsrim på ett paket och rivit vårt hår för vad i helvete står det?! Min poäng är, har man någon gång inte kunnat läsa någons handstil så förstår man att hur bokstäverna faktiskt ser ut såklart spelar roll. Givetvis så gäller detta även teckensnitt på en digital eller tryckt text, och det behöver inte bara handla om att något är svårt eller lätt att läsa. Vilket teckensnitt man använder sätter också förväntningar hos läsaren och vid formgivning av tex hemsidor är teckensnittet av yttersta vikt för att sätta stämningen hos besökaren. Jag vill även hävda att det finns regler (ofta oskrivna men ibland uttalade) för när det passar sig att använda eller att inte använda vissa teckensnitt. Ett bra exempel på teckensnitt som oftast är opassande att använda är , är man över 10 år så är det väldigt sällan folk tycker det är rättfärdigat, och kan ni föreställa er Skatteverket använda på sin hemsida? (Nej, det kan ni inte, för det skulle ses som helt galet oseriöst).

Det finns teckensnitt som är/anses vara lättare att läsa en andra och de främsta grupperna man kollar på när det kommer till läsbarhet är synnedsatta och dyslektiker, alltså två grupper som generellt sett kan ha svårare att läsa en den stora massan. Men när det kommer till teckensnitt verkar det även vara svårt att säga att något är alltid rätt eller alltid fel och vissa saker verkar inte spela så stor roll som man kanske kunde tro. Tex säger Synskadades Riksförbund att det inte spelar någon roll om bokstäverna har seriffer eller inte (seriffer är dom små nedre strecken på bokstäverna som finns på tex )  och Dyslexiförbundet säger att det dyslektiker har lättast att läsa är det som dom utsätts mest för. För några år sedan dök det upp ett nytt teckensnitt speciellt utformat för att vara lätt att läsa för dyslektiker. Idén är god men ingen verkar tycka det är lättläst. Med ingen menar jag jag själv (som har dyslexi), de jag känner som har dyslexi och de personer med dyslexi som Dyslexiförbundet lät testa teckensnittet för utvärdering. Men med tanke på dyslektiker även verkar ha lättast att läsa det dom utsätts för mest, så vill jag inte helt avskriva det nya teckensnittet, kanske behöver vi (*jag) bara utsättas för det mer för att vänja oss? Men å andra sidan, det är skrämmande likt och som jag sa tidigare, vem över 10 skulle använda sig av det? Du kan spana in teckesnittet på opendyslexic.org/

Live long and prosper!

För teer är inte teckensnittet lika viktigt, men ändå spännande hur liknande teckensnitt det är på etiketter från de flesta butiker. Jämför gärna på de du har hemma.

Titel: The Apocalypse Suite
ISBN: 9781593079789
Författare: Gerard Way (Writer), Gabriel Bá (Artist), Dave Stewart (Colourist)
Utgiven: 2007
Serie: The Umbrella Academy #1
Betyg: 3 av 5 tekoppar

The Umbrella Academy handlar om 7 barn med superkrafter som adopteras av en excentrisk miljonär och tränas till att bli superhjältar. 

Detta är serietidningen som Netflixserien The Umbrella Academy baseras på. Netflix gör det bättre. Recension slut. 

Nä, ok, kanske inte. Det är en helt ok serietidning, men den ger mig inte riktigt vad jag vill ha. Tecknarstilen är ok men inget märkvärdigt, fast jag uppskattar färgläggningen. 

När man jämför böcker med filmer så brukar boken ge mer än filmen, mer info, mer historia, mer tankar, mer mer mer… Men när det kommer till serietidning vs serie/film är förhållandet ofta det omvända och så även i detta fall, och det är främst det som gör att jag tycker bättre om Netflixserien. Jag får veta så mycket mer om karaktärerna och får lära känna dom så mycket bättre hos Netfix än i serietidningen. Jag kände ofta när jag läste The Apocalypse Suite att jag blev frustrerad över avsaknaden av karaktärsdjup, och fyllde själv i saker som jag kom ihåg från Netflix. Det är inte konstigt att serietidningar inte får med lika mycket information som en vanlig bok får, mycket mindre text får plats på sidorna och många färre sidor att arbeta med. Sedan så ger givetvis serietidningen andra saker som en bok inte ger, ett visuellt medium som också kan förmedla information och känslor etc, men The Apocalypse Suite ger mig inte tillräckligt mycket visuellt för att väga upp avsaknaden av text. 

