#TalaOmTe & #TalaOmBöcker

Jag har en bekännelse, jag är något av en nörd. Ibland snöar jag in på saker som andra kanske inte tänker så mycket på. Mitt senaste område är ISBN. Ni vet, det där numret på baksidan av en bok som en bara tänker på om en letar efter studentlitteratur och vill vara säker på att en får rätt upplaga av boken.

Jag började googla lite på ISBN, sedan lite till, och lite till, men hittade inte svaren på alla mina frågor, så då mailade jag till ISBN Sverige. Jag fick ett mycket trevligt och informativt svar tillbaka (från en vänlig människa som inte en enda gång sade åt mig att skaffa mig ett liv) på mindre än ett dygn. Här nedan följer allt du inte visste att du ville veta om ISBN!

ISBN står för international standard book number och är alltså ett internationellt system för att lätt kunna identifiera böcker och det används av mer än 160 länder. Identifikation är alltså ISBNs syfte. I Sverige sköts utdelningen av numrena av ISBN Sverige som är en del av Kungliga biblioteket. ISBN är inget måste men alla monografiska publikationer (alltså böcker) kan få ett. Det tar tio arbetsdagar att få ett ISBN från det att en skickar in ansökan online. 

ISBN uppfanns i Storbritannien i slutet av 60-talet och har reviderats några gånger sedan dess. Jag är inte förvånad över att det var Storbritannien som såg det viktiga i att lätt kunna identifiera böcker, britter älskar ordning och reda (om vi ska generalisera lite). Det är fortfarande britterna som har hand om International ISBN Agency (lokaliserat i London) och det är från dem som alla agenturer runt om i världen som tilldelar ISBN får sina nummer, tex ISBN Sverige. Alla agenturer återrapporterar årligen tillbaka till moderskeppet vilka ISBN, eller serier av ISBN, som delats ut till olika utgivare, och på så sätt finns det ett internationellt register över utgivare, nämligen Global register of Publisher. (Registret är gratis att söka i och lättanvänt, jag har testat). Agenturerna är medlemmar i International ISBN Agency och betalar medlemsavgift till dem, vilket betyder att i vissa länder kostar det pengar att få ett ISBN, men här i Sverige är det gratis. 

Men vad betyder då siffrorna? Är de bara slumpmässigt ihopslängda? Frågar sig nu alla säkerligen. Var lugn, jag har svaret! 

Den tretton siffror långa länken har fem olika delar:
1. Prefix (alla ISBN i Sverige inleds med prefixet 978, när 978 är slut kommer det övergå till 979)
2. Områdesbeteckning (för nationellt, geografiskt eller språkligt bestämda områden, ex. 91=Sverige)
3. Förlagsbeteckning (ex. 982317)
4. Titelbeteckning (ex. 3)
5. Kontrollsiffra (ex. 1)

Tex: 978–91–982317–3–1 

Längden på områdesbeteckning, förlagsbeteckning och titelbeteckning kan variera, men tillsammans blir alla fem delar alltid total tretton siffror.

Nu kommer vi till den mest spännande biten, (nej, jag är inte ironisk, sluta himla med ögonen), nämligen kontrollsiffran. Kontrollsiffran finns till för att veta att de föregående siffrorna är korrekta, om du skriver in sifferlänken i en databas för ISBN så reagerar den om kontrollsiffran är fel. ISBN använder sig av Lunh-algoritmen, samma algoritm som vi använder för kontrollsiffran i tex våra personnummer. 

