Titel: “The Sword of Summer”, “The Hammer of Thor” & “The Ship of the Dead”
ISBN: 9781423160915, 9781423160922, 9781423160939
Författare: Rick Riordan 
Utgiven: 2015, 2016 & 2017
Serie: Magnus Chase and the Gods of Asgard #1, #2 & #3
Betyg: Samtliga fick 4 av 4 tekoppar

Dags för triple-recension! (För tre gånger så många böcker = tre gånger så bra). 

När första boken tar sin början är Magnus Chase 16 år gammal och hemlös sedan två år tillbaka då hans mamma blev sliten itu av vargar. Han hamnar i slagsmål med en eldjätte, dör en hjältes död och kommer till Valhalla. Här börjar Magnus nya liv, och det är ett äventyrligt sådant. 

Alla tre böcker har varsin historia men med en övergripande ark som binder dom samman. Vi läsare får följa med när Magnus tillsammans med sina vänner möter gudar och väsen och historierna tar antingen avstamp i nordisk mytologi eller ger blinkningar åt gamla sagor. Jag har själv rätt dålig koll på mytologi och jag tror att om du är mer påläst kommer du säkerligen lägga märke till ännu fler saker som jag i min ignorans missade. 

Det är bra mer representation i denna serie. Detta är första serien jag läst av Riordan, och jag har förstått att representation är något som författaren inte hade så mycket av i sina tidigare böcker, så det är roligt att han börjat inkludera mer folk. En av Magnus följeslagare (som blev hans vän när han bodde på gatan) är döv (och alv) och en av hans andra vänner är troende muslim (och valkyria). I tredje boken kommer min favoritkaraktär in, Alex, som är en genderfluid person med grönt hår. (Ja, det kan vara så att jag läste in mig själv rätt mycket i karaktären, trots att jag inte är tonåring längre och det var flera månader sedan jag hade grönt hår). 

Spoilers förekommer i texten nedanför.

Tidigt i tredje boken förstår vi att det med största sannolikhet kommer utvecklas någon typ av romantik mellan Magnus och Alex. Magnus är en cis-kille och antagligen heterosexuell, vi läsare får aldrig veta något annat och det hintas heller aldrig om att han inte skulle vara straight, så vi kan utgå från att han ser sig själv som det. Och han blir uppenbarligen snabbt kär i Alex. Alex som vissa dagar är kille och vissa dagar tjej, men detta bekymrar inte Magnus. Jag blir så glad, för det är så skönt med en straigh karaktär som det inte blir en stor grej för när han blir kär i någon som inte är bara tjej. Givetvis behövs de historierna också, historier om att hitta sin sexualitet, historier om att det kan vara svårt och jobbigt, men det behövs också historier som visar på att det inte behöver vara en stor grej. Att det kan vara enkelt och smärtfritt och detta är en av de historierna. Och helt ärligt, det känns väldigt mycket i Magnus karaktärs anda att ta det med en klackspark, det är lite så han tar sig an hela livet (och döden). 

Jag rekommenderar denna serie till tonåringar och vuxna som vill ha ett äventyr fyllt av fart, komik och värme.  

Till detta är förstås både grönt och varmt te bra, men undvik dom komiska teerna.

“Döm inte boken efter omslaget” -detta har jag pratat om i ett tidigare inlägg. “Döm inte boken efter titeln” -är det ingen som säger. Betyder det att vi bör döma boken efter dess titel? Eller har bara ingen kommit på att detta borde vara ett uttryck? Antagligen borde vi inte lägga så stor vikt vid titeln, den ger oss egentligen rätt lite, men det är en sanning universellt erkänt att en bra titel gör hela läsupplevelsen bättre! Och jag kan erkänna att vissa böcker har hamnat på min att läsa lista endast på grund av deras titel.

