Hamnade i samtal med en vän angående bokryggar. När jag börjar läsa en fysisk bok jag köpt så bryr jag mig inte om ifall ryggen på boken blir knäckt eller inte. Jag bryr mig däremot om att boken ska vara så uppvikt som bara möjligt när jag läser, vilket brukar resultera i att ryggen knäcks (i alla fall om det är en pocket bok, böcker med hårda pärmar brukar inte knäckas på samma sätt om dom inte råkar vara väldigt tjocka). Min vän var fascinerad av mitt ihärdiga bändande av varje sida då hon själv alltid försöker att låta ryggen vara oknäckt. 

Jag säger inte att min väns sätt att läsa böcker är fel, då det är en smaksak utan en objektiv sanning, men jag känner ändå att om det fanns en objektiv sanning så skulle mitt sätt vara det rätta sättet, (såklart). 

Min inställning till böcker är att dom är bruksföremål som det inte gör något att det syns att dom har använts. Brutna ryggar, en fläck från spillt te, hundöron, anteckningar i marginalen eller understrykningar, you name it, I like it. (Detta gäller dock inte biblioteksböcker då böcker som är till för alla ska hållas så hela och rena som möjligt för nästa läsare.) Det kanske låter som att jag inte tycker om/tar hand om mina böcker, men det är långt från sanningen. Låt oss prata bokvård!

Bokvård är något jag värdesätter. Det kan vara allt från att damma böckerna till att laga trasiga sidor med tejp, eller att låta binda om en bok som gått sönder fullständigt. (Det sistnämnda har jag faktiskt aldrig gjort ännu men har en bok i behov som jag planerar ombindning av.) Jag tänker att detta hänger ihop med att böcker är bruksföremål, men inte slit och släng saker. Lite poetiskt så känner jag som så att boken är ett viktigt, älskat verktyg och ska därför användas men samtidigt vårdas med kärlek. 

Live long and prosper!

Samma sak gäller tekoppar och tekannor, det är inte bara ok utan bra om det syns att det har varit te i dom under många års tid.

Titel: The Trials of Morrigan Crow
ISBN: 9780316439954
Författare: Jessica Townsend
Utgiven: 2017
Serie: Nevermoor #1
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Denna bok har allt! Det är en bok för barn i bokslukaråldern som är som böcker är när de är som allra bäst. Och som jag sagt förut, en välskriven barnbok kan vara minst lika roliga att läsa även som vuxen. (Har jag sagt det förut? Det borde jag ha gjort iaf).

Vad är det då som denna bok har? Ett lättläst och flytande språk. Funderingar kring livet och döden. Utanförskap och samhörighet. Magi och äventyr. Som jag sa, den har allt! 

Morrigan Crow blev född den dagen om året ingen vill födas på och har därför en förbannelse över sig. Allt som går fel i staden hon bor i skylls på henne för hon är ett olycksbarn. Och som alla barn födda denna dag kommer hon att dö vid midnatt på sin elfte födelsedag. Men hon dör inte, i sista stund blir hon räddad av en främmande man som heter Jupiter och får följa med till hotellet han äger, och för Morrigan Crow, liksom det gjorde för Harry Potter, öppnar sig en helt ny fantastisk värld.   

Jag tror att de allra flesta (om inte jämt så i alla fall i perioder av sitt liv) känt att dom inte hör hemma, att dom är annorlunda, att ingen förstår dom och att ingen lyssnar på vad dom säger. Speciellt tänker jag att barn ofta känner detta och utlämnade i de vuxnas våld kan  känslan av hjälplöshet bli extremt stor. Jag tror det är denna mänsklighet  och igenkänning i Morrigan, och hennes flykt från den verkligheten, som gör att det är så lätt att sätta sig in i Morrigans situation och tycka om henne. Hon blir flickan som får representera långfingret mot hela etablissemanget som vi säkerligen alla velat ge någon gång.

Jag rekommenderar denna bok både för vuxna och för barn. Är du vuxen och har ett barn kanske det är trevligt att läsa den tillsammans (vad vet jag), men låt inte bli att läsa den bara för att du är barnfri. Jag upprepar, du behöver inte vara, eller ha, ett barn för att uppskatta denna bok, bara läs den och njut!