Så här räknar du fram vad kontrollsiffran ska vara:

Exempel 978 91 982317 3 1

1. Ta de första 12 siffrorna och multiplicerar med en siffra, börja från vänster och multiplicera omväxlande med 1 och 3. Första siffran multiplicerar du med 1, andra siffran med 3, sedan 1 igen osv: 

9	7	8	9	1	9	8	2	3	1	7	3
*1= 9	*3= 21	*1= 8	*3= 27	*1= 1	*3= 27	*1= 8	*3= 6	*1= 3	*3= 3	*1= 7	*3= 9

2. Addera ihop alla siffror:
   9+21+8+27+1+27+8+6+3+3+7+9 = 129
3. Ta resten vid division med 10, alltså dela summan på 10 och det hela antal du får kvar är svaret.
   129 modulo 10 = 9
4. Om resultatet är 0 så är kontrollsiffran 0. Är resultatet inte 0 tar du 10 och subtraherar med siffran du fick i föregående steg, och siffran du får fram är din kontrollsiffra.
   10-9=1 

Som vi ser så är 1 den trettonde siffran som finns i ISBN numret jag använt, alltså är ISBN med allra största sannolikhet korrekt! Lätt som en plätt men kanske inte något en har jättestor nytta av i sitt vardagliga liv… Men nu vet ni iallafall hur det ska räknas om ni känner att andan faller på någon dag!

Live long and prosper!

Tänk vilken dröm om samma sak hade funnits för te. Istället kan två teer ha samma namn men komma från helt olika områden eller till och med kan ett vara grönt och ett annat svart. Drömmer om ett nummer och ett register där allt sånt gick lätt att kolla upp!

Titel: So You Want to Be a Villain
Författare: ErraticErrata
Utgiven: 2015
Serie: A Practical Guide to Evil #1
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Denna fantasyroman är inte publicerad i ordets klassiska mening utan finns tillgänglig för alla online: https://practicalguidetoevil.wordpress.com/table-of-contents/

Det finns lite saker i texten som jag tänker hade försvunnit om den hade haft mer stöd bakom sig i form av lektör och redaktör, men den är ändå helt ok språkligt och framförallt är det en välskriven historia. 

Boken handlar om Catherine, en sextonårig föräldralös flicka som en kväll får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till. Hon ska bli lärling till den ökända Black Knight och lära sig hur en blir en arketypisk skurk. Catharine har ingen önskan om att bli en ond skurk, men hon tänker att det är hennes chans att infiltrera systemet och rämna samhällsordningen inifrån, ett klassiskt fall av ändamålet helgar medlen. 

Det finns många tropes i denna bok, hela historien kan faktiskt sägas bygga på troper. I denna värld kommer kraft med din Roll, och ju mer stereotyp du är din Roll desto mer kraft får du. Med andra ord, har du Rollen Hjälte så får du mer kraft ju oftare du håller brandtal och räddar små barn ur brunnar. Det är ett roligt och innovativt sätt att ta sig an alla klichéer som finns i fantasygenren.

Spoilers förekommer i nedan text. 

Jag tyckte boken var underhållande till största del. Men det var ett parti som jag kände blev lite tradigt, det var när dom höll på att träna fältslag. Fältslag är inte riktig min grej. Men sedan hände något fantastiskt! Catharine introducerar zombie-suicide-getter som vapen. Jag är av den mycket starka åsikten att ALLT blir bättre med zombie-suicide-getter. Finns tvivel på om zombie-suicide-getter är lämpligt att skriva om så är svaret garanterat ja, för hur skulle zombie-suicide-getter inte kunna förgylla en berättelse?

Ni som känner mig vet ju redan detta, men ni andra kanske undrar vad det mest ondskefulla som man kan servera i teväg är? Jag är inte så masochistisk att jag prövat alla men en Lipton Blue Fruit tepåse måste ändå vara en stark kandidat.

Som ni förstår så är det givetvis mycket svårt att endast välja ut 5 kvinnliga karaktärer att skriva om, men jag har gjort mitt bästa, (för er skull). 