Detta är inte en dålig läsupplevelse, och kanske hade jag tyckt bättre om serietidningen om jag inte först sett Netflixserien och haft så höga förväntningar på läsningen. Så, jag tror jag rekommenderar The Apocalypse Suit som läsning för de som inte sett Netflixserien, för jag tror man kommer gilla den mer då.

Och skulle det sluta med att du blir ett stort fan så kan vi tipsa om att det finns umbrella Academy tekoppar lite var stans på nätet

I ett tidigare inlägg som handlade om novelizations skrev jag att ämnet fanfiktion fick bli ett inlägg för en annan dag, och nu har en annan dag kommit! 

Låt oss börja med det grundläggande, vad är fanfiction egentligen? Berättelser som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum men inte är en officiell del av franchisen är fanfiktion. Vanligast är att fanfiction använder sig av samma karaktärer som den ursprungliga boken och hittar på nya berättelser kring dessa, men det är inte heller ovanligt att settingen/världen används men med helt andra karaktärer som inte finns med i ursprungsberättelsen. Som exempel så kan en Harry Potter fanfiktion handla om Harry, men det kan även handla om en helt annan person som går på Hogwarts, och världen följer det som är kanon för Harry Potters värld. 

Oftast (men inte alltid) skrivs fanfiktion av amatörer och detta, att inte tjäna pengar på sin fanfiktion, är något av en grundpelare i fanfiktion communityt. Tanken är ungefär, du använder dig av karaktär/världar du inte själv skapat, och ska inte sko dig på någon annans arbete, typ. Det finns dock gott om fanfiktion skrivare som sedan blivit professionella författare, för att nämna ett stort namn så skrev Neil Gaiman Dr Who fanfiktion innan han blev betald författare (och fick skriva officiella Dr Who berättelser), och det finns även endel som har fått sina fanfiktion utgivna som originalverk. När ett verk utges som originalverk handlar det alltså om en fanfiktion som innan utgivning får ändra om tillräckligt mycket för att det inte direkt ska gå att se ur vilket verk det först skapades. En extremt känd bok som började som fanfiktion är Fifty Shades of Grey av E.L James som från början var fanfiktion av Twilight av Stephenie Meyer. 

Fanfiktion har länge haft väldigt låg status. Inte nog med att det handlar om personer som inte själva skapat det dom skriver om, dom är också väldigt ofta kvinnor/flickor. Och som oftast när kvinnor gör saker som män inte gör lika mycket så har det låg status. (Nej, jag tänker inte gå in närmare på det, jag skulle tro att de flesta av mina läsare håller med mig om denna ståndpunkt, och om du inte gör det tror jag att jag behöver betydligt mer än en paragraf i detta inlägg för att övertyga dig om att så är fallet.) Men det har börjat röra på sig, säkerligen beror en del av statushöjandet av att professionella författare skrivit fanfiktion och att detta blivit mer känt, och jag tycker enbart det är positivt. Missförstå mig inte, all fanfiktion som finns är inte välskrivna, bearbetade berättelser, det finns mycket skräp där ut, men det finns också fantastiska berättelser, och det faktum att dom är skrivna helt utan betaläsare, lektörer och redaktörer gör det bara ännu mer imponerande, jag har läst fanfiktion som jag tycker är mer välskriven och bättre story än vissa publicerade böcker jag läst. 

Låt mig avsluta med att nämna 2 sidor som du kan läsa fanfiktion på, ifall jag lyckats få dig nyfiken, archiveofourown.org och fanfiction.net. Detta är nog det två mest välkända fanfiktion sidorna, och tro mig, du kan hitta allt du någonsin vill läsa, och inte läsa, där!
Live long and prosper!

På samma sätt så är fan-tea när folk korsar olika tebuskar och odlar själva hemma. Eller ok, det har väl inte hänt än men visst vore det coolt om det fanns?