Jag rekommenderar också att dricka te för både vuxna och barn, kanske kan vara trevligt att dricka tillsammans (vad vet jag)…

Drakar är givetvis ett av mina favoritdjur (tillsammans med späckhuggare och katter), och det finns många böcker med drakar i. Att välja bara fem har varit mycket svårt, men jag har gjort mitt bästa, (för er skull).

5. På femte plats hamnar tre stycken drakar, eftersom jag aldrig lär mig vilken som är vilken. Drogon, Rhaegal och Vision är Daenerys Targaryens drakungar i serien A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin. Vad kan jag säga, jag har en svaghet för bebisar (så länge det inte är mänskliga sådana).  

4. Norbert (senare omdöpt till Norberta) i Harry Potter and the Philosopher’s Stone av J.K Rowling får fjärdeplatsen. För som jag sa, jag har en svaghet för djurbebisar. Jag har ofta drömt om att leva som Hagrid, i en liten stuga omgiven av djur. (Fast jag vill inte ha min stuga i anslutning till en skola). Och jag älskar hur äggets hålls i en gryta över eld för att det ska kunna kläckas.

3. Saphira i serien The Inheritance Cycle av Christopher Paolini får mittenplaceringen. Helt ärligt så är denna serie inte en av mina favoriter, jag har faktiskt inte ens läst den sista boken. Men de tre första böckerna är Saphira den karaktär som gör dom värda att läsa tycker jag, och det är tanken på henne som gör att jag kanske en dag ändå plockar upp bok nummer fyra och avslutar det hela.  

2. Smaug i The Hobbit av J.R.R. Tolkien får andra plats för han gör så som jag tycker drakar bör göra, nämligen isolera sig från dumma människor och ligga på högar av guld. Känns fantastiskt, en livsstil jag själv snabbt skulle vänja mig vid.

1.  Draken i Draken med de Röda Ögonen av Astrid Lindgren och med bilder av Ilon Wikland får den ärofyllda förstaplatsen. Detta är en av Lindgrens något mer okända böcker. Det är en fin saga om två barn som hittar en drake i svinstian en tidig morgon. Draken är grön med röda ögon och tycker om att äta ljusstumpar. Jag läste om berättelsen inför att jag skrev ihop denna listan, och boken ger mig fortfarande tårar i ögonen.

Topp 5 tillfällen att dricka te:
1. På morgonen
2. Under dagen
3. När man läser en bok
4. Efter maten
5. Till maten

Titel: Record of a Spaceborn Few
ISBN: 9781473647602
Författare: Becky Chambers
Utgiven: 2018
Serie: Wayfarers #3
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Detta är bok tre av fyra i serien Wayfarers (den fjärde boken beräknas släppas 2021) skriven av Becky Chambers som snabbt har hamnat högt upp på min lista över författare som jag älskar. Böckerna går att läsa ur ordning, men jag rekommenderar ändå att dom läses från första till sista då jag tror en får ut lite mer av dom så än om en blandar ordningen. 

Vi får följa flera olika personer som bor på Exodus Fleet. Exodus Fleet förde människor bort från den döende jorden och ut i rymden i hopp om att hitta ett nytt hem. Även fast det har gått många generationer sedan dess, och mänskligheten har tagits upp i den större gemenskap som rymden erbjuder, så finns det folk som har valt att stanna kvar på Exodus och det unika samhälle som skeppen har.

Jag har märkt att jag ofta på sistone har irriterat mig på böckers baksidetexter, och så även denna bok. Boken listar tre personer som vi kommer följa i berättelsen, Tessa, Kip och Sawyer, men egentligen får vi följa betydligt fler personer. Baksidan säger förvisso inte att det endast är dessa tre vi kommer att få läsa om, men implikationen är att det handlar om tre personer, inte fler. Jag inser att detta inte är en stor grej, och att många nog inte ens skulle reflektera över saken, men jag blir irriterad för jag gillar att veta vad jag kommer få möta i en bok, och den ger mig en falsk bild av detta.

Dock vill jag inte att detta på något vis ska få er att tro att jag inte gillade boken, jag älskade boken! En mer spridd berättelse än de två första i serien, men författaren känns igen i sina filosofiska funderingar och ifrågasättande av vårt samhälle och idéer om andra sätt att leva. Historien är mysig, och det behagliga vackra språket omsluter en och låter en åka med som en barkbåt på en stilla flod. 

