Titel: Monster i terapi
ISBN: 9789113093314
Författare: Jenny Jägerfeld & Mats Strandberg
Utgiven: 2020
Betyg: 3 av 5 tekoppar
Boken består av mail och anteckningar/transkriberingar gjorda av psykologen J, som har haft monster i terapi, och som nu är försvunnen. Monstrena har kommit till hennes mottagning genom en tidsmaskin och är välkända för oss som nutida läsare, det är Carmilla, Dr Jekyll, Victor Frankenstein med tillhörande monster, och Dorian Grey och vi får följa Js behandling av dessa. Parallellt med detta får vi även följa Js privatliv, även detta genom mail/anteckningar.
Jag tycker boken är lite rolig och underhållande, men formatet på denna bok är egentligen inget för mig. Jag har svårt för dagboksböcker /brevböcker /intervjuböcker, jag tror problemet är att jag som läsare förflyttas så långt från händelsen. Att läsa om en person som på det sättet berättar om händelsen är att ha ännu ett steg från det jag som läsare ska leva mig in och det funkar inte riktigt för mig, jag har svårt att bli berörd. Men för de läsare som gillar denna typ av berättande så tror jag verkligen att boken kan vara en fullträff, den är rolig layoutad med tex överstrukna namn och datum för att ge intryck av att vara “på riktigt”.
Att få följa kända monster är en rolig grej, och jag skulle inte säga att man måste ha läst böckerna karaktärerna kommer ifrån för att kunna gilla denna bok, men jag tror definitivt att det blir roligast då. När man har all bakgrundsinfo om karaktären så ger det en annan dimension till terapin dom får, och även njutningen av att vi som läsare vet mer om personerna är psykologen J gör.
Jag hade gärna fått lite mer information om tidsmaskinen som dom reser till vår tid med, men infon är mycket knapphändig. På ett vis kanske det är lika bra, för att klara av att gå ner på djupet i hur tidsresor funkar är extremt svårt att göra bra, och eftersom det inte är tidsresorna i sig som är fokus i boken, utan bara ett sätt att få tag på protagonister som är intressanta för oss läsare, så kanske det var lika bra att författarna lät bli, men lite nyfiken är jag allt ändå.
Spoilers förekommer i texten nedan.
En sak jag ogillar är berättelser som etablerar något typ av fantastiskt element, i denna bok tidsresor, vampyrer och andra monster, för att sedan precis på slutet göra en “eller är hon bara galen?!”- twist på det hela, vilket denna bok tyvärr gjorde. Slutet lämnar alltså öppet för att allt J berättat kanske är sant, eller så lider hon av fruktansvärda van-föreställningar. Jag har inget emot böcker som behandlar teman såsom psykisk ohälsa /psykoser /vanföreställningar mm, men då vill jag att detta ska etableras tidigt i berättelsen, inte slängas in som en plot twist på slutet, för det fyller ingen funktion i berättandet eller i läsarens förståelse av karaktären.
Jag rekommenderar denna bok till läsare som tidigare har läst åtminstone en av verken boken lutar sig mot, och som vill ha en lättsam läsning med lite skratt.
Trots att jag letat så verkar inga kända monster vara kända tedrickare, men väl ett gäng kända hjältar som Doktor Who och Mary Poppins. Det går inte att vara ond och gilla te kanske?