#TalaOmTe & #TalaOmBöcker

Titel: Samma tid nästa vecka?
Författare: David Nicholls
Utgiven: 2011
Betyg: 5 av 5 tekoppar

Ååååå, vad ska jag säga om denna lilla fantastiska novell? Den är bara 16 sidor lång, och den är rolig! Jag skrattade högt flera gånger och får ett leende på läpparna bara av att tänka på den. Eftersom det är mycket svårt att beskriva en novell på 16 sidor, utan att berätta hela novellen, så följer här bokens baksidestext: 

Att vara nio år och helt sakna talanger kan få oanade konsekvenser. I sökandet efter sitt kall i livet kan man nämligen råka skörda ett och annat offer -[…]författaren David Nicholls med glimten i ögat skildrar en ung pojkes entusiasm, och en stram pianolärarinnas totala vånda, inför något så enkelt(?) som att lära sig spela piano.

Oftast så brukar korta noveller inte få så höga betyg av mig. Inte för att dom inte är bra, men det är svårt att bli riktigt inne i något som är så kort, jag hinner inte absorberas på samma sätt som jag görs av längre böcker, och den känslan av att fortfarande stå utanför brukar dra ner mitt betyg något. Men dessa 16 sidor ger mig allt jag kan önska av en berättelse på 16 sidor. 

Det skulle nog vara en överdrift att säga att novellen gjort mig lycklig, men den har definitivt fått mig att må bra. Behöver du muntras upp någon dag så läs denna!

Smakpåsar eller testpåsar: ofta när man beställer lite finare teer kan man få med en liten testpåse med någon ny sort. Testa dom! Och gör det direkt eftersom dom oftast inte är förpackade lika bra och tappar smak snabbare. Kanske hittar ni en ny favorit.

Jag har tidigare skrivit om mina något negativa känslor för trilogier och tänkte nu gå vidare till att prata om serier i största allmänhet. För ni vet den där känslan som en kan få ibland, en läser och läser och läser, och kommer till en punkt när en bara vill säga åt författaren att sluta skriva! Missförstå mig inte, jag kan faktiskt gilla serier (tro det eller ej) men jag blir så ledsen när en serie som hållit hög kvalite och gjort bra böcker, bara fortsätter producera och blir sämre och sämre för varje bok. Jag kan förstå att det som författare kan vara svårt att släppa taget om en person/värld/historia som en arbetat med i många långa år, och jag förstår att förlag har monetärt intresse av att det släpps mer böcker i en populär serie. Men istället för att ge serien ett starkt, bra avslut så dras det ut i all oändlighet.

Nedan följer serier som jag gillade början på men tycker borde ha avslutats tidigare.

The Chronicles of Narnia av C.S. Lewis
7 böcker totalt, borde ha avslutats med bok nummer 3 (i publicerings ordning) The Voyage of the Dawn Treader. Böckerna som följer efter har inte lika bra historia som det tre första och har mycket mer religion, sexism och rasism i sig. Tex kommer domedagen i sista boken och Susan får inte komma till himlen då hon bryr sig om pojkar och sitt utseende.

Hitchhiker’s Guide to the Galaxy av Douglas Adams
5 böcker totalt, borde ha avslutats med bok nummer 3 Life, the Universe and Everything. De sista två är bara inte speciellt roliga. Måste dock säga att det finns en fördel med att det är 5 böcker, eftersom det då är “A Trilogy in Five Parts” och vem kan motstå det!

The Vampire Chronicles av Anne Rice
13 böcker totalt, borde ha avslutats med bok nummer 3 The Queen of the Damned. Suck, alltså, don´t even get me started. Har inte läst alla 13, jag gav upp efter bok nummer 6 The Vampire Armand.

Outlander av Diana Gabaldon
8 böcker i skrivandets stund, borde ha avslutats med bok nummer 3 Voyager. Det introduceras nya karaktärer som det är svårt att fatta tycke för, miljön byts ut och dom fortsätter ha massa sex. Alltså, jag gillar välskrivna sexscener, men erotiken i serien var nog faktiskt bäst i början av bok 1, då var det många långa trånande blickar och händer som dröjde sig kvar osv. När huvudpersonerna i bok nummer 6 fortfarande knullar som kaniner är det inte lika roligt att läsa om längre. Bok nummer 6 kom jag halvvägs igenom innan jag lade ner serien.

