Titel: Sense and Sensibility
Författare: Jane Austen
Utgiven: 1811
Betyg: 5 av 5 tekoppar
I boken får vi följa två systrar, Marianne och Elinor. När deras far dör hamnar familjen i (relativ) fattigdom och dom tvingas flytta till en liten stuga längst kusten. Dom träffar och blir kära i var sin man och problem följer.
Spoilers förekommer i nedan text.
Första gången jag läste denna bok var jag 14 år, och jag blev himlastormande kär i Marianne! Marianne är allt som jag då önskade att jag var. Hon är passionerad, intensiv och kärlek är viktigare än allt annat. Hon känner att äkta kärlek bara kommer en gång i livet och när hon blir kär i John tror hon att hon har hittat sin själsfrände, sin andra hälft. När John sviker henne så dör hon nästan (bokstavligen). Mitt största problem med boken var att Marianne på slutet gifter sig med en annan man. En något äldre, stabil, snäll man som avgudar henne. Jag kunde inte förstå hur hon gick med på giftemål med honom?! Hon älskade ju John! Hon skulle ju aldrig kunna älska någon annan?! Hur kunde hon gifta sig med en annan man, och till och med bli lycklig?! Jag kunde inte riktigt acceptera detta, men trots att hon svek mig så älskade jag boken ändå. Jag resonerade med mig själv att tiden var annorlunda då och att hon helt enkelt var tvungen att gifta sig med någon och förlät henne.
Jag läste om boken några gånger, med samma passion för Marianne som jag haft första gången. Sedan gick det några år utan att jag läste boken, och när jag var ca 24 läste jag den igen. Och jag älskade Elinor! Marianne var för naiv, jag gillade henne fortfarande, men jag var inte längre kär i henne. Jag kunde nu se problemen med Mariannes tankesätt och handlingar, problem som hennes syster Elinor försöker hantera boken igenom. Elinor, denna klippa som håller familjen samman. Denna människa med lika mycket känslor som Marianne, kapabel till lika mycket kärlek, men med ett annat sätt att uttrycka sig. Elinor, den tysta, realistiska, lugna personen som tänker på andra och vill allas bästa. Jag kände så med Elinor! Hur svårt det var för henne att försöka få familjens liv att gå ihop, att alltid behöva vara “the bad guy” för allas bästa. Ååååh vad jag älskade Elinor!
Sense and Sensibility är en fantastisk bok, och jag känner att jag har vuxit upp med denna berättelse. Fortfarande när jag läser om den så upptäcker jag nya saker i boken, och nya saker om mig själv. Med risk för att låta extremt pretto så är det ändå inte det som är den bästa typen av litteratur? Historier som får oss att ifrågasätta oss själv och växa som människor.
Finns det något te som kan matcha den här boken? Ett te som får oss att ifrågasätta oss själva och växa som människor? Svårt, men antagligen går det men då kanske kombinerat med rätt sammanhang och rätt sällskap. Men om du ska pröva så pröva ett fint puerh, störst chans där tror jag.