Titel: Järnulven
ISBN: 9789132212314
Författare: Siri Pettersen
Utgiven: 2020
Serie: Vardari #1
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Vi öppnar 2022 med recension av en 5-tekoppar bok! Järnulven handlar om Juva, en ung kvinna som försörjer sig som jägare och försöker ta sig bort från sin kontrollerande mor och makthungriga syster. Juva är av blodläsarsläkt men hon vill inte ha något med blodläsare att göra, eftersom det enligt hennes egna utsago bara är svindlare hela bunten. Men när ulvsjukan flammar upp i staden dras hon mot sin vilja in i en kamp som är så mycket större, och har så mycket mer historia, än hon kunnat ana. 

Järnulven är en berättelse som drivs framåt av action, saker slängs på Juva från alla håll i ett allt snabbare och snabbare tempo, men aldrig glöms hennes känslor och inre liv bort, och mycket av Juvas kamp är fortfarande mot sig själv och sina egna minnen. Juva har minnen från sin barndom som hennes mor hela tiden sagt henne bara är fantasier och mardrömmar, men är dom verkligen det? Hon använder droger för att försöka kontrollera de episoder hon får som gör att hennes hjärtslag skenar iväg. Beskrivningen av dessa tillfällen, hur Juva upplever att världen trycker sig på och inte kan värja sig och allt bara snurrar snabbare och snabbare, går att tolka och läsa på olika sätt, men för mig är det en spot-on beskrivelse av uppbyggnaden till en panikångestattack och det är mycket obehagligt att läsa.

Spoilers förekommer i texten nedan.

Berättelsen cirklar kring Juva men vi får även följa två andra karaktärer, Nafraím och Rugen. Nafraím är en av de big bad wolfs och Rugen bara en helt vanlig rövhatt, men jag tycker definitivt mycket sämre om Rugen! Sett i ett universellt perspektiv gör Nafraím mångt mycket värre saker än Rugen och saker som har så mycket större och mer långtgående konsekvenser, men Rugen känns så verklig. Vi har alla någon gång mött en Rugen, och det är det som gör att han väcker en sådan avsmak. Nafraím må göra dåliga saker och drivs av en stark självbevarelsedrift som gör att han sätter sina intressen framför andras, men han njuter inte av att skada andra och han hymlar inte med vem han är eller vad han gör, inte för andra men framförallt inte för sig själv. Tills skillnad från Rugen som genuint tror att världen är skyldig honom något och som är lika lättkränkt som en katt (eller en vit medelålders man). 

Jag rekommenderar denna bok till alla som gillar äventyr, berättelser som handlar om att växa upp, ödet, och att ta kontroll över sitt egna liv. Detta är första boken som jag läst av Siri Pettersen, men definitivt inte den sista! 

Och om man nu ska spå framtiden så görs det väl ändå bäst i teblad och inget annat

Så har ännu ett år passerat, och eftersom statistik är roligt kommer här min lässtatistik över 2021!

Har läst betydligt fler böcker än mitt läsmål var, men också betydligt färre böcker än under 2020. Mitt mål 2022 är fortsatt 55 böcker, då jag känner att lite drygt 1 bok i veckan är lagom och vill inte känna något hets över att jag “måste” läsa mer än så.

Tips Måndag! Här kommer några bok-relaterade sidor som är bra och roliga och värda att spana in om man finner sig ha lite tid över någon gång. 

abooklikefoo.com/ 

Detta är boktips sida deluxe. Vet du inte vad du ska läsa härnäst kan du ta denna till hjälp.  Du skriver in minst två böcker som du gillar, och får sedan upp förslag på vad du borde gilla. Du kan förfina förslagen genom att välja om du vill ha fakta eller skönlitteratur, om du vill ha populära eller mer okända böcker, och vilken tidsperiod du vill boken ska vara skriven. 

litteraturbanken.se/bibliotek

Litteraturbanken är en guldgruva om du letar efter äldre texter. Det är en sida som “tillgängliggör svensk skönlitteratur och andra texter av vikt för vår förståelse av det litterära kulturarvet”. Den har även översättningar som varit betydande för Sveriges litteraturhistoria, främst utländska texter översatta till svenska men även vissa svenska texter översatta till annat språk. Vill du se skillnader i Gösta Berlings sagas olika utgivningar, eller läsa Pojkarne och Flickorna av Anna Maria Lenngren publicerad 1808 så är detta sidan för dig. Det finns även en hel del epub-texter för nedladdning. 