A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin
6 böcker i skrivandets stund, borde ha avslutats med bok nummer 3 A Storm of Swords. Givetvis skulle det behövts ett riktigt slut i trean, men förutsatt att det gjorts så borde den ha avslutats där, jag tog mig halvvägs genom 4an innan jag gav upp. Men detta med att avsluta saker verkar inte riktigt vara Martins grej.

Nu när jag har komponerat min lista så ser jag att jag faktiskt gillar trilogier. Det råkar bara vara så att de trilogier jag gillar har massa fler böcker efter sig.
Live long and prosper!

Gillar början men inte slutet.. får mig att tänka på kinesiskt blomsterte, det vill säga te som är rullat så att när det läggs i en glaskanna och vatten hälls på så vecklar det ut sig och blir en vacker blomma. Jag gillar början och bjuder ibland på det bara för att det är så snyggt och häftigt, men slutet när man faktiskt måste dricka det, well än så länge har alla varit för söta.

Titel: Wuthering Heights
Författare: Emily Brontë
Utgiven: 1847
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Denna bok var en besvikelse. Inte så att den var jättedålig, det var en medelmåttig bok, men eftersom mina förväntningar var ganska höga och boken inte levde upp till dessa så blev läsningen tråkig. Den största känslan jag har med mig från denna bok är VA? Inte så att den var svår att förstå, jag kan bara inte fatta varför den är så älskad? Varför många tycker den är så bra? 

Första delen av boken cirkulerar kring Heathcliff och Catherine, andra delen av boken kring Heathcliff och Catherines dotter Cathy. De flesta karaktärer är elaka, egoistiska a-holes, en karaktär är självuppoffrande martyr och så har vi några som är “neutrala”.

Heathcliff och Catherine hör till den första kategorin, dom är båda a-holes var och en på sitt egna unika sätt. Jag visste att Heathcliff och Catherine inte skulle vara snälla, rara och omtänksamma personer. Det är allmänt känt att dom är två av de minst sympatiska huvudkaraktärer som solen någonsin fått skåda. Jag trodde dock att det skulle finnas något hos dom som gjorde att jag kände med dom. Jag hade fått för mig att dom älskade varandra och var goda mot varandra, om än mot ingen annan, och att det i deras kärlek ändå skulle finnas försonande drag. Detta kallas av många en kärlekshistoria, jag håller inte alls med. För det vi ser mellan Heathcliff och Catherine är inte kärlek, det är ägande känslor som dom har till varandra och det tar sig uttryck i svartsjuka och maktspel. 

Tyvärr är det inte helt ovanligt att “kärleks”historier ser ut på detta sätt. Jag har dock lättare att förlåta en bok som är 172 år gammal detta en ett mer modernt verk. 

Jag måste prata lite om Cathy. Cathy är den självuppoffrande martyren i berättelsen som jag nämnde i början. Jag tycker på ett vis synd om Cathy som blir indragen i tidigare generationers maktspel, men framförallt ställer jag mig frågande till henne som karaktär. Jag vet inte om det var författarens mening att göra henne så intetsägande, kanske skrevs hon som hon gjorde för att en inte skulle tycka alltför synd om henne? För om en kände mer för Cathy så skulle det bli en alltför jobbig läsning att se hur hon används som en schackpjäs i de vuxnas spel. Cathy har i princip inga fel alls, hon gör allt för andra och går aldrig tillbaka på sitt ord, (även om det skulle vara det enda vettiga att göra). Hon är nästintill perfekt och en så fruktansvärt tråkig karaktär att läsa om. Det är iofs bra att ha en “god” person med i boken, som balans mot de flesta andra, men hon känns otroligt endimensionell och platt.

Jag skulle tro att går en in i läsningen av denna bok med lite mer kött på benen om vad en kan vänta sig så kan en nog få ut mer av boken och uppskatta den mer än vad jag gjorde.  