Vad är då en bra titel? En titel ska vara lockande så klart, och precis som omslaget ska det gärna vara beskrivande och visa på en känsla som boken har. Är det en bok med mycket humor får titeln gärna vara rolig, är det en bok med mycket obehag får titeln gärna vara äcklig, osv, ni fattar grejen. Sedan är det bra om titeln är någorlunda minnesvärd för hur många gånger har du inte tänkt, “den boken ska jag komma ihåg för den verkar bra”, och 45 sekunder senare glömt både titel och författare? Där hjälper rim och allitteration till då båda dom sakerna gör det lättare att minnas fraser, eller ordspråk för den delen. En annan sak som gör det lättare att minnas är något vulgärt eller något som är till för att chocka, för saker som rör upp känslor minns man lättare än saker som inte gör det.

Just nu är dessa mina topp 5 titlar av böcker som jag har på min att läsa lista (utan inbördes ordning):

Something Wicked This Way Comes (av Ray Bradbury) -En av böckerna som hamnat på min lista endast pga av att titeln är så fantastisk. 

A Natural History of Dragons (av Marie Brennan) -Kombinationen av “natural history” och “dragons” är oslagbar, vem vill inte ha ett uppslagsverk om drakar? 

Magisterlekarna: En sodomitisk melodram (av Kristofer Folkhammar) -Titlar som har “förbjudna” ord lockar mig ofta och jag tror inte jag är den enda. 

The Library of the Unwritten (av A. J. Hackwith) -Titlar som innehåller ord som “library”, “book” eller “reading” brukar tilltala mig, det brukar inte behövas så mycket mer än så.

Do Androids Dream of Electric Sheep? (av Philip. K Dick) -Fråga som tilltalar min inre filosof.

Live long and prosper!

För teer är det oftast lätt att döma efter titeln. Undvik alla teer med namn som du förstår vad dom betyder men som ändå inte säger något om teet såsom Vinterfrost eller Himlagott.

The Gilda Stories
ISBN: 9780932379948
Författare: Jewelle L. Gómez
Utgiven: 1991
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Jag kan verkligen inte fatta att jag inte läst denna bok tidigare! Hur har den kunnat flyga under min radar? Varför är den inte med på all världens topplistor över vampyrböcker? Som ni förstår så gillade jag denna bok. Gilla är en underdrift, jag älskade den! Det är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst, och den hamnar på andraplatsen (!) av bästa vampyrböcker jag läst. Det är med andra ord en helt fantastisk bok, jag har inte blivit så berörd av en vampyrhistoria sedan jag var liten och läste Interview with the Vampire.

Berättelsen handlar om en flicka som när hon vuxit upp får/tar namnet Gilda. Flickan är slav och flyr från plantaget hon arbetar på, ungefär år 1850. Hon hittas av en bordellägare som tar henne under sina vingar, uppfostrar henne och älskar henne. Men kvinnan är inte som andra, och när Gilda vuxit upp delar hon med sig av sin hemlighet och gör flickan till vampyr innan hon sedan själv möter den sanna, permanenta döden. Vi får följa Gilda fram till 2050-talet genom nedslag i tiden när viktiga händelser i hennes liv utspelar sig. 

Berättelsen ger oss både en historielektion, och en framtidsvision. Boken skrevs 1991 och i delen som utspelade sig 2020 var det mycket som kändes igen eller låg väldigt nära hur vår värld ser ut idag, både de bra och de dåliga sakerna. Gilda är en svart, lesbisk kvinna och detta genomsyrar hela boken eftersom det genomsyrar hela hennes liv. 

Gilda och hennes familj är vampyrer som inte dödar människor, det finns såklart vampyrer som mördar, precis som det finns människor som gör det, men för henne och hennes familj är det viktigt att vampyr och människa existerar i en symbios. När dom tar blod ger dom något tillbaka, dom kallar det för ett byte. Det kan vara mod att våga göra något, en puff att ta tag i saker som tynger på samvetet, eller att ge lite extra umpf till någons mattekunskaper så att dom klarar nästa tenta. Som alltid med vampyrer som dricker människoblod så kommer frågan om samtycket upp. För personerna dom dricker av vet inte om vad som händer och kan därför inte samtycka till att det sker. Det är givetvis problematiskt, och jag tycker författaren adresserad detta på ett bra sätt. Jag tolkar det som att vampyrerna vet att detta är inte ok, men att dom försöker minska traumat för människan så gott dom kan medans dom fortfarande säkerställer sin egna överlevnad. 