Har ni läst The Long Way to a Small, Angry Planet och A Closed and Common Orbit läs denna bok. Har ni inte läst The Long Way to a Small, Angry Planet och A Closed and Common Orbit, läs först dom och sedan denna bok, ni kommer inte bli besvikna! 

“From the ground, we stand. From our ships, we live. By the stars, we hope.”

På tal om att älska saker, jag är just nu inne i en Long Jing-period, drakkällans te, detta te är essensen av allt som är bra med kinesiskt grönt. Drick det!

Det är en sak jag inte kan förstå. Joyce Carol Oates. Det jag inte kan förstå är varför hon är så hyllad och älskad som hon är. Missförstå mig inte, jag har inget emot Oates, jag kan bara inte förstå varför hon ses som en av de största amerikanska författarna. 

Hon är en produktiv författare, debuterade 1963 och har fram till idag publicerat ca 60 romaner och utöver detta noveller, poesi, memoarer och facklitteratur. Men kvantitet betyder inte kvalité och detta i sig själv är inte varför hon är så hyllad. För det finns gott om produktiva författare som inte hyllas, snarare så är produktivitet i en författare något som ses ned på, en produktiv författare brukar ofta få stämpel av att skriva “skräplitteratur”. Min cyniska del tänker att om det var så att Oates skrivit tex deckare så hade hon inte hyllats, men det är ett påstående jag tyvärr aldrig kommer kunna bevisa. 

Utav hennes 60 böcker har jag bara läst 2 st, “Blonde” och “Sexy”. En skulle kunna argumentera att jag bara haft otur och råkade läsa två av hennes sämre böcker, men “Blonde” är en av de böcker som brukas lyfta fram som ett av hennes mästerverk, och jag kan bara inte förstå varför. Jag tyckte inte “Blonde” var dålig, tyckte heller inte att “Sexy” var dålig, båda fick 3 tekoppar i betyg, alltså ett helt ok betyg, helt genomsnittliga böcker. Och det är detta som gör mig så konfunderad, vad är det jag missar som andra ser? Vad är det som får andra att hylla henne medans jag själv känner att jag inte kommer läsa någon mer av hennes böcker? Vad är det jag inte förstår som andra förstår? 

Det finns inget enkelt svar på detta såklart. Jag har letat bland mina vänner efter en stort Oates idol som skulle kunna ge mig perspektiv på hennes författarskap men inte hittat någon. Istället har jag blivit lämnad åt cyberrymden för att hitta mina svar och det har inte gått så bra det heller. 

Jag tänker att det kan handla om kontext, en kontext som jag inte har/förstår. USA är mig ett ganska främmande som land, kanske är det en lågmäld form av kulturkrock som gör att jag inte förstår Oates storhet? Om någon har en bättre teori så låt mig gärna veta. Eller ännu bättre, om någon som älskar Oates vill ge mig ett brandtal om hennes böcker, så kanske jag kan se där, vad det är jag inte ser.

Live long and prosper!

Vitt te, vad är grejen? Jag har inget emot att det smakar lite och att det kanske är lite subtilare toner, men av många anses just vitt te vara det finaste och jag har aldrig riktigt tyckt att det är i närheten av bra grönt te… Så.. vad är grejen?

Titel: Qualia the Purple
Författare: Ueo Hisamitsu (Illustratör Shirō Tsunashima)
Utgiven: 2013 till 2015
Serie: Qualia the Purple #1-3
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Qualia the Purple finns att läsa här: https://dynasty-scans.com/series/qualia_the_purple

Wow. Ok. Wow. Alltså… Wow. Jag har länge försökt att skriva en recension av denna manga, men jag fastnar alltid på wow och har inte tagit mig längre. Men skam den som ger sig!

Jag tänker inte börja med att berätta vad denna serie handlar om utan istället börja med att prata om hur den ser ut. Jag läser inte så mycket manga, men min uppfattning är att den är ganska stereotypisk i hur personerna gestaltas, stora ögon, små munnar, alla är supersöta. Några av försättsbilderna är färglagda, resten är svartvitt. Jag önskar att hela serien var färglagd (även om jag definitivt förstår att man väljer att inte göra det), men jag känner att färg hade tillfört en extra dimension till berättelsen. (Har en tanke om att jag själv ska färglägga hela serien för hand, för skojs skull). 