Brittiskt 1800-tal och då finns det väl inget mer naturligt än att dricka te till. En varning dock är att trots att det är så känt att britter älskar te, så är dom sämst på te. Det fanns i vart fall inga tepåsar när boken utspelar sig men jag är säker på att dom ändå drack dåligt te, för starkt bryggt och med mjölk i. Så beware.

Jag har problem med trilogier. Jag vet att det sägs att three is the magic number, men när det kommer till böcker är det sällan som detta är sant. Egentligen kanske jag inte ska säga att jag har problem med trilogier, för mitt egentliga problem är bok nummer två i en serie av tre. Låt oss prata om andra-boken-syndrom. 

Bok nummer ett ger en setting för serien, introducerar karaktärerna för läsaren och levererar diverse problem. Bok nummer tre ger oss avslut, saker klaras upp, det stora slaget antingen vinns eller förloras. Och bok nummer två ger oss…? Ofta är bok nummer två tyvärr bara en lång transportsträcka. Ingenting nytt av egentligt värde tas upp, ingenting avklaras, den bara finns där, och känns mest som att den är till för att bokförlag ska tjäna pengar. Jag tycker det är synd att det har blivit standard att en bok som ska följas upp inte följs upp med bara en bok, det skrivs för lite duologier.

Det finns givetvis undantag, serier som har en jättestark andra bok som verkligen fyller ett syfte, inte bara tar upp plats. Praktexemplet på bra andra bok är Sagan om de två tornen (The Two Towers) av Tolkien. När denna bok tas upp som exempel så är det för det mesta någon som påpekar att Tolkien skrev de tre böckerna om härskarringen som en bok, men den blev uppdelad vid publicering. Nåväl, det är den bästa bok nummer två jag kan komma på just nu så den får vara exempel för det ändå.

Companion-novels, alltså fristående böcker i en serie, brukar inte lida av andra boken syndrom. Eftersom det inte är en historia som ska delas upp på tre böcker så får en alla bitarna i den fristående tvåan, uppstart, färdsträcka och avslut, vilket är en god grund för en bra bok. Exempel på fristående serie där jag tycker alla tre böckerna är av mycket hög kvalité är Graceling Realm, jag kan till och med säga att jag tycker att bok nummer två, Fire, är den bästa av dom.  

I trilogier så måste bok två fylla ett syfte. Gör den inte det så önskar jag att författare skrev två böcker istället, eller en för den delen. Våga vägra trilogier!

Live long and prosper!

Däremot så är tre en jättebra siffra att ha som grund för hur många gånger du kan dra ett grönt te eller ett oolongte. Vissa fungerar förstås att dra ännu fler gånger men alla brukar klara tre. Gäller alltså inte svarta teer (färre gånger, oftast en) och puerher (oftast fler gånger).

Serie: The Murderbot Diaries #1-4
Författare: Martha Wells
Utgiven: 2017-2018
Betyg: 4 av 5 tekoppar

Det har släppts fyra kort romaner i serien som kallas The Murderbot Diaries och det är en femte bok på väg som släpps imorgon! (Exalterad!) Jag recenserar här de fyra böckerna tillsammans.  

Serien handlar om Murderbot, en självmedveten SecUnit. En SecUnit är en blandning av en stridsrobot och en säkerhetsexpert, och skickas med på uppdrag för att skydda människorna den jobbar åt. Normalt sett så har en SecUnit inte så stor självbestämmande möjlighet, men Murderbot har hackat de program som begränsar dessa förmågor och kan därför göra vad den vill. Att dessa begränsningar finns beror på att människor är övertygade om att om de inte fanns så skulle varje SecUnit bli en rabiat mördarmaskin. Allt Murderbot vill göra är dock att få vara ifred och få kolla på sina såpoperor, men alla dessa irriterande människor kommer jämt och ständigt i vägen och måste räddas, vilket är mycket frustrerande och tröttsamt. 

Dessa kort romaner är mellan 144 till 176 sidor var, och läsningen flyger förbi. Författaren har ett enkelt och lättillgängligt språk utan att för den sakens skulle tappa nyanser och toner, det är följsamt och drar en in. Berättelsen spänner över samtliga böcker och bör därför läsas i rätt ordning. 