Det är en stor action-scen i boken, och några tillfällen utöver det som våld används i självförsvar, men till största delen hanteras konflikter utan våld. Det handlar mycket mer om konversationer och känslor än om spänning och äventyr. Det är en karaktärsdriven historia inte en händelsedriven, händelserna finns där för att kunna visa på huvudpersonens utveckling, det är det som är målet och inte händelserna i sig. Missförstå mig inte, det sker många ytterst intressanta saker, det är inte på något vis en tråkig bok! Men vad som gör den så fantastiskt bra är de inre reflektionerna och känslorna som den tar fram, i Gilda, och i dig som läsare. 

Gillar du vampyrböcker måste du läsa denna! Och gillar du reflekterande, meningssökande böcker så bör du också läsa den. Även om du normalt sett inte gillar att läsa om vampyrer så är jag ganska övertygad om att du kan gilla denna bok ändå.

Jasminte av bra kvalité kanske är teernas motsvarighet som uppskattas lika mycket av teälskarna som av dom som i vanliga fall inte brukar dricka te.

YA- Young Adult, älskad av så många, ringaktad av så många. 

YA är böcker som riktar sig till tonåringar/ unga vuxna. Oftast har YA böcker huvudpersoner som själva är just tonåringar eller tidigt 20-någonting och behandlar gärna teman som berör unga personer, tex som att stå på egna ben eller hitta sin plats i världen, fokus är helt enkelt ofta på att växa upp. 

Den bok som brukas tillskrivas epitetet “den första YA boken” var The Outsiders av S. E. Hinton och publicerades 1967. (Hinton var själv bara 16 år när den gavs ut). Denna bok var en av de första som marknadsfördes specifikt mot tonåringar. Idag är YA ett vedertaget begrepp, och det är nog ingen som skulle kunna tänka sig att ta bort kategorin och bara ha barn/vuxen böcker. 

Jag älskar YA böcker! En av mina bokcirklar riktar in sig specifikt på YA litteratur och att få läsa och diskutera denna typ av böcker med andra är så roligt och givande. Alla älskar dock inte YA lika mycket som mig, framförallt är det många som ser snett på att vuxna läser YA.
Resonemanget brukar vara ungefär att är du vuxen ska du läsa vuxenböcker inte ungdomsböcker, och ofta grundar det sig i att som vuxen bör du ha vuxit ifrån den typ av ämnen som YA ofta behandlar, eller att du som vuxen borde vara mogen att kunna ta till dig tyngre, svårare litteratur. Jag håller uppenbarligen inte med om detta. För det första, många vuxna läser både YA och vuxenböcker, att konsumera det ena betyder inte att du inte kan konsumera det andra. Men även om en vuxen bara läser YA så är detta inte något att se ner på, och jag känner att det ofta handlar om elitism, att en person är “duktig” om den läser vuxenböcker och “dålig” om den läser YA. Vi vill alla ha ut olika saker från vår läsning och olika böcker ger olika upplevelser. Varför vuxna gillar YA skiljer sig såklar åt från person till person. Själv gillar jag att det ofta har bra kvinnoporträtt (YA är en genre dominerad av kvinnliga författare och det märks), att dom är lättlästa och har intressanta historier som jag tycker kan ge mig nya perspektiv på livet och som ibland ger mig efterhandsinsikt om varför jag upplevde vissa saker “i min ungdom” som jag gjorde. Jag är själv en person som läser både barn/YA/vuxen-böcker och jag gillar att variera tyngre mer tröglästa böcker med lättlästa.