5. Alexia Tarabotti i serien Parasol Protectorate av Gail Carriger tar hem femteplatsen. Hon är smart, viljestark och går sin egna väg oavsett hur mycket folk runt henne höjer på ögonbrynen, och hon gör det alltid lika snyggt klädd. ISBN 9780316056632

4.  Elinor Dashwood i Sense and Sensibility av Jane Austen. Hon tar hand om de hon älskar och vill alla gott. Hon är stark nog att bära sin syster i kris trots att hon själv mår dåligt och visar att en kan älska på olika sätt och att känslor alltid är viktiga oavsett hur de uttrycks. ISBN 9780141439662

3. Felicity Montague i serien Montague Siblings av Mackenzi Lee. Hon tro på sig själv även när ingen annan gör det och följer sina drömmar. Och när drömmarna örfilar henne örfilar hon tillbaka, om och om och om igen. ISBN 9780062382801

2. Lady Katsa i Graceling av Kristin Cashore. Förutom att hon har en superkraft som gör att hon fysiskt klarar de mest otänkbara saker är hon stark nog att bryta sig loss från tvång andra lagt på henne och börja leva sitt liv så som hon själv vill. Hon brinner även för att lyfta andra kvinnor och flickor och göra världen en säkrare plats för dom. ISBN 9780152063962

1. Lyra Belacqua i serien His Dark Materials av Philip Pullman får förstaplatsen. En vilja av järn att göra rätt och gott och hjälpa världen att bli en bättre plats, trots vad det kostar henne själv. En stark flicka som tvingas göra mycket svåra val och som tar sig igenom detta, ut på andra sidan. ISBN 9780590660549

Top 5 svarta teer (som vanligt utan kommentar för att det blir för långt, trust me):
1. Vithanakande F.B.O.P.F.E.X.S
2. Koh-i-noor Ceylon
3. Yunnan Gold
4. Gruzia
5. Lapsang

Titel: Bitten
ISBN: 0452286034
Författare: Kelley Armstrong 
Utgiven: 2001
Serie: Otherworld #1
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Protagonisten Elena är världens enda kvinnliga varulv. När boken tar sin början åker hon motvilligt tillbaka till flocken som står inför ett ännu oklart hot, en flock som hon sade sig ha lämnat för gott. En skulle också kunna säga att boken handlar om toxisk maskulinitet, och inte på detta-är-dåligt sättet.

Det är så många saker som jag har problem med i denna bok, den är i mångt och mycket ett skolexempel på hur varulvar oftas porträtteras och den problematiska mansroll som de får presentera. Det får mig att filosofera över “män är djur”, för det är i princip vad boken säger. Något mer nyanserat så säger den att varulvar är djur, och dom flesta kan inte kontrollera sig, men varulvar i flock är lite mer domesticerade än andra varulvar och är därför bara djur när dom inte anstränger sig för att förtrycka den sidan. Med andra ord, det är varulvens natur att döda och våldta, och som boken berättar för oss, Elena är den enda kvinnliga varulven som finns. 

Bitvis kritiseras denna kultur, Elena reflekterar ibland över beteenden varulvar har och ser det dåliga i hur de relaterar till varandra, människor och speciellt kvinnor. Men det görs inte tillräckligt mycket och inte på en tillräckligt djup nivå för att jag som läsaren ska känna att författaren faktiskt säger att detta är dåligt. Snarare så känns det ibland lite boys will be boys över det hela, “ja det klart det är dåligt att han mördar folk för det kan ju utsätta flocken för fara, men det är ju såna varulvar är”. Men de var ändå dessa reflektioner som fick mig att fortsätta läsa. Jag känner att boken är lite ofärdig, det känns som att grunden för kritik av toxisk maskulinitet finns där, men har inte fått växa till sig, inte fått gå hela tankebanan igenom. Jag funderar på hur den skulle vara om författaren hade skrivit den idag och inte för 20 år sedan.

Om en bortser från den skadliga mansroll som i princip alla män får spela (mer eller mindre) så är det en något underhållande bok, det är en såpopera med lagom spännande plot och ett väldigt uppenbart slut. Kan tilläggas att denna bok har gjorts till en TV serie, och jag tyckte betydligt bättre om boken än jag gjorde serien (som jag bara klarade att se ett avsnitt av), så om du står och väger mellan boken eller serien föreslår jag boken. 

Till detta dricks med fördel ett jasminte, för att lugna nerverna och för att det är väldigt gott.