Men vad handlar denna serie om då? Bra fråga. Jag skulle säga att den egentligen har två handlingar som båda är lika viktiga. 

Första spåret handlar om Gaku och hennes vän Yukari. Yukari har lila ögon och ser allt levande som robotar. Denna syn ger henne oväntade insikter om andra människors förmågor och svårigheter, och polisen ber henne om hjälp att fånga en mördare. Det visar sig att Yukari inte är ensam om att ha denna egenhet, men vad innebär det för en människa att se alla andra som saker? Och vilka konsekvenser får denna syn?

Nedan följer SPOILERS! (För jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna prata om denna bok utan att spoila).

Andra spåret handlar om Gaku och vad hon är beredd att göra för att rädda sin vän. Vi pratar inte om en liten skala, ett personligt val eller två. Nej, vi pratar om stora existentiella frågor och ifrågasättande, multi-universum och parallella verkligheter. Vi kommer till The Point of No Return där berättelsen tar ett tvärkast, lämnar spår ett och istället tar oss med på en hisnande resa med Gaku som lever och dör, om och om igen på olika sätt, allt för att rädda sin vän. Gakus enda mål, enda vilja, enda orsak till att existera, är för att rädda Yukari. Ingenting annat spelar någon roll, och Gaku gör vad som helst, vad som helst, för att lyckas, det finns ingen gräns, inget stopp. Men hon misslyckas även om och om igen, inget hon gör funkar. 

Att läsa detta andra spår var magiskt, och fruktansvärt, på samma gång. Det var många tankar jag fick om frågor som inte är så lätta att besvara, typ, skulle jag vara beredd att gå till samma längd som Gaku för en vän? Varför finns jag? Finns jag ens? Hur många jag finns det? Vad är meningen med livet, universum och allting? 

Jag rekommenderar denna historia, och rekommenderar att du har någon annan som läser den med dig, eller har läst den tidigare, som du kan prata med. Jag tror du kommer behöva det.

När vi ändå är i Japan, Sencha är bra, och Matcha är unikt, men ta chansen att pröva ett Gyokuro också, Japans bästa te.

Vilken superkraft skulle du välja om du bara fick välja en? Jag har hjälpt till och valt ut fem för att göra det lättare för dig, det har varit mycket svårt, men jag har gjort mitt bästa, (för din skull). 

5. Ordbrodös -är en form av telepati som vi möter i boken med samma namn av Anna Arvidsson. En ordbrodös kan styra människors handlingar genom att skriva ner vad en person ska göra, när personen läser vad som skrivits så måste den utföra handlingen som står. En mycket kraftfull superkraft och anledningen till att den hamnar på femte plats är just för att den är så stark. Att ta ifrån människor deras vilja är inte något som bör göras lättvindigt. 

4. Eld -kontroll över element beskrivs på massa olika sätt, i vissa berättelser kan en person ha kontroll över flera krafter medans i andra berättelser bara ett. Om jag behövde välja skulle eld bli mitt val, det är praktiskt på många vis och framförallt så skulle jag aldrig behöva frysa. Det går även såklart att använda elden på ett mer offensivt sätt, som vi ser Dennaleia göra i serien Of Fire and Stars av Audrey Coulthurst, men det är inget jag rekommenderar. 

3. Osynlighet -det är något tilltalande i att kunna gå obemärkt förbi. Dock ska osynligheten vara något som går lätt att slå på/av så som Vanessa Dahl i Cirkeln av Strandberg & Elfgren. En konstant osynlighet likt Millard Nullings i Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children av Riggs skulle inte vara lika trevligt.   

2. Flyga -att kunna flyga! Är måhända inte den mest användbara superkraften, men antagligen en av de roligaste. Givetvis går det även att använda förmågan för att fånga skurkar, som till exempel Faith Herbert (aka Zephyr) gör i seriealbumet Hollywood & Vine av Jody Houser.

1. Shapeshifter -kärt barn har många namn, men att ha förmågan att kunna förvandla sig till ett djur eller ändra utseende i sin mänskliga form tar hem förstaplatsen. Det finns en nästintill oändlig lista av personer att nämna, men för att ta tre favoriter: Nymphadora Tonks & Minerva McGonagall i Harry Potter serien av Rowling och Yumeko i Shadow of the Fox av Julie Kagawa.