Men jag tror även att det kan finnas en annan anledning till att folk har ett sådan förakt för YA, och det tror jag är gammal hederlig ingrodd misogyni. Givetvis inte alla, och hos de allra allra flesta tror jag det är omedvetet. Men vi har en genre som har mycket kvinnliga karaktärer, ofta skrivs av kvinnliga författare, och har stor fanbase hos kvinnor. Jag kanske är cynisk, men jo, jag tror att detta påverkar bilden av YA och de vuxna som läser YA. Väldigt ledsamt såklart, och väldigt svårt att ge konkreta bevis för, men jag känner å andra sidan inte att jag behöver bevisa detta, det räcker för mig om jag har fått någon att reflektera över hur dom ser på YA. Ibland får man nöja sig med det lilla.  

Live long and prosper!

Te hade en framträdande roll i den brittiska kvinnorättskampen, både pubar och kaffehus var för männen men på tehusen kunde kvinnorna träffas utanför hemmen utan att de sågs snett på.

To Be Taught, If Fortunate
ISBN: 9780062936011
Författare: Becky Chambers
Utgiven: 2019
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Becky Chambers har blivit en av mina absoluta favoritförfattare, vilket jag tror jag nämnt tidigare. Jag har tidigare läst och recenserat hennes Wayfarers-serie (finns att läsa här, här och här), och i väntan på att fjärde och avslutande delen ska komma så släppte hon denna kort roman. Den utspelar sig inte i samma universum som Wayfarer-serien, men även denna utspelar sig i rymden. 

Jorden är döende och astronauter skickas ut i rymden för att kartlägga nya världar. Det är en liten besättning vi får följa, tiden det tar att resa mellan planeter befinner dom sig i djup dvala, inte helt nedfrysta men som gör att dom åldras mycket långsamt, och när dom vaknar upp har deras kroppar förändrats för att bäst kunna klara av den nya planetens miljö. Vi får läsa en rapport som huvudpersonen Ariadne skickar tillbaka till jorden, osäker på om det finns någon kvar där som kommer att läsa den.

Besättningen är någon form av vald-familj-polyrelation som inte närmare specificeras. Alla är utvalda för de kunskaper som de kan tillföra till ett litet forskarteam, men dom är även väldigt nära varandra och älskar varandra. Uppdraget dom har är inte ett envägs-uppdrag, inte en point of no return situation. Det är planerat att dom ska återvända till jorden, men när dom kommer tillbaka hem så kommer alla dom kände vara döda sedan länge (då deras liv förlängs med dvalan under transporten), så i mångt och mycket är det ändå en one way trip. Det känns därför rimligt och riktigt resonerat att besättningen måste vara mer till varandra än bara kollegor. Utan relationerna till varandra skulle de vara helt ensamma, både ute i rymden och när dom sedan kom tillbaka till jorden. Jag kan inte minnas att jag läst någon annan sci-fi som byggt sin rymd-besättning på detta genomtänkta sätt och jag gillar det. 

Framtidsvisionen och tekniken känns trovärdig. Detta förstärks med att det är ett vetenskaps team vi får följa. När dom kommer till en ny planet har dom rutiner för att samla in information och kategorisera, det är grundläggande vetenskapliga metoder vi ser dom använda och jag tror det är en bidragande orsak till att allt känns så realistiskt. 

Jag älskar Chambers språk och framförallt teman som hon tar upp. Denna bok väcker mycket tankar och känslor. När besättningen mår dåligt mår jag som läsare dåligt, när dom är glada blir jag som läsare glad. Det känns som att Chambers ger mig injektion efter injektion av olika känslor allt eftersom karaktärerna upplever dom. Hon lyckas alltid trycka på exakt rätt knapp. 

Jag vet inte om nedan räknas som spoiler eller inte, men tänker ta det säkra före de osäkra och säga att nedan text kanske innehåller spoiler. You have been warned. 

