Titel: This Is How You Lose the Time War
ISBN: 9781534431003
Författare: Amal El-Mohtar & Max Gladstone
Utgiven: 2019
Betyg: 3 av 5 tekoppar
Boken handlar om Red och Blue, två agenter för var sin sida i ett krig mellan olika tidslinjer. Dom reser fram och tillbaka i tiden och utför uppdrag för att vinna kriget åt sin sida. Vi får följa dom båda två genom de brev som dom lämnar till varandra, och vi ser hur deras relation växer och förändras allt eftersom tiden går.
Jag känner att boken tyvärr inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Historien är intressant, det är en kärlekshistoria placerad mitt bland multiuniversum, tidsresor, krig, förräderi, lojalitet och ständig förändring. Den har med andra ord väldigt massa spännande saker som händer, men jag känner inte att den riktigt levererar, den blir aldrig spännande. Dock kan det vara så att det heller aldrig var bokens syfte, men jag ställer mig något frågande till settingen för berättelsen jämfört med vad för historia den vill berätta och hur den vill berätta den. Låt mig utveckla.
Boken bygger i mångt och mycket på sitt språk, den består endast av brev som Red och Blue lämnar till varandra. Språket är riktigt, riktigt vackert, det är förföriskt och känslosamt, och om någon person någon gång skulle lämna mig ett kärleksbrev som är ens en tiondel så vackert som dessa skulle jag anse mitt liv fulländat. Jag gillar generellt sett inte böcker som är skrivna i brevform/dagboksform eftersom det ställer mig som läsare så långt ifrån händelseförloppet, men eftersom språket är så fantastiskt så håller det faktiskt hela vägen. Berättelsen är en kärlekshistoria, den handlar om en glöd som byggs upp och sedan brinner så klart att den inte går att kolla rakt på längre. Språket och historien passar bra ihop, dom förtäljer samma berättelse. Och det är nog (/kanske?) den berättelsen som författarna vill berätta. Men settingen är en fantastik, episk, storskalig, aktion-berättelse, och jag får inte riktigt ihop det. Jag ser inte syftet med denna settingen till denna berättelse. Kanske är det det som är författarnas syfte? Att blanda olika stilar för att skapa en dissonans? Men frågan jag då ställer är varför? Vad vill dom säga med dissonansen? Kanske finns det svar någonstans i texten, gömt, som går att leta reda på, men jag lyckas inte hitta det.
Med detta sagt så är det en bra bok, den är definitivt läsvärd! Jag rekommenderar den till folk som gillar att bada i vackert språk och uppskattar kärleksberättelser.
Det är som att blanda jasminte med puerhte, många gillar det, men jag förstår inte grejen, skapar mest dissonans hos mig.