Jag läser för det mesta flera böcker parallellt. En anledning är rent praktiskt, jag läser fysiska böcker och lyssnar på ljudböcker så att ha igång flera böcker samtidigt gör att jag kan välja hur jag vill läsa just nu, och jag brukar även ha högläsningsböcker som jag läser tillsammans med någon annan. Skulle uppskatta att jag snittar på att ha igång tre böcker samtidigt. Men det finns en viktigare anledning till att jag vill ha igång flera böcker och inte tar en i taget. Att läsa flera samtidigt gör att jag alltid kan läsa vad jag i stunden känner för. Det är sällan som jag känner jag vill inte läsa, men det är ganska ofta som jag känner att jag vill inte läsa denna typ av bok eller jag vill läsa just den här sortens bok. Vill jag skratta läser jag en bok, vill jag gråta läser jag en annan, det finns alltid en bok som passar och jag behöver därför aldrig låta bli att läsa.
Vill en läsa mer är detta något som jag rekommenderar just för att en alltid har en bok som passar ens humör, istället för att hålla sig till en bok och behöva vänta med att läsa tills en har humöret som passar boken. 

Själv har jag inte några problem med att hålla isär böckerna som jag läser, men jag har förstått att detta är något som vissa kan ha svårt med, karaktärerna och handlingarna glider ihop och blir en enda extraordinär osammanhängande bok. Mitt tips då är att ta böcker som är olika varandra, kanske från olika genrer, eller om det är ljudbok ta uppläsare med mycket olika röster, osv. 

Tänkte avsluta med att säga att jag tycker inte att en alltid ska sträva efter att läsa mer. Läsa ska vara roligt, inte ett tvång och inte en hets. Jag tänker att det ofta finns anledningar till att en läser “lite” (vad som är lite är så individuellt att jag inte ens tänker försöka sätta en siffra på det), och känner/orkar/kan en inte läsa mer så ska en inte göra det. Men om en vill/kan/orkar mer, men har svårt att plocka upp en bok, så tror jag definitivt på att ha flera böcker att välja på!

Live long and prosper!

Riktigt samma sak gäller inte med te, det är visserligen bra att ha många teer hemma så att en alltid kan ta just det teet som en är sugen på men jag skulle ändå rekommendera att dricka ett te i taget.

Titel: Carmilla
ISBN: 0809510839
Författare: J. Sheridan Le Fanu
Utgiven: 1872
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Carmilla publicerades 1872, Dracula av Bram Stoker publicerades 1897. Dracula ses ibland som början på den något mer moderna vampyrmyten, men Carmilla har faktiskt mer gemensamt med dagens vampyrsagor än vad Dracula har. Carmilla är framförallt mer mänsklig än vad Dracula är, precis som våra moderna vampyrer, och när hon sitter och kollar på det sovande offret så kan jag inte hjälpa att få lite Twilight vibbar av det hela. (Vad är det med vampyrer och att stirra på sovande flickor? Tycker dom inte att dom är tillräckligt creepy genom att dricka deras blod?)

Carmilla handlar om vampyren Carmilla och hennes offer Laura som är vår protagonist. Det är Laura som berättar historien om sitt möte med Carmilla när hon var ung. 

De sexuella undertexterna är många. Carmilla sägs ibland vara en lesbisk kärlekssaga, men detta är att tänja på sanningen lite väl mycket. Det är tydligt att Carmilla gillar tjejer/kvinnor, men Laura gör det inte. Laura blir obekväm, till och med äcklad, de gånger Carmilla visar henne känslor som antyder mer än “bara” väninnor. 

Spoilers förekommer i nedan text.