Boken slutar inte riktigt lika positivt som hennes andra böcker och jag är en sucker för lyckliga slut, men tycker ändå slutet var helt ok, det är ett slut som passar berättelsen. Jag skulle inte säga att det är sorgligt, men däremot vemodigt. Ariadne och de övriga i besättningen har tagit sitt beslut, gjort ett val de alla är nöjda med, och vi som läsare får, likt de själva, spekulera i vad detta val kommer leda till. 

Rekommenderas varmt till alla som gillar karaktärsdrivna böcker.

Till detta dricks puerh om du vill förstärka känslosvängningarna och hojicha om du tvärtom vill minska dom lite.

Finns det någon poäng med att dela upp böcker i olika genrer? Och vad är egentligen en genre? 

Synonymer till genre är bland annat slag, art och fack. När det kommer till böcker finns det rätt många huvudgenrer, paraplygenrer om en så vill, och ett oändligt antal undergenrer som kan bli extremt nischade eller väldigt öppna och flummiga. Exempel på några huvudgenrer är fantasy, deckare och kärleksroman. (Pratar vi litteraturvetenskap så är dramatik, lyrik och epik det som brukar kallas för huvudgenre, men jag fokuserar i detta inlägget på vårt samtida populärkulturella samtal). För att ge exempel på oändligt antal undergenrer så kan jag berätta att jag testade att googla på “subgenrer fantasy” och “fantasygenrer” och fick upp flera sidor som var och en listade över 50 typer av fantasy, och jag lovar att dessa listor inte är kompletta, det går att hitta ännu mer om man letar. 

En genre är alltså något som vi använder för att dela in böcker i grupper, men varför gör vi det? Den första frågan att besvara blir dock vilka är “vi”? “Vi” kan både vara konsumenter av böcker, författare, förlag, eller varför inte bokbloggare. Jag tror att vi alla delar upp böcker vi stöter på i olika genrer, hittar vart vi tycker att boken bäst passar in, men att vi gör det i mindre eller större utsträckning och mer eller mindre medvetet. Människor gillar att organisera världen omkring sig, att dela upp med genrer är ett sätt att göra det på. Det finns dock även en mer konkret anledning till att dela upp böcker och det är marknadsföring. Att marknadsföra en bok som “fantasy äventyr” eller “mysdeckare” gör att konsumenterna har lättare att hitta rätt och att försäljningen därför blir högre. Behovet av att dela in i genrer är dock inte odelat bra. Det finns många författare som skriver genrer-överskridande, många böcker är inte renodlat det ena eller det andra utan en mix av lite olika genrer, och det finns författare som vittnat om hur svårt dom hade att få sin första bok publicerad just för att förlagen inte visste vart boken skulle passa in. Det finns även författare som fått stämpeln av att skriva en viss typ av bok, så även om dom publicerar något annat marknadsförs den nya boken fortfarande som den genrer författaren “tillhör”, ett praktexempel på detta är Stephen King där samtliga böcker marknadsförs som “skräck” även om det inte är skräck. 

Det finns alltså både positiva och negativa sidor av att dela upp böcker efter genrer. Själv tycker jag det kan vara rolig att genrer bestämma böcker men har inga starka åsikter om vad som kännetecknar en specifik genre utan ser det mer som en rolig grej snarare än en vetenskap. Jag tycker dock att det ibland kan bli lite löjligt specifika subgenrer som dyker upp. Tex “dragon fantasy”, varför inte bara säga att det är fantasy med drakar? (It´s fantasy! It has dragons! Woho!) Men smaken är olika och om det gör någon glad att dela upp i extremt nischade grupper vem är jag att säga nej?

Live long and prosper!

Vissa gröna teer skiljer sig mer sinsemellan än skillnaden mellan ett grönt och ett svart te, så även i te-världen kan genrer vara falska vänner.