På tal om att frysa, topp 5 temperaturer: 1. 80°, bra för alla gröna téer. 2. 100°, för svart och puerh. 3. 4° ibland är det iste man behöver, 4. 90° för de flesta oolonger. 5. 60° för riktigt fancy vita teer.

Titel: Inkmistress
ISBN: 9780062433282
Författare: Audrey Coulthurst
Utgiven: 2018
Serie: Of Fire and Stars #0.5
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Denna bok är en föregångare till böckerna Of Fire and Stars och Of Ice and Shadows men jag upplevde inte att man måste ha läst de två böckerna för att ta till sig denna bok, utan det går bra att börja serien här om man vill. 

Inkmistress handlar om Asra, en halvgud med mäktiga magiska krafter. För att inte bli utnyttjad av människor lever hon ett isolerat liv uppe på ett berg och håller sin magi hemlig. Men när kvinnan hon älskar ger sig av i raseri för att döda kungen så tvingas hon följa efter, för att försöka rädda det som räddas kan, och för att berätta att det inte är kungen, utan hon själv, som är skyldig till det fasansfulla som hände deras by.

Asra är någon form av multisexuell, alltså hon gillar inte endast ett kön utan gillar flera. Hon sätter aldrig en etikett på sig själv så vi som läsare vet inte hur hon definierar sig (eller om hon definierar sig) och eftersom det finns flera sexualiteter som inkluderar att gilla fler än ett kön så har jag valt multisexuell som en paraplyterm för samtliga av dessa identiteter. Många som gillar mer än bara ett kön upplever ofta ett osynliggörande av sin sexualitet, därför har det varit svårt för mig att komma fram till vilket ord jag borde använda om henne. Det sista jag vill är att någon queer person som läser boken och känner igen sig i Asra ska känna att jag exkluderar deras sexualitet i mitt val av ord, så min förhoppning är att många ska känna sig inkluderade med multisexuell. 

Vad jag älskar med denna bok är att hennes sexualitet får synas, men har inte fokus. Det är en värld med många problem i sig, men bi/homofobi är inte ett av dessa. Det är även därför som hon själv aldrig ger oss en etikett, för det finns inget behov av att behöva förklara sin sexualitet för folk som hon möter, det är lika självklart och ok att hon kan gilla en man som det är att hon kan gilla en kvinna.

Spoilers förekommer i nedan text.

I början av boken är hon kär i Ina, men när historien utvecklar sig och hon lär känna Inas karaktär mer börjar hennes känslor att svalna, Ina kanske inte var den som hon trodde att hon var. Istället börjar känslorna att vakna för hennes reskamrat, som råkar vara  en man. Inte en enda gång antyds det att känslorna mot Ina inte var verkliga, eller att hennes nya kärlek är mer riktig då den är med en man. Båda behandlas med den respekt och seriositet som de förtjänar. Att hon är med en kvinna gör henne inte homosexuell, att hon är med en man gör henne inte heterosexuell. Hennes känslor har ändrats men hennes sexualitet har det inte. 

Vi börjar se mer och mer av bra representation av multisexuella personer i litteraturen, men det är fortfarande sällsynt att se det representeras på detta självklara, odiskutabla sätt. Boken fokuserar som sagt inte på hennes sexualitet, och det är därför min recension gör det, för att icke-fokuset som boken har är gjort så bra!
Vi behöver mer böcker som denna när det kommer till multisexuell representation.  

“Döm inte boken efter omslaget” – det är ofta upprepat och en ganska sund uppmaning. Det är också totalt, fullständigt, helt omöjligt att faktiskt följa. Förutom om du går till den här bokaffären:

Givetvis dömer jag boken efter omslaget! Det enda jag har att gå på när jag väljer vilken bok jag ska läsa härnäst är omslaget + några meningar kort beskrivning av handlingen vilket inte är mycket. Ok, jag har fler saker att gå på egentligen… rekommendationer av vänner… rating på Goodreads… om jag läst något av författaren tidigare… never mind, låt oss ignorera detta för min bloggpost skull. Poängen är att det är väldigt svårt att inte döma en bok efter dess omslag. Givetvis läser jag ibland böcker med fula/dåliga/intetsägande omslag, men det är en sanning universellt erkänt att ett fint omslag på boken gör hela upplevelsen bättre! 