Det är ett fartfyllt äventyr som berör stora frågor på ett lättsamt sätt. Vad är det att vara människa? Vad har liv för värde? Vad gör total kapitalism med ett samhälle? Hur mycket självbestämmande har vi över våra egna liv? (Och är det för mycket begärt att bara vilja bli lämnad i fred och kolla på såpoperor?) Murderbot tycker inte om människor, men den växer genom berättelsen och inser så småningom att kanske så är alla människor inte likadana, och kanske finns det värde i gemenskap med andra. Och jag gillar verkligen och känner med Murderbot, denna motvilliga hjälte.

Jag rekommenderar varmt denna serie. Det är inte de bästa böckerna du kommer läsa i ditt liv, det är inte de mest spännande och inte ens de roligaste. Denna serie kommer antagligen inte att förändra ditt liv, men du kommer att bli berörd och jag tror att Murderbot kan stanna kvar hos dig precis som den gjort hos mig. 

Long Jing (eller Lung Ching, kinesisk transkribering är inte alltid det lättaste) är ett av de vanligaste gröna kinesiska teerna och jag rekommenderar det starkt. Det är inte det bästa teet, inte det mest spännande och det kommer inte att förändra ditt liv, men du kommer att älska det.

Att skilja på verket och personen bakom verket, är detta något vi borde göra? Klarar vi ens av att göra det? Vad innebär det om vi separerar och vad har det för konsekvenser om vi inte gör det? Dessa frågor kan en givetvis ställa sig om nästintill all form av kultur, spel, teater, film, musik, tavlor…. men jag kommer prata om böcker och författare, eftersom talaomte trots allt är en bokblogg. (Ja, och teblogg).

Som alla bra diskussioner låt oss dra in nazism i det hela, vi vet att det är där vi kommer hamna i slutändan ändå. Säg att Hitler var en hejare på att skriva romantiska feelgood romaner, skulle du då läsa dom? Romaner som var helt frikopplade från nazismen, som inte ens hade en antydan av hat mot alla som inte var som han, som på inget vis gick att läsa som allegori. Om vi har förkunskap om en persons usla handlingar/åsikter innan vi läst något av hen så kan vi välja om vi vill läsa boken eller om vi vill låta bli. Det andra scenariot är att vi redan har läst en bok/böcker (tex Harry Potter serien) som vi gillar och sedan får reda på att författaren (tex J. K Rowling) har sunkiga åsikter långt från våra egna. Då blir frågan istället om vi väljer att fortsätta ta del av författarens framtida böcker och om vi fortsätter att tex rekommendera böckerna vi läst till någon annan. (För tydlighetens skull, jag menar inte att Rowling är lika illa som Hitler). Det som även skiljer dessa scenarierna åt är att den ena är en död och den andra lever och arbetar fortfarande. Hur påverkar detta våra val? Ska det påverka vårt val?

Om författaren är död, och för att ta ett verkligt exempel låt oss ta H. P Lovecraft istället för Hitler, så kommer det inte påverka författaren på något vis vilket det kan göra om författaren fortfarande lever. Lovecraft kommer inte att tjäna något, varken ekonomiskt eller socialt på att vi köper hans böcker eller på annat sätt tar del av det som han har skapat. Rowling däremot tjänar både pengar och social pondus av att folk köper hennes böcker eller använder elevhemmen och sorteringshatten som personlighetstest. Ska detta vara del av vårt beslut? Eller ska en se det inte som en personlig vinning för författaren, utan vinning för åsikten hen framför? I så fall spelar det ingen roll om författaren lever eller är död då hens åsikter kan ges utrymme oavsett om personen lever eller inte när en läser/rekommenderar boken. 

Dock lyfter Lovecraft som exempel även upp ytterligare en aspekt, nämligen hur vi hanterar böcker där personens sunk syns i själva texten. För det är tydligt om en läser tex Cthulhu att snubben var rasist. Är boken ändå ok att läsa? Hur mycket ska en låta “barn av sin tid” vara en ursäkt till att läsa böcker med sunk i, eller ska det inte ses som en ursäkt utan som en bit av en förklaring? 