Titel: The Tea Dragon Society
ISBN: 9781620104415
Författare: Kay O’Neill
Utgiven: 2017
Serie: Tea Dragon #1
Betyg: 5 av 5 tekoppar

En helt fantastiskt fint målad serie och underbar berättelse! I denna värld finns det te-drakar, vilket kombinerar två av mina favoritsaker här i världen, nämligen te och drakar. En te-drake är en liten drake, ungefär stor som en katt eller liten hund, och det växer te-blad från dess horn eller huvud som det går att skörda. Tebladen besitter magiska egenskaper, och när teet dricks få den som dricker uppleva ett minne som draken har sparat, nästan uteslutande ett minne av något mellan draken och dess vårdare. Drakar är älskade av folk de har runt sig men ses också lite som ohyra, en kär ohyra, som går i vägen och lätt blir kränkt. (Ungefär som en katt alltså.) Det finns olika sorters te-drakar som ger olika sorters te, några exempel är Earl Grey-drake, Kamomill-drake och Rooibos-drake. Den rutinerade Tala om te besökaren, och den orutinerade med för den delen men som har bra koll på te, kanske nu frågande höjer på ögonbrynen, för kamomill och rooibos är ändå icke te?! Ja, ni har helt rätt, varken kamomill eller rooibos är te, (te kommer från busken Camellia Sinensis, vilket bloggen har skrivit om tidigare, tex här och här), men i denna värld räknas även dessa små sötisar in i te-drake-familjen, och jag förlåter dom för det. I denna värld kanske Camellia Sinensis inte ens existerar, så definitionen av te är en helt annan än vad den är i vår värld. Oavsett så skulle det bli omständigt om te-drakar istället kallades ört-blommor-rot-vad det än nu är-drakar  ,det rullar inte lika bra i munnen och är krångligt, så te-drakar duger bra som namn tycker jag. 

Berättelsen handlar om Greta, en ung smedlärling som räddare en bortsprungen te-drake från hungriga hundar, och sedan blir god vän med de två männen som har hand om draken. De lär henne hur te-drakar ska vårdas (dom är ett mycket krävande ansvar) och hon träffar även Minette, en blyg, tillbakadragen flicka som har problem med sitt minne. Både Greta och Minette letar efter sin plats här i livet och funderar på vad dom vill göra och hur dom vill leva, och blir med tiden de allra bästa vänner. 

Som jag sa precis i början så är boken mycket vackert målad. Det är massa färg men oftast dunkla, mjuka sådana, som inte kräver så mycket uppmärksamhet och som kan studeras länge. Förutom att berättelsen är vackert målad, historien bra, känslosam och tankeväckande, så är det även massa bra representation! Det finns samkönade relationer, mörkhyade personer, person i rullstol, person med minnesproblem, kvinnliga smeder. (Kan även berätta att bok två i serien har med en döv person och därför även teckenspråk). Det är aldrig en grej att någon är normavvikande, jag skulle nog säga att i denna värld verkar normer överhuvudtaget inte finnas, det är befriande och fint att se.

Språket är lätt, boken riktar sig till barn, men är aldrig torftigt eller fattigt. Sedan används bilderna precis så som jag tycker att serier/grafiska noveller bör göra, alltså låter bilderna hjälpa till att föra historien framåt, så allt som sker inte behöver skrivas ut i text. Låt dig som vuxen läsare inte avskräckas för att det teoretiskt sett är en barn-bok, den är fantastisk och du kan få ut minst lika mycket av den som vuxen som ett barn kan få. Koka dig en kopp te, lägg upp fötterna, och njut av denna underbara lilla berättelse!

Och hittar du en favoritdrake i boken så har du vår tillåtelse att göra en kopp av dess ‘te’ även om det inte är ‘te’ och avnjuta till den andra genomläsningen

Hamnade i samtal med en vän om en talbok jag just lyssnat på och vännen frågade vad det egentligen var för skillnad på talbok och ljudbok, och jag tänkte att detta finns det säkerligen fler där ute som undrar. 

Kort kan det sammanfattas som att en talbok är ett hjälpmedel och en ljudbok är en kommersiell produkt till för att tjäna pengar på. Låt oss dyka lite djupare.