Vi ser en klassisk uppdelning av de två kvinnliga karaktärerna, fina flickan/ dåliga flickan, madonnan/ horan. Carmilla är givetvis den dåliga flickan, hon är inte bara kåt utan suktar efter en annan kvinna. Hon blir dödad på slutet såklart. Missförstå mig inte, Carmilla är i mångt och mycket ett monster, hon dödar folk, så det är inte konstigt att hon behöver dö för att vi ska få det lyckliga slutet. Det som är tråkigt är att det är hon, monstret, som är den lesbiska från första början. Till Le Fanus försvar så skrev han boken 1872 och han var, precis som vi alla är, ett barn av sin tid. Om en vrider på saken så skulle en till och med kunna säga att Le Fanu var något mindre inskränkt av sig än andra i sin samtid då han i alla fall förstod att kvinnor faktiskt kunde gilla andra kvinnor.

Laura är en duktig flicka. Jag försöker att inte vara alltför hård mot henne, hon skrevs av en man 1872. Men det är frustrerande, för hon är så korkad. Hon är skriven som oskuldsfull och naiv, så till den grad att hon får IQ-fiskmås. Hon är så att säga inte den skarpaste kniven i lådan, har inte alla hästar hemma, lite bakom flötet, osv osv. Och det är nog egentligen allt som behövs sägas om hennes karaktär. Det finns inget mer till hennes person. Att vara korkad duktig flicka är allt hon är, tyvärr.

Gillar du vampyrlitteratur så rekommenderar jag dig att läsa boken då den är en klassiker som ligger till grund för många senare historier. Har du en vurm för 1800-talslitteratur rekommenderar jag också att du läser den. Men om du inte tickar någon av dessa två så tror jag inte att du kommer få ut så mycket av den.

1892 skapades teblandningen English Breakfast, och om du gillar 1800-tals blandningar så rekommenderar jag att du dricker det, annars ta ett rent Ceylon eller ett Puerh.

Vampyrer nu för tiden osar sex så att välja fem har varit mycket svårt, men jag har gjort mitt bästa, (för er skull).

5. Edward Cullen i serien The Twilight Saga av Stephenie Meyer får femteplatsen. Nej, sluta inte läsa nu, låt mig förklara. Ja, han glittrar som en discokula, ja, han tycker om att stirra på sovande tjejer, ja, han tror att han alltid vet bäst, ja, han försöker kontrollera sin flickvän… ehm, jag tror jag tappade bort vad min poäng är… ISBN 9780316015844

4. Eric Northman i Sookie Stackhouse serien av Charlaine Harris är vampyrernas bad boy. Lång, blond och stark med muskler som sväller och säkerligen skulle se bra ut insmorda i olja. Han är tuff, men inte för tuff, och hård, men inte för hård. Under sin yta en man som bara vill bli älskad. ISBN 9780441008537

3. Carmilla i boken med samma namn av J. Sheridan Le Fanu. Hon är ung, vacker och verkar för det mesta vara något av en ängel. Oskuldsfull skulle en till och med kunna säga, men med en underliggande passion som brinner starkt. ISBN 9780809510832

2. Tyrannus Basilton “Baz” Grimm-Pitch i serien Simon Snow av Rainbow Rowell. Han är smart, ambitiös, duktig i skolan och framförallt så är han kär. Lång, smal och blek, och med en tunga som gör att du hellre är under honom än mot honom. ISBN 9781250135025

1. Louis de Pointe du Lac i Interview with the Vampire av Anne Rice hamnar givetvis på första plats. Louis är en klassisk modern vampyr. Han är vacker, rik, ensam, kulturell, dyster och plågas av sin egna existens. Säg mig vilken människa som skulle kunna motstå honom? ISBN 9780345476876

Topp 5 gröna teer (det blir för långt med förklaringar, ni får lita på mig):
1. Long Jing,
2. Kukicha
3. Huangshang Maofeng
4. Lù’ān guāpiàn
5. Hojicha

Titel: Interview with the Vampire
ISBN: 9780345476876
Författare: Anne Rice 
Utgiven: 1976
Serie: The Vampire Chronicles #1
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Denna bok kickade igång det intresse för vampyrer som jag fortfarande har idag. Jag läste den första gången när jag var 14 eller möjligtvis 13 år gammal och om jag läst någon annan vampyrbok innan så gjorde den inget intryck på mig för det är inget som jag minns. Alla vampyrer som jag har läst om sedan dess har behövt förhålla sig till denna bok, den är min personliga ground zero.   

