Titel: Wuthering Heights
Författare: Emily Brontë
Utgiven: 1847
Betyg: 3 av 5 tekoppar
Denna bok var en besvikelse. Inte så att den var jättedålig, det var en medelmåttig bok, men eftersom mina förväntningar var ganska höga och boken inte levde upp till dessa så blev läsningen tråkig. Den största känslan jag har med mig från denna bok är VA? Inte så att den var svår att förstå, jag kan bara inte fatta varför den är så älskad? Varför många tycker den är så bra?
Första delen av boken cirkulerar kring Heathcliff och Catherine, andra delen av boken kring Heathcliff och Catherines dotter Cathy. De flesta karaktärer är elaka, egoistiska a-holes, en karaktär är självuppoffrande martyr och så har vi några som är “neutrala”.
Heathcliff och Catherine hör till den första kategorin, dom är båda a-holes var och en på sitt egna unika sätt. Jag visste att Heathcliff och Catherine inte skulle vara snälla, rara och omtänksamma personer. Det är allmänt känt att dom är två av de minst sympatiska huvudkaraktärer som solen någonsin fått skåda. Jag trodde dock att det skulle finnas något hos dom som gjorde att jag kände med dom. Jag hade fått för mig att dom älskade varandra och var goda mot varandra, om än mot ingen annan, och att det i deras kärlek ändå skulle finnas försonande drag. Detta kallas av många en kärlekshistoria, jag håller inte alls med. För det vi ser mellan Heathcliff och Catherine är inte kärlek, det är ägande känslor som dom har till varandra och det tar sig uttryck i svartsjuka och maktspel.
Tyvärr är det inte helt ovanligt att “kärleks”historier ser ut på detta sätt. Jag har dock lättare att förlåta en bok som är 172 år gammal detta en ett mer modernt verk.
Jag måste prata lite om Cathy. Cathy är den självuppoffrande martyren i berättelsen som jag nämnde i början. Jag tycker på ett vis synd om Cathy som blir indragen i tidigare generationers maktspel, men framförallt ställer jag mig frågande till henne som karaktär. Jag vet inte om det var författarens mening att göra henne så intetsägande, kanske skrevs hon som hon gjorde för att en inte skulle tycka alltför synd om henne? För om en kände mer för Cathy så skulle det bli en alltför jobbig läsning att se hur hon används som en schackpjäs i de vuxnas spel. Cathy har i princip inga fel alls, hon gör allt för andra och går aldrig tillbaka på sitt ord, (även om det skulle vara det enda vettiga att göra). Hon är nästintill perfekt och en så fruktansvärt tråkig karaktär att läsa om. Det är iofs bra att ha en “god” person med i boken, som balans mot de flesta andra, men hon känns otroligt endimensionell och platt.
Jag skulle tro att går en in i läsningen av denna bok med lite mer kött på benen om vad en kan vänta sig så kan en nog få ut mer av boken och uppskatta den mer än vad jag gjorde.
Brittiskt 1800-tal och då finns det väl inget mer naturligt än att dricka te till. En varning dock är att trots att det är så känt att britter älskar te, så är dom sämst på te. Det fanns i vart fall inga tepåsar när boken utspelar sig men jag är säker på att dom ändå drack dåligt te, för starkt bryggt och med mjölk i. Så beware.