En talbok är alltså ett hjälpmedel som Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) producerat och för att ha rätt till talböcker ska man ha en läsnedsättning. En läsnedsättning är något som gör att en har svårare (eller omöjligt) att ta till sig skriven text, som tex en synnedsättning, dyslexi eller ADHD, det kan även vara en tillfällig nedsättning pga sjukdom eller skada. En talbok produceras helt utan monetärt vinstintresse, och därför kan (i princip, typ,) vilken bok som helst bli en talbok, inte bara de bästsäljande. MTM producerar ca 4000 talböcker varje år och många av böckerna blir inlästa efter förslag från användare, jag som talboksanvändare kan alltså be om att få en specifik bok inläst. (Ca hälfte av böckerna som läses in är studentlitteratur.) 

Ljudboken är en kommersiell produkt som alla kan köpa och låna precis som tryckta böcker eller e-böcker, alla böcker som finns i den uppsjö av olika streamingtjänster (Storytell, Bookbeat etc) är ljudböcker och inte talböcker. 

Är det ena bättre än det andra? Jag skulle säga att det beror mycket på vad du som läsare gillar. Själv lyssnar jag i första hand på ljudböcker, och tar till talbok när boken inte finns producerad som ljudbok. Jag tycker dels att ljudboksappen jag har är trevligare än talboksappen (den är både snyggare och mer lättanvänd). Jag tycker ofta att det är bättre uppläsare på ljudboken än talboken, (eftersom det ska tjänas pengar på ljudboken så väljs inläsaren ut med omsorg medans vid talboksinläsning handlar det inte så mycket om att hitta rätt röst som det handlar om att bara hitta en röst,) men jag vet även folk som föredrar talböcker då dom oftast är mindre dramatiserade än vad ljudböckerna är. Jag tycker överlag att produktionsvärdet är högre vid ljudboken än talboken med bättre klippningar och mjukare övergångar. 

Talboken är ett fantastiskt hjälpmedel! Det är så viktigt att detta finns trots att det idag finns så mycket ljudböcker, inte minst för att talboken är ett gratis hjälpmedel medan ljudboken (oftast) kostar pengar. Talboken handlar om att ge alla samma möjligheter att ta del av litteratur, att litteraturen inte endast ska vara för dom utan lässvårigheter. Så, för att ge svar på min egna rubrik, talbok och ljudbok är inte same same, utan different.

Live long and prosper!

När det gäller hjälpmedel för te så vill jag slå ett slag för den klassiska termosen, men ha bara varmt vatten i den och brygg teet efter hand

Titel: Emily Eternal
ISBN: 9781473681958
Författare: M.G. Wheaton 
Utgiven: 2019
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Emily Eternal handlar om Emily, hon är en AC. AC står för “artificial consciousness” (artificiell medvetande) och det är definitivt inte samma sak som AI (artificiell intelligens), i alla fall så tycker Emily själv att det är en helt annan sak för hon är speciell. Och hon är speciell, hon är utvecklad för att hjälpa människor att bearbeta trauman, vara en terapeut åt de mest behövande, och hon är den enda av sitt slag. De mest behövande är dock hela jorden, eftersom solen håller på att slockna och alla kommer att dö, så man skulle kunna säga att varenda kotte är i kris och är bara olika duktiga på att dölja det. Men Emily har upptäckt något som gör att mänskligheten kanske kommer kunna överleva, men det blir en kamp mot både klockan och mot människor som har helt andra planer.

Detta är alltså settingen för vår historia, och jag tycker den är intressant. Jag har precis som de flesta som gillar sci-fi fascinerats av robotar, av AI, vart det kan ta oss, hur det kan komma att utvecklas, och jag gillar tanken på AC. Att använda teknologi för att hjälpa folk att må bättre, det känns som en bra grej att lägga resurser och tid på att utveckla. 