Något jag starkt ogillar är omslag som bara har ett fotografi av en person. En person i närbild, helkropp, detalj på ett öga eller mun, och ingen annan information. Om jag fick bestämma skulle alla dessa typer av omslag upphöra omgående. För det säger mig ingenting om boken, i bästa fall. I värsta fall ger det mig information som är aktiv felaktigt, som fel hårfärg på huvudpersonen (eller hudfärg!) Och även om det inte är felaktig information så stämmer det aldrig helt med hur jag föreställer mig huvudpersonen och det är irriterande. Ett omslag ska berätta något om boken och gärna försöka visa på en sinnesstämning, ett fotografi på en människa ger mig inte något av detta. Ritade/målade personer brukar vara bättre än fotografier tycker jag för de oftas väcker fantasin bättre, och är det en person som inte är människa som avbildas kan det faktiskt bli riktigt bra.

Jag gillar ofta omslag som är lite “artsy”, tänk mönster och figurer. Och jag gillar omslag som efter att jag läst boken tänker” åååååh vad bra omslaget passade till boken”. Den sista punkten är dock lite fusk eftersom denna text handlar om att välja böcker efter omslaget, men jag slänger in den som en bonus.  

Just nu är dessa mina topp 5 omslag av böcker som jag har läst (utan inbördes ordning):

Live long and prosper!

Lättare med te, om förpackningen är färgglad eller försöker sälja in teet, undvik det. Bruna papperspåsar är näst bäst och silvriga aluminiumpåsar det bästa.

Titel: Kirke (engelsk originaltitel Circe)
ISBN: 0316556343
Författare: Madeline Miller
Utgiven: 2018
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Såhär lyder den svenska baksidestexten:

Kirke är den första häxan i litteraturen. En kvinna med mer makt än vad samhället ansåg lämpligt. Hon var gudinnan som förförde Odysseus med trollformler och förvandlade hans manskap till svin. Madeline Miller lyfter ut Kirke ur Odysséen och ger henne en egen bok – som blir något så ovanligt som en kvinnlig äventyrsberättelse. Det är en kraftfull och tidlös saga för vuxna, om en kvinnas kamp för överlevnad och frihet.

Jag läste denna text och det jag framförallt tog med mig när jag gick in i boken var att det är en äventyrsberättelse. Jag skulle ge mig ut på äventyr! Och jag tror detta är en av anledningarna till att boken var något av en besvikelse. Den är inte dålig, men den är inte en äventyrsberättelse. Detta är på inget sätt författarens fel, det är inte hon som skrivit blurben, men det visar också hur viktigt det är när vi presenterar böcker att vi ger läsaren korrekta förväntningar. Om jag skulle skriva baksidestexten skulle den nog vara något i stil med:

[…] henne en egen bok – Det är en berättelse om frihet, att bryta sig ur den roll andra gett en. På sitt lågmälda sätt lär sig Kirke att gå sin egna väg och att stå upp för sig själv. 

Konstant medans jag läste boken så tänkte jag, när börjar äventyret? Det gör det aldrig, för det är inte en äventyrsbok. Jag skulle säga att det är en berättelse om självbestämmande och att hitta sig själv med fokus på kvinnlig autonomi. 

Kirke var som sagt något av en besvikelse för mig och inte bara för att mina förväntningar var fel. För även med en bättre blurb så var det inte en berättelse som levererade. Ja, tillslut så lär sig Kirke att gå sin egna väg, men hela vägen dit är kantad av män som gör saker mot henne och det är även en man som tillslut får henne att stå upp för sig själv. Det är en berättelse om kvinnlig autonomi, men istället för en kvinna som på egen hand, eller med hjälp av andra kvinnor, kommer fram till att hon kan och bör bestämma över sitt liv så krävs det en man för att hon ska nå dit. 

Det som räddade läsningen för mig var språket. Miller har är följsamt, snärjande och poetiskt språk. Hur hon skriver, snarare än vad hon skriver, var det jag uppskattade mest med boken. Det är vackert format och ger inre bilder som är både tydliga och på samma gång drömlika. Om du ska läsa boken, läs den för det vackra språkets skull och inte för historiens skull. 

Presentation är viktigt, lite som när någon bjuder på te men menar nån konstig örtdekokt, dom kan också vara goda men har man sagt att jag ska få te så kommer jag bli besviken.