Det är en berättelse om kärlek, vänskap, längtan, avsky och hat. Berättelsen tar sin början sent 1700-tal och sträcker sig fram till 1970-talet (alltså det som var nutid då boken släpptes). Louis är huvudperson och narratör, han träffar en journalist som han bestämmer sig att berätta sin långa livshistoria för. 

Spoilers förekommer i nedan text.

Vi som läser får följa med när Louis träffar Lestat, den vampyr som gör honom odöd, och Claudia, den lilla flicka han och Lestat tillsammans gör till vampyr och på så vis låser henne i en evig barnkropp. De tre utgör för en tid en oortodox familj, men hatet mot Lestat växer i Louis och Claudia och dom bestämmer sig för att göra sig av med honom och leta upp andra vampyrer istället, men inget går som planerat. 

Låt oss dröja kvar här lite. Vi har alltså två män som har ett hem tillsammans och även ett litet barn. Boken publicerades 1976 och jag har ingen statistik på hur vanligt regnbågsfamiljer var i litteraturen på 70-talet, men min kvalificerade gissning är att det var ganska ovanligt. Rice var på det sättet en föregångare som visade på alternativ till hur en familj kan se ut, och det är ingen tvekan om att Louis och Lestat har en kärleksrelation. På många vis var boken normbrytande. Vidare går det att argumentera att familjen på slutet inte längre är en familj, utan en kärlekstriad. Vad som börjar som pappa-pappa-barn blir när Claudia vuxit upp istället tre älskande, och här blir många (inklusive jag själv) obekväma. För Claudias sinne växer upp, men hennes kropp är fortfarande den av en 5-åring. Linjen mellan far-dotter och älskare-älskare suddas ut och blir alltmer flytande. Ena stunden är Claudia barnet, näst stund är hon älskaren. Det är inte några direkta sexuella aktiviteter mellan någon av karaktärerna, vampyrer har ingen lust efter sex utan endast lust efter blod, men  bloddrickandet i sig kan likställas som en sexuell akt. 

Interview with the Vampire är tyvärr enligt mig en one hit wonder. Jag har inte läst Anne Rices samtliga böcker, men de jag har läst är tyvärr inte ens i närheten av lika bra som denna bok. Bok två “The Vampire Lestat” är bra, och bok tre “The Queen of the Damned” är ok, men ingen av hennes andra böcker är läsvärda.* 

Rice har även fört krig mot fanfiction av hennes verk och jag har väldigt, väldigt svårt att förstå hur en författare kan bete sig så mot sina fans även om hon på senare tid verkar ha skiftat något i frågan. Jag är med andra ord kluven till både hennes författarskap och hur hon förhåller sig till sina fans, men Interview with the Vampire är värd en pedistal och har du inte läst den, gör det! 

*De andra böcker jag har läst är: The Tale of the Body Thief, Memnoch the Devil, The Vampire Armand, Servant of the Bones och The Claiming of Sleeping Beauty.

Lapsang Souchong, kan helt klart vara en femma! Men se till att ni får originalet, det har kommit en massa efterföljare där man använder rökolja istället för att röka teet, och det blir så himla mycket sämre.

Vad läser du? Roman, romanett eller novellett? Vad är egentligen vad, vilka är reglerna för hur en bok kategoriseras?
Jag tänkte att detta skulle vara lätt att besvara. Jag trodde att det fanns vedertagna regler för hur en bok ska benämnas som jag enkelt kunde lista för er, men nej. Det finns ungefärliga förväntningar vad en bok ska kallas för, men inga solklara specificeringar som alltid ska uppfyllas och överlapp mellan kategorierna är rätt stora. Jag trodde även att det endast handlade om antal sidor men även andra faktorer brukar räknas in. 