Författaren är duktigt på att lyfta fram både det i Emily som gör att vi som läsare kan känna igen oss i henne och även visa det som särskiljer henne från oss. Jag tycker Emily är en intressant karaktär att följa just för att hon är så mänsklig, men samtidigt så mycket mer.

Det är ett bra tempo genom hela berättelsen, det hinner hända mycket på 292 sidor. Förutom uppdraget att rädda hela mänskligheten får vi även följa med Emily genom hennes första förälskelse, och se hur hon utvecklar sina första relationer. 

Boken väcker en hel del frågor kring vad som är en människa, vilket värde en människa har och vad är meningen med livet, universum och allting, vilket inte är så oväntat när den är satt på en döende jord. Jag fick en hel del existentiell ångest under läsningen, men det är en berättelse med hopp. 

Jag rekommenderar denna bok till folk som gillar sci-fi som har fokus på berättelse och karaktärer snarare än teknologi, och folk som gillar nagelbitande äventyr.

Och när hon skapades för att kunna förstå människor så var Emily med om simuleringar av vardagliga situationer, som, förstås, hur det är att dricka te.

Vad är det för poäng med att läsa om en bok? Finns det ens någon poäng? Egentligen är det en konstig fråga, ingen frågar tex om det händer att jag lyssnar på en låt flera gånger, eller vad det är för poäng med att äta en maträtt som jag ätit tidigare, så varför särbehandlas böcker på detta vis? 

Den främsta anledningen till att jag personligen läser om en bok är för att jag gillade den, och vill återvända till karaktärerna och uppleva berättelsen igen. Att läsa om en bok är lite som att återvända till en god, älskad vän. Träffa nya böcker (eller vänner) kan absolut vara skoj, men ibland vill man bara kunna luta sig tillbaka och veta vad man kommer att få. Sen händer det att jag läser om böcker av andra skäl än att jag tycker om boken, tex inför en recension (fast då handlar det oftast om att jag läser om vissa bitar för att friska upp mitt minne och inte hela boken) eller för att jag har bokbrist och en bok jag redan har läst är det enda jag kan få händerna på (detta var dock mer vanligt i min barndom/tonår än vad det är idag). 

Är det då så att jag bara läser om böcker som jag gett 5/5, eftersom det uppenbart är de böckerna jag tycker är bäst? Nej, det hade ju varit lite för lätt och förutsägbart. Det finns böcker jag tyckte var fantastiskt bra och gav 5/5, men som jag inte kan tänka mig att läsa om, tex för att den var alldeles för hemsk för att jag ska orka ta mig igenom den igen. Och vissa böcker kanske jag gett en 4a eller 3a men läser om ändå, just för att jag vet vad jag kommer att få och just i den stunden så är det exakt den specifika upplevelsen/känslan jag är ute efter.

För att återgå till frågan jag ställde i början, varför särbehandlas då böcker jämfört med annan typ av konsumtion? Jag tror att mycket handlar om tid, det tar för det mesta längre tid att läsa en bok än att lyssna på en sång. Tid är pengar påstår folk som vet och jag tror detta kan ligga till grund för att vissa inte kan tänka sig att läsa om en bok eller till och med tycker det är konstigt med folk som läser om. Själv läser jag som jag sagt om böcker, men inte så ofta. Och främsta anledningen till att jag inte läser om mer än jag gör är just pga tidsbrist, det finns så många böcker på min att läsa lista, och så lite tid att läsa, att jag oftast prioriterar en oläst bok framför en bok jag redan läst. Kunde jag få utöka veckan med ett extra dygn hade jag öronmärkt det dygnet till omläsning, men folk som vet säger att det inte går att ändra bara sådär, tyvärr, så jag får försöka balansera min lästid så gott det går ändå mellan gammalt och nytt. 

Live long and prosper!

Men det går fort att dricka te så se till att alltid ha ditt favoritte hemma! Men håll också utkik efter de skillnader i smak som kommer från olika skördar och år, det kan ibland skilja rätt mycket på samma te.