Ett annat sätt att ta sig an frågan är att prata om hur mycket skada författarens åsikter/handlingar gör, eller hur “dåliga” dom är. En person som är “lite skadlig” kanske vi kan läsa men inte en som är “mycket skadlig”? Vem bestämmer då vem som är lite och vem som är mycket skadlig? Vart ska gränsen dras? 

Om vi anser att en alltid ska separera boken från författaren då är frågan, kan vi verkligen det? Svaret på den frågan tror jag är högst individuell. Vissa har enkelt att särskilja en person från vad personen skapar, vissa har svårt för det och vad författaren gör/säger utanför boksidorna svärtar ner läsupplevelse. Detta är ingen fråga om rätt eller fel utan handlar om hur vi som individer upplever världen omkring oss och tar till oss böcker och färgas även av vilka åsikter som författaren faktiskt har och hur vi relaterar till dom. 

Jag tycker denna fråga om att separera eller inte är svår, för mig finns det inget givet svar. På ett teoretiskt plan tycker jag att det inte ska separeras, för jag vill inte ge platform åt någon som sprider hat, även om mitt läsande av en bok bara gör detta indirekt. På ett praktiskt plan gör jag dock just det, jag läste Lovecraft trots att jag visste att han var rasist, och jag kommer att fortsätta läsa Rowling trots att hon är transfob. Jag separerar författaren från boken i mitt vardagliga liv till en viss extent genom att jag läser böckerna, men min läsupplevelse färgas även av deras åsikter och när jag pratar om deras verk med andra brukar jag ta upp detta, men jag skulle heller inte kunna tänka mig att läsa Hitlers feel good.  

Jag tror att jag inte är ensam om att ha svårt att konsekvent göra det ena eller det andra. Vi läser något vi tycker är så fantastiskt att författarens sunkiga åsikter utanför boken inte påverkar att vi läser, men vi låter bli att plocka upp en ny bok vi var lite intresserade av om vi innan får höra om alla dumheter hen har sagt. Kanske gör de flesta av oss ett val varje gång vi hamnar i denna situation, och kanske är varje val mer färgad av våra känslor för boken och författaren än på logik och konsekvenser.

Live long and prosper!

Ett liknande problem finns när det gäller te, vill du dricka ett te som smakar underbart om du vet att det vid produktionen använts både slav- och barnarbete? Svaret är antagligen nej, men problemet är att vi nästan aldrig vet.
Fair Trade certifierar visserligen te men det är försvinnande få teer som har den märkningen, hos de bästa svenska teimportörerna finns inga teer märkta så. Så tills vidare får vi väl kanske lita på att importörerna har koll, och välja Fair Trade när det går. Men helt bra känns det ju inte.

Titel: Sense and Sensibility
Författare: Jane Austen
Utgiven: 1811
Betyg: 5 av 5 tekoppar

I boken får vi följa två systrar, Marianne och Elinor. När deras far dör hamnar familjen i (relativ) fattigdom och dom tvingas flytta till en liten stuga längst kusten. Dom träffar och blir kära i var sin man och problem följer. 

Spoilers förekommer i nedan text. 

Första gången jag läste denna bok var jag 14 år, och jag blev himlastormande kär i Marianne! Marianne är allt som jag då önskade att jag var. Hon är passionerad, intensiv och kärlek är viktigare än allt annat. Hon känner att äkta kärlek bara kommer en gång i livet och när hon blir kär i John tror hon att hon har hittat sin själsfrände, sin andra hälft. När John sviker henne så dör hon nästan (bokstavligen). Mitt största problem med boken var att Marianne på slutet gifter sig med en annan man. En något äldre, stabil, snäll man som avgudar henne. Jag kunde inte förstå hur hon gick med på giftemål med honom?! Hon älskade ju John! Hon skulle ju aldrig kunna älska någon annan?! Hur kunde hon gifta sig med en annan man, och till och med bli lycklig?! Jag kunde inte riktigt acceptera detta, men trots att hon svek mig så älskade jag boken ändå. Jag resonerade med mig själv att tiden var annorlunda då och att hon helt enkelt var tvungen att gifta sig med någon och förlät henne. 

