Titel: Autismhandboken – Strategier för ökad livskvalitet
ISBN: 9789127819443
Författare: Katarina A. Sörngård
Utgiven: 2018
Betyg: 1 av 5 tekoppar
Titeln på boken är självbeskrivande, det är en bok som riktar sig till Autister och ger strategier för hur man kan göra för att få en lättare vardag.
Jag är autistisk och fick tips om denna bok från habiliteringen. Jag tyckte att den verkade lovande, och det började bra, men sedan gick det bara utför.
Boken är strukturerad efter olika teman; att förstå sin autism, känslor, kommunikation och socialt samspel, flexibilitet och även en del som riktar sig till anhöriga. Den är fylld av handgripliga tips med exempel på hur detta har fungerat för en verklig person som författaren har arbetat med. Mycket av det som tas upp känns som bra grejer. Det var inte direkt något nytt som presenterades för mig, men jag tror att hade jag haft boken när jag var 19/20 så hade jag lärt mig ett och annat.
Jag läste boken från början till slut, så som författaren rekommenderar, och i början var jag nöjd, det fanns noter med hänvisningar till saker som refererades vilket alltid är viktigt när man skriver böcker som har någon form av grund i vetenskap. Men snabbt så försvann detta. Det blev fler och fler saker som författaren påstod och inte gav någon hänvisning till eller anledning till varför hon tycker/resonerar som hon gör. Ett exempel tidigt i boken är när hon talar om att diagnosen blivit vanligare. Hon hänvisar först till en forskning från 2015 som pekar på att man sätter diagnoser även vid färre symptom om man jämför med för tio år sedan, sedan säger hon: (s. 31): “På vissa håll kanske det räcker med vissa drag för att få en diagnos.” Jag hade gärna velat veta vad hon grundar denna uppfattning på. Jag säger inte att hon har fel, men ett sådant påstående behöver stödjas på något vis, om inte med forskning så iaf med ett resonemang från författaren själv. Ett annat exempel är (s. 81) när hon skriver att “I forskning har man till exempel sett att domare som ska avgöra om en fånge ska bli villkorligt frigiven eller inte oftare kommer fram till att fången inte ska bli det om bedömningen sker före lunch.” Än en gång, jag säger inte att hon har fel, men varför ger hon ingen hänvisning till vart hon hämtat informationen? Detta är bara två exempel av många.
Det som dock fick mig att totalt tappa förtroende för boken, anledningen till att jag gav den en 1a i betyg och inte kommer att rekommendera den till någon, är hennes råd kring relationer.
Först tar hon upp att träffa någon i verkligheten som man mött på nätet. Träffas på offentlig plats, var försiktig, osv osv, vettiga råd. Sedan skriver hon såhär angående ifall det är så att man inte vill fortsätta träffa personen (s.211): “Antingen kan du säga att du inte tycker att ni har så mycket gemensamt eller så kan du helt enkelt låta kontakten självdö genom att sluta ta kontakt. När man slutar ta kontakt behöver man sluta helt och hållet och inte svara tillbaka på sms eller meddelanden. Bete dig som att du inte längre finns.” Det finns ett namn på detta beteende, det kallas ghosting. Och det är inte ett acceptabelt sätt att avsluta en relation på, även om man bara träffats en eller två gånger. Hon skriver vidare om kränkande behandling och att det inte ska accepteras utan polisanmälas, vilket är bra att hon skriver och tar upp! Men det hon skriver först är att “du inte tycker ni har så mycket gemensamt”. Kränkande behandling och “inte tycker ni har så mycket gemensamt” är inte samma sak. Att säga att någon som beter sig illa och kränker dig kan du ghosta, det är en sak, men att säga att ghosting alltid är ett ok alternativ är inte ok för det är inte ett ok sätt att avsluta en relation. Enda gången det är ok är just tex om personen kränker eller hotar en, för då har vi något helt annat att förhålla oss till, den situationen har egna spelregler.
Sedan, under stycket som riktar sig till anhöriga, tar hon upp aggressivitet och kränkande behandling än en gång. Där säger hon (s.301) “Om det förekommer hot och våld i er relation bör du alltid söka hjälp, alternativt lämna relationen om det inte går att uppnå en förändring.” Nej! Bara nej. Jag kan inte med gott samvete rekommendera en bok som tycker att steg 1 om du har en våldsam partner är att söka hjälp för att ”fixa felet” och bara om det inte funkar lämna relationen. Att lämna relationen, eller söka hjälp för att få stöd och möjlighet till att lämna relationen, måste alltid vara rådet till folk i våldsamma relationer. Allt annat är oansvarigt.
Sammanfattningsvis så kan jag säga att det fanns bitar i boken som var bra, och jag tror att endel kan lära sig något från den. Men som jag sa, jag kommer inte rekommendera den till någon.
En annan strategi för ökad livskvalitet är att dricka mer te. Bara gör det.
1 svar på ”Autismhandboken – Strategier för ökad livskvalitet – bokrecension”