Amatka
ISBN: 9789186843540
Författare: Karin Tidbeck
Utgiven: 2012
Betyg: 4 av 5 tekoppar
Boken handlar om Vanja som i början av berättelsen skickas till det lilla samhället Amatka högt upp i norr av företaget hon jobbar för med uppdraget att undersöka människors hygienvanor. Vanjas värld är inte som vår, det är en parallell verklighet där själva orden formar verkligheten.
Jag älskar Tidbecks språk och hur det används i allt hen skriver. Men hur hen använder språket i denna bok är fullkomligt fantastiskt och helt unikt, hela världen Vanja bor i byggs av språket. Saker måste ständigt namnges för att inte förlora sin form, verkligheten uppehålls genom namnen och genom att beskriva världen, “tre bostadsrum på de andra två våningarna.” Upprepa det så att huset inte börjar ändra form, så att rum inte börjar försvinna.
Ett samhälle som bygger på ord för att upprätthålla verkligheten stävjar all kreativitet, men frågan man måste ställa sig är även, är alternativet bättre? Vissa aspekter av samhället ter sig utopiska, andra dystopiska, och av alternativet får vi se så lite att information om den är svårt att fånga. Är alternativet verkligen bättre, eller är det Vanjas önskan om en annan, bättre, värld som speglar sig i det vi som läsare får se? Boken hintar, föreslår, vrider och vänder, men ger inget svar. Världen vi befinner oss i är en plats där alla har någonstans att bo, och mat att äta. Men även ett ställe där det är varje kvinnas plikt att inseminera sig och föda barn, och där oliktänkande lobotomeras. Vad finns på andra sidan spegelglaset? Ska man våga ta språnget?
Surrealism är något som främs förknippas med tavlor av konstnärer från 1900-talets första hälft, men för mig är det ett ord som även passar utmärkt till denna bok. Att läsa Amatka är som att kolla på en tavla av Dorothea Tanning, eller som att ta alla Magrittes målningar och slå ihop dom till en enda gigantisk lång sammanhängande remsa. En verklighet som förvrids, saker precis utom synhåll.
Tidbecks skrivande är nog inte för alla, men har du inte testat att läsa något av hen så gör det, för ingen recension i världen kan göra rättvisa till hur det är att få kliva in i en berättelse skapad av Tidbeck, det måste upplevas.
Surrealistiska teer håller vi oss oftast ifrån, men ett bra genmaicha kan ändå ge den känslan med sin märkliga historia.