Jag läste om boken några gånger, med samma passion för Marianne som jag haft första gången. Sedan gick det några år utan att jag läste boken, och när jag var ca 24 läste jag den igen. Och jag älskade Elinor! Marianne var för naiv, jag gillade henne fortfarande, men jag var inte längre kär i henne. Jag kunde nu se problemen med Mariannes tankesätt och handlingar, problem som hennes syster Elinor försöker hantera boken igenom. Elinor, denna klippa som håller familjen samman. Denna människa med lika mycket känslor som Marianne, kapabel till lika mycket kärlek, men med ett annat sätt att uttrycka sig. Elinor, den tysta, realistiska, lugna personen som tänker på andra och vill allas bästa. Jag kände så med Elinor! Hur svårt det var för henne att försöka få familjens liv att gå ihop, att alltid behöva vara “the bad guy” för allas bästa. Ååååh vad jag älskade Elinor!

Sense and Sensibility är en fantastisk bok, och jag känner att jag har vuxit upp med denna berättelse. Fortfarande när jag läser om den så upptäcker jag nya saker i boken, och nya saker om mig själv. Med risk för att låta extremt pretto så är det ändå inte det som är den bästa typen av litteratur? Historier som får oss att ifrågasätta oss själv och växa som människor.  

Finns det något te som kan matcha den här boken? Ett te som får oss att ifrågasätta oss själva och växa som människor? Svårt, men antagligen går det men då kanske kombinerat med rätt sammanhang och rätt sällskap. Men om du ska pröva så pröva ett fint puerh, störst chans där tror jag.

Jag betygsätter böcker mellan 1-5, inga konstigheter med det, det är en vanlig skala att använda sig av. Dock har jag noterat att jag har svårt att motivera mina ettor och femmor.

                          2= dålig bok, ej värd att läsa

                          3= bra bok, värd att läsa

                          4= jättebra bok, läs den

5 är något i stil med LÄS DENNA BOK OMG OMG OMG DEN ÄR HELT FANTASTIK LÄS DEN LÄS DEN NU NU NU NUUU! 

1 är mer åt hållet LÄS DEN INTE JAG FATTAR INTE HUR DEN HAR KUNNAT BLI UTGIVEN OCH DU KOMMER FÅ MEN FÖR LIVET LÄS INTE RÄDDA DIG SJÄLV!

Detta är mitt problem. Mellan 2-4 brukar jag för det mesta ha argument till varför jag ger boken betyget jag ger den, åsikter som jag på ett hyfsat förståeligt sätt kan framföra till andra. Men när en bok blir sååå dålig, eller sååå bra, så brukar min förmåga att konkretisera varför den är dålig eller bra att försvinna. Det brukar vara något lättare med dåliga böcker, oftast så hamnar en bok på en etta om jag tycker att boken är direkt skadlig, medans en tvåa är mer att jag inte gillar den. Men när jag ska motivera varför en bok får en femma och en annan “bara” en fyra så brukar det vara näst intill omöjligt.

Vad är denna ingrediens som gör att en bok blir en femma? Varför är vissa böcker magiska?  Jag har tyvärr inget bra svar på detta, men kanske är det så, att bokmagi är något oförklarligt.

Live long and prosper!

På precis samma sätt är det med te, jag kan skilja ett dåligt te från ett bra te ganska lätt, och de flesta som testar kommer hålla med. Men att skilja det bra från de magiska går nästan inte så mitt tips brukar mest vara att när du hittat det där magiska teet som du verkligen älskar, köp mycket av det (men inte för mycket tänk på att de flesta teer blir sämre med tiden). Ettor får bara teer som är direkt skadliga, som Liptons svarta vinbär.

Titel: The Company of Death
Författare: Elisa Hansen 
Utgiven: 2019
Serie: The Immortal Journey #1
Betyg: 3 av 5 tekoppar

Jag är en hängiven tittare av Vampire Reviews på Youtube där Elisa Hansen under namnet Maven of the Eventide recenserar vampyr- böcker, filmer, serier mm. Så det är inte en chock att hennes debutroman innehåller både vampyrer och andra övernaturliga saker. 

När berättelsen tar sin början så är zombieapokalypsen ett faktum och vampyrer erbjuder människor beskydd i utbyte mot blod. Emily, vår protagonist hatar alla former av odöda, men råkar bli en själv. Tillsammans med Döden (slängkappa, dödskalle, röst som får ditt blod att isa etc) beger hon sig mot New York som är människornas sista utpost där hon hoppas hitta botemedel för sin odödhet, eller i alla fall kunna bidra till forskningen med sitt unika tillstånd.