Vi börjar med Roman, detta borde ju i alla fall vara lätt att definiera? Men ska vi tro wikipedia (och det ska vi för jag orkar inte researcha mer än så): 

Att definiera romanen har visat sig vara svårt, och har sysselsatt många litteraturvetare och filosofer,[…] Den svenske litteraturvetaren Staffan Björck […] menar att en tillräckligt vid definition måste bli så omfattande att den är meningslös. 

Men vi kan i alla fall säga att romanen är en “längre berättelse”. 

Låt oss gå vidare till Novell. Novellen är kortare än romanen, den brukar inte vara längre än 100 sidor, men är den kortare än 3 sidor blir det istället en Novellett. Novellen brukar heller inte ha kapitelindelning, vilket romanen brukar ha. Den brukar ha en händelse och utspela sig över kort tid. Det sägs även ibland att det i novell är viktigare med en poäng än med en intrig.

Sedan har vi Novella, Kortroman, eller Romanett, kärt barn har många namn. Många verkar tycka att dessa tre ord kan användas synonymt, och de små skillnader som jag hittat känns försumbara, så jag utgår från att detta är tre ord för samma sak. Kortroman är ett väldigt talande namn tycker jag, för det är i princip en kort roman som det handlar om. Den brukar ha mellan 50-100 sidor, fast kan vara kortare, men ha handling och kapitelindelning precis som en roman vilket då skiljer sig från en vanlig novell.  

Det finns överlapp mellan kategorierna som du märkt, alla romaner har inte kapitelindelning men är ändå inte en novell osv, indelningen är hyfsat flytande. Men trots de något flummiga reglerna för hur böcker ska indelas så är det ändå lättare (och mycket mer logiskt) än hur imperial units är uppbyggda.

På tal om britter, Novel, icke att blanda ihop med Novell, är det engelska ordet för Roman, inget annat. 

Live long and prosper!

Men för te är det väl i vart fall lätt, visst finns det tydliga definitioner vad som är grönt te, svart te, oolong te, puerh te? Men tyvärr, trots att det finns fler än fem ISO-standarder gällande olika delar av te är det bara grönt som har en tydlig definition och även den är omdiskuterad. Då har vi inte ens rört oss till dagligt tal där “te” kan betyda lite vad som helst, eller nämnt det brittiska standardiseringsinstitutet som slagit fast att man ska ha i mjölken först. Mjölk? I te? De är inte kloka de där britterna.

Titel: Samma tid nästa vecka?
Författare: David Nicholls
Utgiven: 2011
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Ååååå, vad ska jag säga om denna lilla fantastiska novell? Den är bara 16 sidor lång, och den är rolig! Jag skrattade högt flera gånger och får ett leende på läpparna bara av att tänka på den. Eftersom det är mycket svårt att beskriva en novell på 16 sidor, utan att berätta hela novellen, så följer här bokens baksidestext: 

Att vara nio år och helt sakna talanger kan få oanade konsekvenser. I sökandet efter sitt kall i livet kan man nämligen råka skörda ett och annat offer -[…]författaren David Nicholls med glimten i ögat skildrar en ung pojkes entusiasm, och en stram pianolärarinnas totala vånda, inför något så enkelt(?) som att lära sig spela piano.

Oftast så brukar korta noveller inte få så höga betyg av mig. Inte för att dom inte är bra, men det är svårt att bli riktigt inne i något som är så kort, jag hinner inte absorberas på samma sätt som jag görs av längre böcker, och den känslan av att fortfarande stå utanför brukar dra ner mitt betyg något. Men dessa 16 sidor ger mig allt jag kan önska av en berättelse på 16 sidor. 

Det skulle nog vara en överdrift att säga att novellen gjort mig lycklig, men den har definitivt fått mig att må bra. Behöver du muntras upp någon dag så läs denna!

Smakpåsar eller testpåsar: ofta när man beställer lite finare teer kan man få med en liten testpåse med någon ny sort. Testa dom! Och gör det direkt eftersom dom oftast inte är förpackade lika bra och tappar smak snabbare. Kanske hittar ni en ny favorit.