sparknotes.com/lit/

Denna sida är tänkt som studiehjälp, men den är rolig även om man inte har ett prov eller tenta att plugga för, har man en bok i sina händer som man vill dyka lite djupare i kan detta vara ett bra redskap. Främst är den fylld av “study guides” av väldigt, väldigt massa böcker. En study guide ger dig många olika saker -Summering av hela boken och per kapitel samt en grundläggande analys av verket, beskrivning av karaktärer, citat, vad den innehåller för teman, mm etc, vissa guider har även små quiz man kan göra (skoj!). Utöver de study guides som finns har sidan även en gedigen ordlista, samt en grundläggande genomgång av vad en analys är och hur man kan lära sig göra en. 

Det var allt för detta året, men vi ses nästa år igen!
Live long and prosper!

Även om det kanske känns lite grått så för terelaterade sidor måste jag ändå få tipsa om engelska Wikipedia som har riktigt bra sidor om te.

Här är en sammanställning av den julkalendern som var på Tala Om Tes instagram och facebook. Ett citat om dagen i 24 dagar, enjoy!

Titel: Janne, min vän
ISBN: 9789174484007
Författare: Peter Pohl
Utgiven: 1985
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Janne, min vän handlar om Krille, en tolvårig pojke som försöker förlika sig med att hans väg som duktig student i den fina skolan ofrånkomligt kommer att separera honom från det kompisgäng som han hänger med utanför skolan, och till det gänget kommer Janne, och de båda blir bästa vänner. 

Boken utspelar sig 1954 på söder i Stockholm och det är få böcker som jag upplevt mig så främmande inför som denna, skulle nästan säga att det var något av en kulturkrock. Mycket beror på språket. Det är svenska, jag vet det, och jag förstår det allra mesta som sägs, men jag som är född sent 80-tal i den värmländska skogen har aldrig någonsin hört folk prata på detta sätt irl, och heller aldrig läst det i en bok. (Det finns med en ordlista i slutet av boken, ifall man skulle behöva hjälp.) Jag har ofta känt mig mer hemmastadd i böcker som utspelar sig på helt andra världar med utomjordingar av alla möjliga slag än jag gjorde i denna bok. Språket är bara en del av elementen som gör att jag inte känner mig hemma i berättelsen, dessa pojkars liv som vi får följa, denna uppväxtskildring, är som ingen annan, den är unik på det allra bästa sättet, rå och djärv. 

Det är Krille som berättar sin historia om honom och Janne, och det lämnar ganska många frågetecken kring vad det var som faktiskt hände med Janne, för det Krille inte förstår eller får veta av vuxna i hans närhet får heller inte vi som läsare veta. Jag läste boken i en av mina bokcirklar, och vi hade nästan lika många tolkningar och spekulationer av vad som hänt som deltagare. 

Det är en vacker och varm berättelse om vänskap och kärlek som cirkulerar kring Krille och Janne, men i bakgrunden av allt detta har vi ruttna lärare, bortslösade sommarlov och oro för framtiden och vetskapen att när man öppnar några dörrar så stängs några andra. 

Jag rekommenderar denna bok till läsare som vill bli berörda och läsa något av en tidskapsel, utan att för den delen bli utsatta för massa sliskig nostalgi.

Redan på 50-talet dracks det mycket te så för att komma i stämning kanske dricka något ur en randig tekopp?

Snart är det första December och även i år kör Tala om tes sin alldeles egna julkalender, ett inlägg om dagen fram till jul! Den finns att ta del av på Tala om tes facebook eller instagram, (heter talaomte på båda ställena). Den 24/12 kommer jag lägga upp en sammanställning av julkalendern här på bloggen, men jag rekommenderar att ni följer den på sociala medier istället, det blir ju så mycket roligare så! Under julkalendern så pausas de vanliga Måndagsinläggen, men återkommer igen 27/12.