Döden är en stereotypisk Döden, och jag kommer på mig själv att tänka att han pratar ENDAST MED VERSALER, likt Döden i Terry Pratchetts Discworld. Boken har även en viss humor, men i övrigt inte så mycket gemensamt med Discworld-böckerna. Det är en ganska mörk berättelse om identitet och självständighet, och det är en typisk första-bok-i-serien-bok. Den lägger en bra grund för serien att bygga vidare på, med karaktärer och storylines som startas upp men inget som blir avslutat. 

Jag är nyfiken på vilken riktning som bok två kommer att ta, denna bok går balansgång mellan att vara action baserad och att vara karaktärsdriven och jag undrar om författaren kommer klara av att fortsätta detta eller om boken kommer tippa över till antingen det ena eller det andra. Det är svårt att skriva om zombieapokalyps utan action, men baserat på Elisas egna recensioner av andras verk så tycker hon det är viktigt med huvudpersoner som får utvecklas, så jag hoppas hon lyckas hålla balansen.  

Berättelsen igenom får vi se representation av olika hudfärger och även till viss del olika kulturella bakgrunder. För de allra flesta karaktärer är detta inte en plot-point, men Emily har endel bagage med sig om sin bakgrund och sitt utseende. Jag gillar att författaren har med båda dessa sätt, dels visar upp en mångfald av personer utan att göra en grej av det, dels visar upp den rasism en kan möta om en inte är vit.
Jag tycker absolut att denna bok är läsvärd, men jag tror den kommer vara mer läsvärd när hela serien är klar, så har du inte läst den så säger jag avvakta tills nästa del har kommit ut, så kan du sträckläsa.

När du ändå väntar på något gott kan du passa på att vänta lite med att köpa gröna och vita teer. Årets skörd är på väg i de stora teländerna och just gröna och vita tjänar verkligen på att vara så färska som möjligt. Så om det går, köp årets första skörd istället för fjolårets.

Det finns få saker som jag gillar så mycket som jag gillar att läsa, men en av sakerna är att prata om det jag har läst. (Eller håller på att läsa. Eller vill läsa i framtiden.) Jag gillar helt enkelt att prata med andra om litteratur. 

Detta kan ibland ta sig uttryck i att jag infodumpar om böcker till intet ont anandes personer. Men denna typ av monologer, jag menar samtal, tenderar att bli lite tråkiga efter ett tag. (Kanske pratar jag så mycket så att det är svårt för den ofrivilliga lyssnaren att få ett ord med i leken. Vem vet.) Det är skönt ibland att få infodumpa om böcker jag läst, ett sätt att ventilera känslor och tankar kring boken som jag har, men i det långa loppet så är ensidig kommunikation inte något som jag föredrar, eftersom det brukar bli så… eh… ensidigt. Då är bokcirklar en bättre väg att gå.

Jag älskar bokcirklar! Det finns många anledningar till detta men för att nämna två av dom: Jag får träffa likasinnade. Jag får utbyta idéer och känslor med andra. Men även att ha en avsatt tid till att prata om böcker är fantastiskt. Att ge sig själv detta, att få sitta ner, möta andra och prata om sin hobby, det är fint. Jag tycker givetvis att alla borde vara med i minst en bokcirkel (för om jag älskar det så säger det sig ju själv att alla andra också borde göra det), men är det så att du mot förmodan inte gillar bokcirklar (crazy!) så vill jag ändå skicka med dig detta. Om du har möjlighet så bestäm regelbundet återkommande tider då du får ägna dig åt din hobby (och endast din hobby), vad den en är, för det förtjänar du.

Jag skrev detta inlägg innan Covid-19 började härja här i Sverige, men ett tips är att bokcirklar även går att ha online ifall en inte kan/vill röra sig ute. 

Live long and prosper!

Det finns försvinnande få tecirklar! Köp samma te, prata om det, eller i tider då det fungerar, träffas och drick te, pröva ett par olika på en kväll och prata om dom.